Kalle! Vilken Kalle? Jo…

Karl Lagerfeld är välbekant för de flesta, som designer. Men som parfymnamn är han kanske mindre bekant. Ändå har han släppt en hel knippe dofter, runt tolv stycken.

Herrdoften Lagerfeld Classic kom 1978, i en både tidstypisk och tidlös flaska. (Till skillnad från Lagerfeld Perfume Femme som mycket väl kan vara den fulaste parfymflaska som gjorts). Karl själv stod för designen.

Doften – Lagerfeld Classic – är verkligen vad den heter. Den har stått sig bra och finns fortfarande i produktion och till försäljning, vilket faktiskt i denna tidsålder är en bedrift. Han visste vad han gjorde när han döpte den till “classic” med andra ord.

Och som en sådan är den också uppbyggd, med bergamott som toppnot och murrigare saker som sandelträ, mossa och musk i botten. En klassisk cologne på så vis, och väldigt mycket ett barn av sin tid, från en era då cologner var lika med citrus on top.

Men vad som skiljer denna från andra från flera samtida är kryddigheten, toppad med lite sötma vilket resulterar i en utsökt manlig blandning som både eggar och lenar. Det här är en “woody-oriental”, en riktigt manlig sak med drag i. För den allvarsamme direktören bakom sitt skrivbord, och för den tennisspelande gentlemannen som ser ut som Thomas Bodström, ungefär. Passar båda två.

Min egen Lagerfeld-favorit och det som fick mig att tänka på honom nu, är Sun Moon Stars (1994). En blå, liten juvel med ett passande namn.

Jag minns reklamen som jag såg i någon utländsk tidning, med Darryl Hannah på en vit häst under en blå himmel full av stjärnor och en stor, magisk måne. Det här måste varit runt 1997. Eftersom det var en utländsk tidning jag läste (säkert amerikanska Mademoiselle, den läste jag jämt) så fanns det med en liten doftlucka i annonsen som man kunde öppna och lukta på.

Jag blev helt tagen av doften. Helt tagen. Det luktade inte som någonting annat jag hade känt. Den doftade helt enkelt inte parfym, den doftade något annat (drömmar?)
Och därmed blev Sun Moon Stars blev den första doften jag köpte för mina egna, sparade pengar. Till skillnad från andra halvdana saker jag dittills hade fått i födelsedagspresent av någon släkting som hade handlat på taxfree.

Tada! True story.

Jag har fortfarande flaskan kvar, och använder den. Det är den typ av doft man (okej, jag) tar på mig efter duschen på kvällen, då jag ska krypa ned i sängen, ta på mig glasögonen och läsa lite medan den blå timmen infaller.  Precis så gjorde jag nu, och upptäckte att min gamla trotjänare, som hängt med alla flyttar, alla svängningar, alla rensningar, håller på att ta slut. Ack! Vad betyder detta? Slutet på en era?

Nja. Det betyder att det är dags att skriva den här texten, dags att skriva en hyllning till Karl och beställa en ny.

Riktiga vänner överger man inte.