Pacos miljoner är guld

Paco Rabannes senaste skapelse heter 1 million. En fantastiskt, underbart kitchig grej i guld. Eftersom Paco länge varit i det närmaste besatt av märkliga metaller (han har gjort kläder i folie) är parfymflaskan självklart utformad som en guldtacka.

Den spansk-baskiska modeskaparen börjar bli till åren nu (han är 77) men verkar ha humorn i behåll. Den stolliga flaskan kan inte vara något annat än en lek med manlighet. Bling, skinande, dyra saker, snygga brudar. Allt det där.

…vilket bekräftas, tycker jag i alla fall, av den ironiska (?) reklamen.

Stolligare blir det när herrparfymen öppnar med att lukta rosa Hubba Bubba. Som bara för att understryka att det hela är en skön tonårsfantasi, bara på låtsas. Dude, jag är miljonär.
Det hela balanseras snabbt och snyggt upp av kryddigare noter, som bärs fram av söt citrus. Resultatet är en ytterst manlig parfym, med läder, trä och kanel. Kompositionen är ypperlig. Men så har den krävt tre parfymörer också.
När jag säger manlig så tänker jag mer George Clooney i stickad v-neck, barbershopen i The Man Who Wasn’t There och envis lugg i pannan. Inte muskler och svett. Man skulle ju kunna tro, att med parfymens ironiska stil, att detta var en parfym för playboys men jag tycker inte det. Snarare en klassisk cologne, för herrar av den gamla skolan. Påminner lite om Le Male och Givenchy Pi. Det förvånar mig, trodde den skulle vara galnare, inte så klassiskt och välkomponerad. Å andra sidan…

När han 1973 lanserade Paco Rabanne Pour Homme, var den flaskan modern och också den totalt tidstypisk. Men både den och doften har stått emot tidens tand och idag finns doften fortfarande kvar på hyllorna vilket är en bedrift i sig, och flaskan känns både retro och tidlös, anser jag.

Paco Rabannes historia är lite skönt weird. Han flydde till Paris med sin mamma under det spanska inbördeskriget. Hans mamma, som var en duktig sömmerska, fick jobb hos Balenciaga. Den unge Paco studerade flitigt och började så småningom plugga arkitektur. Men han ägnade mer tid åt att skissa fram explosiva boleros och tokiga klänningar i material som metall och papper. Till slut kunde han liksom inte hålla sig längre utan började tillverka dem, och sålde dem till trendiga butiker i Paris runt 1965. Detta vansinne ledde till att han kunde öppna en egen butik och till och med ett egen designhus bara ett år senare.

“Design handlar inte om att förföra, det handlar om att chocka”, har han sagt. Må så vara.  I det här fallet chockar han mig genom att vara så bra, så klassisk och så långt ifrån galna kläder i papier-maché man kan vara. Det här är klassisk couture, inte knas. Det här är – om man ska vara lite humorlös själv – guld.

(PS. För highrollers som antingen har för mycket humor eller för lite finns 1 million i en tok-utgåva i 18 karats rent guld och diamanter, levererad i en specialdesignad, lyxig läderväska á la drugdealer. $ 57 000 (ja, dollar, alltså) kostar kalaset. Men då är flaskan återanvändningsbar, bara att köpa en refill)