För både dödliga och solgudar

…och så bara en rad om Guerlains otroligt vackra sommarkollektion. Att den heter Terracotta Inca Summer är ju helt logiskt, jag tycker att man ser fjädrarna och smyckena och indianerna direkt. Jag är både fascinerad och imponerad av den otroligt vackra utformningen, om hur det (i den mån man vågar använda skuggorna) skulle kunna bli ett flärdfullt pyssel att kryssa mellan de små strukturerna och vecken med ögonskuggspenseln. Kanske blir det olika färg varje gång? Lite mer guld den här gången, lite mer blått nästa…

Jag har bara ett ord: magiskt.

Gula blommor och grön banan

Annick Goutals mimosaparfym Le Mimosa har fått lite buzz senaste tiden. Och visst, bland blomdofter är mimosan lite av en exotisk fjäril med sin knallgula färg och berusande söta doft. Tydligen är blomman också känslig för beröring vilket stimulerar i alla fall min fantasi.

Camille Goutal är parfymeriet Annick Goutals creative director idag. Hon är dotter till Annick som gick bort för ett tag sedan, bara 53 år gammal. Le Mimosa är hennes skapelse och med den har hon velat göra en lekfull, frisk, optimistisk vårdoft. För att göra det har hon tagit mimosa från parfymdistriktet nummer one, nämligen Grasse, och blandat med gröna noter (för att få den frisk och fräsch) och pudriga inslag som iris (för att mätta det söta).

Hon misslyckas fatalt. Och det gör mig nedstämd eftersom Annick Goutal ändå är ett märke med gott renommé, fantastiska flaskor och enastående butiker. Alltså, det är ett märke som ändå lyckats stå sig bra bland alla andra märken som kommer och går och verkligen har sin egen stil. Det började 1981 och har idag romantiska storsäljare som Grand Amour och Petit Chérie i portföljen. De har heller inte varit rädda för experiment och annorlunda dofter, vilket man lyfter på hatten för, som till exempel den torra, gröna Nimfeo Mio som kom alldeles nyligen. Det är helt enkelt ett för känt och bra parfymhus för att man ska kunna ignorera Le Mimosa eller vilket nysläpp som helst.

Men Le Mimosa luktar för det första svagt, knappt någonting, och den enda associationen jag får är till omogen grön banan. Knappast tanken även om en grön banan i sig signalerar viss optimism och friskhet.

Synd på så rara ärtor, tycker jag. För den som gillar mimosa: köp hellre…

L’Artisan’s Mimosa Pour Moi, en söt, flickig mimosavariant som passar utmärkt på små prinsessor i alla åldrar som tycker om att ha det blanka håret i tofs och bläddra i tidningar där Blake Lively förekommer.

Guerlain Champs Elysees, en lyxig champagnecocktail av klassiska blommor som mimosa och ros. Jag skulle kalla den vacker, men det tycker jag att de flesta Guerlaindofter är. En chic parisiennes främsta val när hon skrider fram längst St. Honoré i sin tajta, svarta knälånga kjol från YSL. Fulländning.

Bond no. 9 Fashion Avenue är en chic mimosa för de unga gardet New York-fashionistas i för stora solglasögon och lyxiga, dyra hobo-bags som invaderar Saks 5th Ave i flock. En ung doft.

Yves Rocher Mimosa, en billig solgul kick för 123 kr. Finns som body lotion och annat. Bra för den som mest bara vill ha en mimosa-fix och inget annat.

L’Occitane Mimosa, lite dyr för att vara L’Occitane (695 kr) men så är det EdP också, alltså högt koncentrat av doftämnen.

Eller, om du vill omge dig fullständigt med mimosadoft: Diptiques room spray i mimosa. Luktar the real deal – alltså blommande, glada mimosafält i Grasse- hela dagen.

Stilikoner och parfymer – en liten odyssé!

Låt oss prata stilikoner! Och låt oss undersöka deras intimaste accessoar – deras parfym.

Undebara boho-chica Jane Birkin har underbar smak, hon använder självklart Shalimar. Det kan vara så att hon lite är ett barn av sin tid, hon var stor i ett skede då det var mode med kryddiga, starka, orientaliska parfymer. Men å andra sidan har Shalimar alltid burits av boho-personer, färgstarka kvinnor och kryddiga bohemer. Inte för inte som Jade Jagger designat den nya flaskan, menar jag.
Hon bär också Jicky, den ultimata unisexdoften. Eftersom hon är en ikon utan like har hon förstås också en parfym som gjorts åt henne, nämligen Miller Harris L’air de rien. Självklart en sensuell, muskig orientalare…

Jackie Kennedy Onassis, en underbart stilfull kvinna, bär lika stilfulla parfymer. Jicky även där – en citrusexplosion! Chanel No. 5 givetvis (den var väl ändå given?) och Fleurissimo från Creed, en blomsterbukett som beställdes av Monacos furste Rainer till blivande frun Grace Kelly i bröllopspresent. Vilken bröllopspresent! Tydligen blev Jil Sander No.4 hennes sista doft. Modern och stilfull in i det sista alltså…medan maken JF Kennedy bar Old Spice (!) och den lika billiga Jockey Caswell Massey. Är det någon som tvivlar på att han var en man av folket så kan man sluta med det nu. Men visst, han var en statsman också, om än för ett kort tag. Och som sådan bar han det enda rätta, en grön cologne från Creed, nämligen Vetiver.

Dita von Teese använder hur många parfymer som helst. Quelques Fleurs heter favoriten tydligen, från Houbigant (jag vet inte hur den luktar – det måste jag ta reda på!) men listan inkluderar också Stella Rose Absolute, Bvlgari Red Tea, Jean Paul Gaultier, Vivienne Westwood Boudoir, Shiseido Feminité du Bois, Lancome Magie Noire, Fracas och den underbara Angel (Mugler).

Tom Fords lista är kortare. Han bär klassiska, träiga, gröna colognen Guerlain Vetiver medan hans favoritlukter är patchouli, amber, musk, vanilj, choklad, kaffe och hans hund öron. (Allvarligt, han borde ju älska Angel, den innehåller ju i stort sett allt det där!)

Kate Moss har en knippe egna parfymer att välja på men har ändå en liten kollektion klassiker på nattduksbordet. Gemensamt för samlingen är att alla är klassiker, alla är topparfymer och alla är väldigt, väldigt kvinnliga – med undantag från Dirt från Demeter, som luktar damm, grå smuts och lite brun, torr jord. Stark kontrast till Chanel No.5, 10 Corso Como, Shalimar, L’heure bleue (min favorit!), Tocca, Royal Limes, So de la Renta, L’eau d’Issey, CK one, Anais Anais och Fracas. Men så brukar ju Kate blanda dyra, klassiska plagg med billiga Topshop-grejer. Eller, har jag fel? Vintage och rock’n’roll? Precis som Chanel No.5 och CK One. Jajamen, badrumsskåpet ljuger aldrig. You go, Kate.

…och en sista hinner vi med, va? Mick Jagger. En stilikon om någon. Väljer att dofta murrigt, murkigt trä och tjockt, fuktigt läder med Cuir de Russie från Chanel. Hatten av till dig, herr musikman, det trodde jag inte. Men dottern Jade måste väl fått sin ypperliga parfymsmak någonstans ifrån?

Syrligt?

Jag letar också efter en syrlig, fräschare vår/sommardoft. Men jag vill inte ha något som doftar av en enskild, specifik blomma, ingen vanilj och inga bär. Smultron och vilda jordgubbar hade i för sig varit alldeles underbart men hallon och “liknande bär” blir på tok för sött för in del.
Min favorit är Burberry The Beat EdT men tyvärr tycker jag att den kan bli lite, lite metallisk. Sedan tycker jag även väldigt mycket om Chanel Chance Eau Tendre men den blir lite väl söt tror jag.

Har du några tips/idéer?

Knepigt. Men spontant tänker jag att du skulle kunna botanisera bland Acqua di parmas dofter, eller Guerlains Allegoria-serie, där man fokuserat på en blomma eller en frukt (till exempel fikon, som är himmelsk). Jag upplever dem inte som för söta.

Calvin Kleins Ck One Summer är ute nu, doftar mycket citrus men har något fylligt och bärigt i sig också. Snarare exotiska sommarfrukter och läskande bär, än murriga höstbär som man gör paj på. Har det där syrliga du efterfrågar.

Prova också klassikern Gucci Rush. För skojs skull.

Lick these shiny, shiny boots of leather

Finns det någon parfym som luktar läder?! älskar din blogg. X
Asrinh

Absolut, det finns flera. Från rökig och söt, till nedsutten fåtölj-läder.

Bandit från Robert Piguet luktar saftigt av slm-lekar. Finns på NK. I alla fanns finns Piguet-dofter där.

Cuir Mauresque doftar sött, och kryddigt, som en läderväska som stått på vinden ett tag, med malkulor i. Daim Blond luktar också sött, av aprikos, och läder som gränsar mer till mocka. Båda från Serge Lutens. Båda svåra att få tag i, i Sverige.

Creed finns, bland annat på NK, kostar skjortan och luktar nyanvända Dr. Marten’s som gör debutpromenad ute i en barrig skog. Torrt, lerigt och fullt med tjära. Jag pratar om  Royal English Leather. Prova också Chanel Cuir de Russie som påminner i doften.

Billigare är Guerlain Cuir Beluga, som luktar delikat, lätt damhandske. Kanske sitter den på en blek fransyska på väg till L’Opéra för att se Tosca? Lancome Cuir (också lite billigare – ett relativt begrepp inom parfymvärlden) luktar svagt av läder och blommor, som en höstsadel som togs av under ridturen, och lades på en blombädd medan hästen fick beta och ryttarinnan rättade till håret.

Miller Harris Cuir d’Oranger, doftar som en pigg skritt i en apelsinlund medan Tabac Blond från Caron är den direkta motsatsen – luktar som en rökares gamla skinnpaj, full av tobak, cigarettaska och bensin. Ska väl du skita i.

Slutligen, en sofistikerad läderdoft som doftar lätt av mjuk, älskad läderjacka och nyplockad blombukett: Hermés – Kelly Caleche

Scent of a man

Det skrivs mycket om kvinnliga dofter men är nyfiken på vilka manliga dofter du föredrar/gärna tipsar om och vilka tycker du luktar helt fel och totaldissar? Skulle gärna se ett svar med dofter från olika prisklasser =)

Exotism!

När vi ändå pratar om Shalimar…låt oss prata lite om orientaliska dofter.

Det var runt 1910-talet som hela Europa drabbades av en exotisk våg, som nådde toppen tio år senare då det plötsligt var inne med västerländska rytmer, dofter och looker. Jazz! Rom! Tobak!
Ryska baletten turnerade med föreställningen Shéhérezade och orsakade en total orientalismtrend, Josephine Baker besökte Paris – och fick en egen parfym! (I en flaska som idag skulle anses förolämpande rasistisk)

Orientalism och exotism var helt enkelt grejen, och de orientaliska dofterna föddes. Vi förknippar dem ofta med något sött och tungt. Så måste det inte vara, och har inte alltid varit. Men gemensamt är att de ofta innehåller ambra (Ambra luktar vanilj, men med en sensuell och mustig underton, som en lättare musk kan man säga). De orientaliska dofterna kan man sen dela in blommiga, kryddiga, träiga och gourmand orientaler.

När de kom, på 20-talet var de torra, pudriga och vaniljbaserade. Guerlain har gjort flera stycken sådana, till exempel Mitsouko (1919). Men mästerverket hette – och heter – Shalimar.

När den kom 1925 satte den verkligen standarden för orientaldofter. Den  innehåller 30 % doftämnen, vilket är dubbelt mot vad man brukade på tjugotalet. Det tog fyra år innan man vågade lansera den, man trodde liksom inte att världen var redo, och man ville att den skulle vara perfekt.

Shalimar är en chypre, med toppnoter av bergamott och citron (som i Earl Grey-te). Hjärtnoten är blommig, med iris och jasmin. Ah, som en marockansk trädgård? Sen kommer det tunga och orientaliska, som patchouli och sandelträ (vanligt i rökelse). Sen det långvarande orientaliska, det som stannar kvar i minnet och på armen – ambra, läder och musk. Där har vi den – Shalimar.

Det finns någon story om två gudomligt vackra, exotiska tvillingar som var it-girls i Paris på 20-talet. Enda sättet man kunde skilja dem åt var genom att en av dem bar Shalimar, så det var henne alla flockades kring trots att de båda flickorna var identiska.

Annat roligt fakta: ända sedan releasen har man bara låtit brunetter göra reklam för doften, för att behålla bilden av den som exotisk.

Trots att de orientaliska dofterna ändrat karaktär sedan dess kvarstår Shalimar som en riktig klassiker och räknas till de topp-fem-bästa dofterna i världen. Utan tvekan. Det är den enda erkända toppdoften som inte är blommig, och det är den äldsta orientalen som fortfarande räknas. Ni ser, ni måste gå och prova den. Nu. Som med all annan parfym -  låt den sätta sig, dofta när den är torr, fått mogna och komma fram ordentligt.

På 70-talet blev de orientaliska parfymerna muskiga, som Opium (1977), som orsakade bråk när den kom. Kines-amerikanska grupper krävde bojkott och offentlig ursäkt av Yves Saint Laurent som de ansåg kränkt dem, genom att inte respektera vilka problem opium orsakat i deras hemland. YSL brydde sig inte. Parfymen förbjöds till och med ett tag, i USA men blev, såklart, en bästsäljare. Dels på grund av doften, men också kanske den “vulgära” reklamen som antydde att man skulle bli som besatt (sexuellt?) av parfymen. Någon kanske minns nylanseringen för ett par år sedan med en naken Sophie Dahl? Samma sak där.

På 80-talet blev de orientaliska dofterna mer fruktiga, som Poison (1986). Också den antyder ju, med namnet, att man liksom inte kan hjälpa det, det lockande exotiska är farligt och man vet det, men vad kan man göra? Det luktar ju så förföriskt gott.

På 90-talet blev orientalerna mer kryddiga och skogsdoftande men emensamt för alla tider är att orientaliska parfymer alltid är starka och hållbara. Alltså, de stannar länge på huden och doften har lång livstid. Ambra fortsätter att lukta i stort sett för alltid.

En rolig grej bara, apropå kontroverserna med Opium och Poison. – på 1800-talet blev frågan om att lukta “exotiskt”  en politisk sak, mycket mer än vid Opium-lanseringen. Napoleons hustru kejsarinnan Joséphine upptäckte musken, och det blev därför en modedoft i Frankrike runt år 1800. Som en motreaktion blev tunga, exotiska dofter i stort sett tabu i England och Tyskland, de ansågs sjukt vulgära. Vem ville lukta fransk, slampig och katolsk? Nej, en sann engelsk/tysk protestant luktar friskt och rent istället. Musk luktar sex och sånt sysslar vi inte med, tack så mycket.

Grejen är att detsamma verkar gäller fortfarande för män, det sitter kvar det där. Den nordeuropeiske (protestantiska) mannen doftar inte musk/exotiskt/orientaliskt/sex utan frisk citrus, sportigt marint eller sträv fougére om man ser till vilka parfymer som går hem. Den första orientdoften för män (Habit Rouge från Guerlain) kom så sent som 1965. Trots att den bara var “halvorientalisk” gick den inte hem någonstans, sålde uruselt, ratades och kallades vulgär och billig. Är det ändå inte lite intressant att fundera över?

(PS. Shalimar, Opium och Poison finns att testa på i stort sett alla varuhus, och Kicks)

En fråga om lakrits

Det här mailet fick jag:

“jag har kommit på att jag vill dofta lakrits men vet inte vad jag ska leta efter eller var jag ska börja. Googla lakrits + parfym? Kanske har du eller bloggens läsare några tips?”

Svar:
Om du vill dofta ren lakrits förelår jag Demeters Licorice. Demeter har massor av “verklighetsinspirerade” dofter, de  som äppelpaj, klöver, sushi och så vidare. Kate Moss sägs älska doften “Dirt“. De är väldigt bra i regel och dessutom väldigt billiga. Men tyvärr försvinner de snabbt från kroppen.
Om du kan tänka dig en mer komplicerad doft, där lakritsen, eller snarare anisen, ligger som en fin underton finns det massor med bra saker att välja bland.

Lolita Lempicka till exempel (plus för vacker flaska!) doftar sött av vanilj och viol, men har anis som bas.  Lite som lakritsglass – söt vaniljglass med smak av söt lakrits. Herrversionen är starkare.

Guerlains Anisia Bella (Aqua Allegoria-serien) å andra sidan, doftar kärv saltlakrits blandat med trä. Mer hardcore! Tänker mig att den passar utmärkt på en intellektuell studentska i hård, svart page och glasögonbågar. Svarta givetvis. Varva med Bvlgaris Jasmin Noir.

Etros Anice är ett mjukare alternativ, som den något blygare systern som mest klär i ljuslila. Liksom Diesels Loverdose.

Vill du verkligen göra ett statement så bär Mat Very Male av Masaki Matsushima. Stark, respektingivande lakritsdoft. Lär bevisa för alla runt mötesbordet vem som bestämmer.