Stilikoner och parfymer – en liten odyssé!

Låt oss prata stilikoner! Och låt oss undersöka deras intimaste accessoar – deras parfym.

Undebara boho-chica Jane Birkin har underbar smak, hon använder självklart Shalimar. Det kan vara så att hon lite är ett barn av sin tid, hon var stor i ett skede då det var mode med kryddiga, starka, orientaliska parfymer. Men å andra sidan har Shalimar alltid burits av boho-personer, färgstarka kvinnor och kryddiga bohemer. Inte för inte som Jade Jagger designat den nya flaskan, menar jag.
Hon bär också Jicky, den ultimata unisexdoften. Eftersom hon är en ikon utan like har hon förstås också en parfym som gjorts åt henne, nämligen Miller Harris L’air de rien. Självklart en sensuell, muskig orientalare…

Jackie Kennedy Onassis, en underbart stilfull kvinna, bär lika stilfulla parfymer. Jicky även där – en citrusexplosion! Chanel No. 5 givetvis (den var väl ändå given?) och Fleurissimo från Creed, en blomsterbukett som beställdes av Monacos furste Rainer till blivande frun Grace Kelly i bröllopspresent. Vilken bröllopspresent! Tydligen blev Jil Sander No.4 hennes sista doft. Modern och stilfull in i det sista alltså…medan maken JF Kennedy bar Old Spice (!) och den lika billiga Jockey Caswell Massey. Är det någon som tvivlar på att han var en man av folket så kan man sluta med det nu. Men visst, han var en statsman också, om än för ett kort tag. Och som sådan bar han det enda rätta, en grön cologne från Creed, nämligen Vetiver.

Dita von Teese använder hur många parfymer som helst. Quelques Fleurs heter favoriten tydligen, från Houbigant (jag vet inte hur den luktar – det måste jag ta reda på!) men listan inkluderar också Stella Rose Absolute, Bvlgari Red Tea, Jean Paul Gaultier, Vivienne Westwood Boudoir, Shiseido Feminité du Bois, Lancome Magie Noire, Fracas och den underbara Angel (Mugler).

Tom Fords lista är kortare. Han bär klassiska, träiga, gröna colognen Guerlain Vetiver medan hans favoritlukter är patchouli, amber, musk, vanilj, choklad, kaffe och hans hund öron. (Allvarligt, han borde ju älska Angel, den innehåller ju i stort sett allt det där!)

Kate Moss har en knippe egna parfymer att välja på men har ändå en liten kollektion klassiker på nattduksbordet. Gemensamt för samlingen är att alla är klassiker, alla är topparfymer och alla är väldigt, väldigt kvinnliga – med undantag från Dirt från Demeter, som luktar damm, grå smuts och lite brun, torr jord. Stark kontrast till Chanel No.5, 10 Corso Como, Shalimar, L’heure bleue (min favorit!), Tocca, Royal Limes, So de la Renta, L’eau d’Issey, CK one, Anais Anais och Fracas. Men så brukar ju Kate blanda dyra, klassiska plagg med billiga Topshop-grejer. Eller, har jag fel? Vintage och rock’n’roll? Precis som Chanel No.5 och CK One. Jajamen, badrumsskåpet ljuger aldrig. You go, Kate.

…och en sista hinner vi med, va? Mick Jagger. En stilikon om någon. Väljer att dofta murrigt, murkigt trä och tjockt, fuktigt läder med Cuir de Russie från Chanel. Hatten av till dig, herr musikman, det trodde jag inte. Men dottern Jade måste väl fått sin ypperliga parfymsmak någonstans ifrån?

Konsistenser. Del 1 – underbara, löddrande saker

Hur viktig är inte konsistensen på en produkt egentligen…

Ett krämigt skum, ett riktigt fint shampolödder, är bland det skönaste jag vet att känna under fingertopparna.

Inte för att vara sån men jag tror att en skön konsistens bidrar till en avslappning som i sin tur stimulerar tankarna. Jag vet att jag brukar komma på idéer medan jag tvättar bort mitt smink….

Eller skulle jag inte berättat detta?

Shisedios rengöringskräm är tjockt som raklödder, men milt som havsskum. Dessutom luktar den nästan ingenting, och det tycker jag, paradoxalt nog, är bra. För tänk så trist det är med en produkt (eller person!) som “luktar fel”.
Trist.
Man tröttnar.
Sorg.

Bättre då med en produkt vars konsistens man gillar – och resultat. Men en sådan förblir man vänner hela livet. Hej Shisedio Beneficiance Extra Creamy Cleansing Foam!

Illröda tankar sent om natten

Jag ligger sömnlös och tänker på läppstift.

Betänk hur många olika sorters läppstift det finns därute. Jag talar inte om nyanser nu, utan sort. Blanka, matta, skimrande…

Det är som att räkna får. Det slutar aldrig.
Semi-matt…glossy…long-lasting…

Vad vill man ha ut av ett läppstift?

De flesta vill väl ha någon form av vårdande produkt när de väljer stift, eller i alla fall ha ett stift som “känns bra” på läpparna. Lagom krämigt kanske. Och så ska det lukta och smaka okej.

Färgen är givetvis också viktig, den får gärna sitta kvar länge. Kan man tänka sig att stå ut med att färgen hamnar på kaffekoppen, om det ändå är en bra färg?
Kan man stå ut med att den försvinner snabbt, så att man måste hala upp det ur väskan och måla på tunnelbanan?
Kan man strunta i innehållet, att det kanske innehåller vansinniga produkter, alltså kemiska och konstiga? Förr i tiden fick man fram färgen genom att krossa löss. Det var inte så länge sedan.

Hur långt är jag beredd att kompromissa med mitt läppstift?

1770 presenterade man ett lagförslag i Storbritannien, om att ett giftermål inte skulle gillas om kvinnan hade använt smink före äktenskapet. När drottning Victoria tog över tronen 1837 förbjöd hon läppstift helt. Hon sa att det var endast acceptabelt för skökor.

Varför fick de behålla rätten att måla läpparna, undrar jag. Om man i och med detta faktiskt konstaterar att röda läppar har en upphetsande effekt, så är det ju att uppmuntra skökorna att fortsätta med sin business att tillåta dem, men inte de äkta fruarna, att ha läppstift?

Några jag i alla fall tycker håller måttet är Chanels, YSLs, MACs och Shiseidos. Färgen sitter, bra pigment, de “blöder” inte. Fina röda nyanser. Shiseidos är obeskrivligt lena, mjuka och glansiga.  Vad mer kan jag begära? Nu när jag har återfått rätten att bära rött läppstift.