Jazzhands

Jag var mycket äldre då

Jazzhands var verkligen bättre förr. Scrollar igenom hösten 2011 i en fixerad nostalgitripp. Tänkte igår kväll på hur mina år som 30-någontingåring bara flög iväg och nu sitter vi här i väntan på 50.
Jag halkade in på en svår nostalgibana igår, runt midnatt då jag borde sova istället. Men eftersom jag inte sover så lyssnade jag på avslappnade musik och provade en liten ögonkudde som jag fått. Det hjälpte givetvis föga, trots att jag bara några timmar tidigare gjort både workout och guidad meditation.
Nå.
Halkar in på musik istället.
Halkar in på låtlistor.
Halkar in på låtlistor som gjorts åt mig.
Halkar in på mail som beskriver låtarna på listorna och vad de har med mig att göra (enligt avsändaren och låtlistemakaren).

Hela tiden tänker jag såklart att jag måste sluta, att detta är ett kaninhål som verkligen inte leder någonvart. Aldrig leder någonstans annat än en känsla av en tid som gått.

Jazzhands var bättre förr. Var det för att jag var bättre förr? Jag tror det var för att jag är både mer och mindre självmedveten dessa dagar.
Jag är mer självmedveten i det att jag vet att mina rader blir lästa. Det var jag mindre medveten om förr, på gott och ont. Jag har skrivit saker om andra som jag kanske inte borde gjort.
Jag var mindre självmedveten på så sätt.
Jag dokumenterade mer, jag skrev ned saker utan poäng bara för att jag råkade komma att tänka på någonting. Bloggen var ett enda stort anteckningsblock.
Några saker är bra, som mitt nyårslöfte inför 2012: “Älska folk mindre och sporta mer”. Så skulle jag aldrig uttrycka mig idag även om jag helt och fullt fattar och relaterar till innebörden av orden.
Jag skriver om drömmen att bli stamgäst någonstans. Vilken oerhört näpen dröm.

Halkar in på mailen, halkar in på låtlistan. Varför gör jag detta?
Varför kryper människor tillbaka i tiden? Jo, för att man tror att man ska hitta någonting man mossade första gången man var där. En väg man kunde tagit, ett beslut man kunde fattat som skulle lett till ett mycket soligare nu.
Men saken är ju den, och detta vill kaninhålsutflykterna aldrig erkänna, att det alltid finns ett skäl till att saker blev som de blev. Man spelade erbart med de kort som man hade på handen just där och då.

Jag vill egentligen inte ha en relation (igen) med han med kalufsen som fortfarande dyker upp i drömmar och på gatan (fast det inte är han).
Jag vill egentligen inte ha en relation (igen) med mannen som gjorde låtlistor. Förnuftet är enigt, det tog slut av en anledning och detta har jag ju vetat och känt i tio års tid.
Men förnuftet försvinner när nostalgin öppnar dörren.
Även den delen som säger att en lucka i tiden, ett andetag i livslinjen, inte är summan av alltet.

Etiketter None

Andra värkar

Topp fem träningsvärk. Topp ett kan nog fortfarande innehas av dagen efter friluftsdag i skolan då jag och Jennie valde att testa judo. Det var Jennie som var inne på sånt, hennes idol var Jean-Claude van Damme. Eller, han var nog inte så mycket idol som att hon tyckte att han var snygg. Dagen efter minns jag att det gjorde ont bara att öppna dörren till skolbyggnaden.

Nå.

Topp fem i benen idag skulle jag säga. Jag lyfte 75 kg i marklyft i måndags och borde väl vilat igår. Men jag fick plats på ett pass som är svårt att få pass på. Intervallträning där styrka ingår. Det fanns två viktstänger att välja mellan: 50 kg och 70 kg. I första rundan gick jag direkt på 70 kg. Fick upp den men det var svajigt så höll mig till 50 kg efter det.

Klipp till terapisoffan tidigare den dagen. Terapeuten säger att hon försöker ge mig en komplimang men jag bara “krumbuktar mig” (hennes ord) och vägrar att ta den till mig. Jag minns inte ens vad komplimangen var men tror att den handlade om att jag gör bra saker för att hålla rätt kurs.
Tidigare hade jag uttryckt den blandade känslan som vänners omsorg ger. Å ena sidan ödmjukheten inför folk som hör av sig och frågar om läget. Å andra sidan stressen samma omtänksamma agerande för med sig. Jag känner press på att leverera goda nyheter samtidigt som jag inte tampas med en förkylning eller någonting liknande som kan mätas i snabbt tillfrisknande. Jag behöver att vara ensam samtidigt som jag förstår mina vänners oro – jag har varit dålig (i mycket sämre skick!) tidigare och det kan finnas en reell oro för att jag ska bli det igen (jag ska inte bli det igen).

Terapeuten sa att jag måste förstå mina vänners oro, utifrån detta.
Det gör jag.
Terapeuten sa att jag måste sluta skjuta ifrån mig när folk visar uppskattning.
Jag sa att jag får en sån märklig känsla, att jag alltid gråter på film och TV när vänner backar, när man sluter upp och stöttar. När jag såg The Queen’s Gambit grät jag floder vid ett sådant tillfälle. Det var inte regissörens avsikt, tror jag, att man skulel gråta då utan mer bli peppad och heja på den unga schakspelerskan som stod inför en stor utmaning. Men jag grät floder.

Tillbaka till passet. Jag kör på trots att benen värker, men skippar 70-kilosvikten och tar 50-kilosvikten istället.
När jag är på väg ut från gymmet så stannar en av intruktörerna på gymmet mig. Hon sa “Du har kunnat ta 70 kg”.
Jag stannar till och hon fortsätter. “Du fick ju upp den, du var lite ostadig bara men hade du provat en gång till hade du fått upp den”.

Gymmet delade ut proteindrinkar. Tog en. Kände mig ödmjuk och stolt som gick hem med gymbagen på axeln och med värkande lår. Jag hade kunnat ta 70 kg. Jag visste det. Men någon annan såg det.


Etiketter None

Värker framåt

Vaknar med enorm träningsvärk i benen och ländryggen. Ingen överraskning, hade räknat med det. Kanske hoppats lite också. Även om det är omtvistat så känns träningsvärk i alla fall som ett kvitto på att man gjort någonting för kroppen.
Det var den första bra känslan. Den andra var att jag vaknade ur vad som kändes som en djup sömn. Jag drömde till och med någonting weird om att en yogainstruktör skickade mig livsbejakande bilder på sig själv när han dansade naken i Central Park i New York.
Nå.
Jag gick inte och lade mig igår förrän midnatt för det är liksom ingen idé längre. Jag ligger bara klarvaken och vrider mig, känner hur det kryper i kroppen och faktiskt, reell klåda. Så jag tog en näve magnesium och lade mig vid midnatt. Lyssnade på en halvtimmes avslappningsgrejer och kände hur mina ben verkligen ville vila efter alla marklyft och hopp och varv med den där tunga släden som man lägger vikter på och sedan knuffar fram och tillbaka. Vet inte vad den väger i sig men min alltid så härligt optimistiska PT lade på 30 kg. Och fick mig att lyfta 75 kg i marklyft. Benen är trötta, är vad jag säger.
Så jag somnade väl då någon gång innan ett och vaknade strax efter sju vilket ändå är en skön, lång natts sömn för mig i jämförelse. Igår såg jag så trött ut att jag blev generad. Jag smög runt i solglasögon och hoppades att jag inte skulle möta någon. Det gjorde jag ju, förstås.
Men nu: Visserligen huvudvärk (antagligen för att jag som vanligt inte druckit nog med vatten, speciellt efter ett pass) men också träningsvärk, sömn med dröm och fint väder dessutom. Det goda uppväger det onda. Lovande!

Etiketter None

Orden

Stamningen är värre överlag men märks inte jämt. Om jag anstränger mig ordentligt så är den minimal. Tror inte någon reagerar annat än att jag stakar mig på ett par ord bara. Men när jag inte orkar prata med absolut hundraprocentig fokus på ordens uttal så låter jag som någon i en gammal TV-sketch.

I måndag fick jag en blackout. Det är vanligt med små minnesförluster. Alltså av sorten gå in i ett rum utan att minnas varför. Supervanliga, sker varje dag. Typiska för allt möjligt: stress men också ett disträ sinne bara. Inget att hänga upp sig på.
Men det som skedde i måndags var snäppet högre på stress- eller disträskalan. Till saken hör att jag dels inte sover bra, som bekant. Någon gång under veckan, minns inte när, sov jag två eller tre timmar.
Sover idiotdåligt och terapeuten säger att jag kan ju ta en sömntablett en natt i veckan i alla fall för att ge kroppen lite andrum och vila. I synnerhet om och när jag tränar. Och det gör jag ju, kanske fyra gånger i veckan.
Hon är sträng på rösten och kallar mig envis. Men jag fruktar att om jag tar en tablett och sover – varför skulle jag inte ta en kvällen därpå? Och en till kvällen därefter?
Jag gör någon slags halvvariant som är värdelös, tar en minimal dos melatonin som varken gör till eller från och bara får mig att känna mig äcklad, som att jag förlorat eller gett upp.

Hur som helst. Sömnen. Och sedan den kroniska stressen som läkaren kallar den. Det stämmer, jag är övertygad om att det stämmer. Och sömnen och PTSD och allt det där är en del av den som det är mycket lättare att släppa in och som lättare triggas eftersom stressnivån är konstant hög.

Okej, just i måndags hade jag också en enormt stressig dag. Alltså reell stress, inte kronisk stress. Jag satt i tidningslämning och det skickades PDF:er fram och tillbaka och samtidigt skulle jag släcka andra eldar och göra klart två texter på annat håll.
En galen dag, en sådan då man tittar upp på klockan och ser att man glömt äta lunch.

En sådan dag då jag får ett meddelande får en amerikansk halvsläkting som hör av sig alldeles för ofta om ingenting och om knasiga saker hon läser om Sverige och svenskar i synnerhet. Sånt som för någon med normal stressnivå är irriterande. För mig blir det blackout.

Jag darrade på händerna och kunde inte skriva på datorn så jag tänkte okej, nu tar vi den här kroppen och ställer den på löpbandet.
Så jag drog till gymmet, stängde av meddelandefunktionen på luren och sprang i 30 min. Med flit sprang jag också snabbt och hårt på slutet så att jag skulle bli riktigt trött.
När jag kom in i omklädningsrummet – och nu var jag alltså både stressad och utmattad – så gick jag fram till skåpet jag hade låst in i min väska i och stirrade på det i ett par sekunder. Hjärnan helt blank. Kunde inte registrera eller formulera vad som inte stämde. Efter några sekunder: jag ser inte mitt lås.
Efter ytterligare ett par sekunder: Kanske glömde jag låsa?
Står och stirrar någon sekund till. Sedan lyfter handen från kroppen och öppnar skåpet som är tomt.
Det tar några sekunder till sedan fattar jag att jag kanske tog ett annat skåp. Jag går vidare till nästa skåprad och haffar det första med ett lås på. Mitt lås, tänker jag, för det har ju ett klistermärke på.
Jag lirkar med nyckeln men det går inte. Då minns jag: jag har ju inte ett sådant klistermärke på?

Jag vet, det låter inte som någonting alls. Inget att bry sig om. Och jag fattar omständigheterna, ibland är hjärnan för trött bara. Inga konstigheter.
Men för mig var det första gången en sån där konstig blankning håller i sig i en, två minuter. Inte bara ett ögonblick.

Det slutar med att jag andas, ser mig om i lokalen efter skåp med lås och hittar det som är mitt. Helt utan minne av vilket skåp jag valde eller ens i vilken del av omklädningsrummet.

Som sagt, ingen stor grej. Men en händelse jag observerar och lägger till protokollet.
Liksom att jag stammade så att jag inte kunde få fram en mening och började gråta istället på gymmet idag. Men det var A:s fel för han frågade hur läget är.

Etiketter None

I’m not much but I’m all I think about

Är så trött på att inte somna. Gör avslappningsövningar i en timme, ligger med hörlurar och lyssnar på musik eller ljud som ska vagga mig till sömns. Det går inte. Jag är klarvaken vid ett, vid två, somnar vid tre och vaknar sedan alltid långt före alarmet ringer. Jag sätter klockan på åtta eftersom jag jobbar hemifrån och kan unna mig och så vidare. Men vaknar vid sju.

Det är inte så konstigt, såklart. Försöker jag intala mig, försöker jag att mildra min upplevelse och stilla min frustration med. Jag började äta receptbelagda sömnpiller för tjugo-någonting år sedan (nej, inte antihistaminer). Nu har jag slutat med dem och även om kroppen inte har abstinensbesvär så tänker jag att kroppen och sinnet är vana att somna på ett sätt som de nu inte kan eller gör. De har glömt.
Jag tror också att eftersom jag började med sömnpiller och SSRI för tjugo år sedan just för att jag inte kunde sova, så har själva roten till sömnlösheten inte löst. Bara begravs under årtionden av pillerkonsumtion.

Frågar I-Ching varför jag inte sover. Jag ställer frågan så, världens rakaste fråga: Varför sover jag inte?
Jag får svaret “confinement“. Alltså isolering, fångenskap, instängdhet.
Precis så känns det ju. Fången i oron, fången i kroppen som stålsätter sig mot att ge sig hän mot det okända som är sömnen och drömmarna.

Och så ramlar jag över det här uttrycket: “Jag är inte mycket att ha men jag är allt jag tänker på”. Haha.
Och i min klagan över sömnproblemen och jag, jag, jag får jag minnas självupptagenheten här. Jag är inget speciellt men jag är allt jag tänker på hela dagarna.

Etiketter None

Min farbror och jag

Jag tyckte det var så konstigt att min farbror samlade på saker från andra världskriget. I hans lilla, lilla tvåa i Gdansk hängde modellflygplan i taket, de överbelamrade hyllor och vitrinskåp. Noggrant hopbyggda, limmade och målade. Jag tänkte “varför vill en person som upplevt ett krig omge sig med påminnelser om det kriget?”.

Just idag förstår jag lite bättre varför. För jag märker att jag gör en liknande sak själv.

Det finns några saker som mina föräldrar, och ett par vänner kanske, vet om året då jag bodde i Belfast. De vet att jag bodde i ett hus utan möbler. Jag sov på en madrass, jag fick ha med mössa och vantar på mig eftersom huset saknade varmt vatten och värme. Jag fick urinvägsinfektioner ständigt och jämt.
Huset var ute till försäljning nämligen men husmarknaden var inte direkt stark två och ett halvt år efter fredsavtalet. Det betydde å ena sidan att huset stod tomt och jag kunde bo där. Men det betydde också att jag ständigt behövde vara på min vakt, jag kunde inte låta det se ut som om det var bebott. Jag fick helt enkelt gömma min existens. Jag behövde ha plockat undan madrassen och vara ute ur huset innan åtta eller nio om det skulle bli visning. Det här var innan mobiltelefonernas tid, det fanns ingen mobil att ringa till och förvarna.

Mina föräldrar visste en del av detta men inte fulla vidden, inte som jag minns.

Däremot hände saker i det huset som de inte vet om. Jag vet inte, minns inte, om jag berättat det för någon annan heller. Jag skriver detta nu därför att nu, i vuxen ålder, har en terapeut diagnosticerat mig med PTSD. Och en stor del av det kommer från mitt år där. Inte allt, men mycket.

Det hände saker i det där huset som jag inte kan eller vill prata om. Dels för att jag inte vill, dels för att jag inte vill ha medlidande och jag vill inte ha råd om hur man hanterar saker och ting. Jag vill inte heller ha “något liknande hände mig”, för en sån reaktion riskerar att förtar känslorna jag har kring det hela. Det är som att säga “jag förstår hur du känner”.
Ingen som inte har varit med om exakt samma sak, med exakt samma komponenter och kontext kan förstå hur jag känner.
Så de sakerna som jag inte kan gå nära, och som hände i det huset, kommer jag inte ens att nämna.

Men jag kan nämna andra saker. De som jag nu, precis när jag stod och borstade tänderna för bara några minuter sedan, fick mig att känna en förståelse för min farbror som sökte sig till saker från andra världskriget, trots att det med alla mått mätt måste varit en fruktansvärd upplevelse för honom.

Belfast var med alla mått mätt en fruktansvärd upplevelse för mig. Jag var där i ett år. Här är några saker som hände mig i huset och i kvarteret. Detta alltså förutom att sova i minusgrader, att tvätta tvätt i handfatet medan ånga kommer ut ur munnen. Och förutom att koka vatten i vattenkokaren och fylla två tomma tvålitersflaskor och bära upp dem för trappen om jag skulle duscha. Förutom det. Och förutom det hemska, det som dessutom upprepades flera gånger. Förutom det så hände detta:

1. Jag klev ut och gatan var kantad av beväpnad militär. Så lång ögat kunde nå och alla med synliga vapen. En dag bara var de där.

2. Barn som kastade stenar på mig, sparkade sönder vattenposten utanför huset så att vattnet sprutade som en fontän och barn som satte eld på olika saker så att det ständigt brann någonting om inte utanför min dörr så utanför andras dörrar.

Detta är kontexten.

Jo, en sak till: jag hade en obehandlad depression. Den växte fram under året där och så fort jag kom hem igen, alltså nästan på dagen, fick jag träffa en läkare och satt på behandling. Man konstaterade då depression. Men man missade en grej då tror jag.

Nu till en sak som hände en natt:
Maskerade män (ansiktsluvor med hål för ögonen) försökte ta sig in. Jag såg dem. De var flera, tre eller ännu fler, och de började mixtra med låset och sedan försökte de ta sönder dörren. Jag känner hur jag darrar bara jag skriver detta. Det var mitt i natten, jag låg på madrassen med mössan och vantarna på.

Nej, jag kan inte skriva mer om den saken.

Alldeles nyss borstade jag tänderna. Precis innan jag borstade tänderna började jag kolla på en ny TV-serie som utspelar sig i Belfast. Den heter Bloodlands och så fort jag hörde om den, att den utspelade sig i Belfast och att IRA och “konflikten” spelade roll i handlingen ville jag se den.

Varför ville jag se den så gärna?

Jag läste Säg ingenting nyligen. En jättebra reportagebok med inslag av modern historiebeskrivning och en psykologiskt tecknad bild av hur radikalisering funkar. Den handlar om IRA och “konflikten”. Den var bra. Men varför läste jag den?

Kanske, kanske av samma anledning som farbror Jurek samlade på militärflygplan från andra världskriget. Kanske av ett konstigt, förvridet hopp om att vara en del i ett sammanhang. En del i historien. Som om det i sig är värt någonting, det är det ju inte, men det kan mildra känslan av menlöst lidande. Det finns hopp om en förklaring, någonting man missat, ungefär som det väldigt vanliga agerandet hos sexbrottsoffer att höra av sig till förövaren, det finns ett förvridet hopp om att allt var ett missförstånd, om att denne kan göra det bra igen, ställa allt tillrätta. Det är desperation i en väldigt ren form. För desperation i ren form är ologisk och irrationell och enbart styrd av överlevnadskamp.
Jag dras också till saker om Belfast och Nordirland. Men liksom farbror Jurek samlade på grejer, inte på upplevelser, så besöker jag Belfast bara på avstånd. Genom TV-serier som Bloodlands och The Fall och genom böcker som Säg ingenting. Det är skillnad. Det är som att samla på modellplan, att försöka bemästra detaljen som är modellplanens noggranna konstruering. Eller bemästra Belfast genom att studera konfliktens historia och mekanismer.

PTSD, vill jag säga, är effekten av ett trauma. Vanligast är enormt stressande upplevelser som krig men det är inte det enda som kan ge PTSD. Jag har legat lågt också med denna diagnos för jag vill inte riskera “Du har inte varit med om krig” eller “Du verkar inte som en person som har PTSD”. Nej, jag har inte varit med om krig. Lyckligtvis har jag inte varit med om krig. Jag har bott i en stad där det var krig bara två år tidigare men sak samma, det är inte det kollektiva traumat som gett mig min diagnos utan personliga upplevelser. Stor skillnad. PTSD kan man få på olika sätt. Jag har läst mycket om saken, såklart, eftersom jag tidigare aldrig tänkt tanken , enbart förknippat en sådan diagnos med krigsupplevelser.
Kanske var det också därför min initiala, första kliniska depression som behandlades som en sådan först och främst (eftersom jag var illa däran) utan att också undersöka möjlig PTSD. Jag förstår nu varför man agerade så. Depressionssymptomen var tydliga. Men i efterhand var de nog symptom som ingick i en annan diagnos, alltså PTSD.

Givetvis är jag medveten om att här finns en koppling till mina sömnproblem. Alla dessa saker hände nattetid.
Jag har ätit receptbelagda sömntabletter och lugnande i över tjugo års tid nu. Jag har till och med ätit anti-psykotiska medel och vid ett tillfälle åt jag sju olika preparat samtidigt.
Först nu, för fyra veckor sedan lade jag av och har legat och vridit oroligt på mig sedan dess. Oförmögen att, till exempel, somna med ansiktet vänt mot väggen. Jag måste ha ryggen mot väggen, jag måste ha uppsikt.

Däremot har jag aldrig, förrän möjligtvis just precis och exakt nu, förstått varför jag blir intresserad varje gång en film eller serie utspelar sig i Belfast. Jag förstår det inte helt och hållet nu heller men jag tror att jag förstår. Och jag vet inte om jag kommer att se klart Bloodlands.

Etiketter None

April come she will

När jag gick en “poetry class” på universitetet var läraren väldigt pigg på att peka ut kontrasterande, gärna motsägelsefulla liknelser. Han tyckte (givetvis) om att skriva dikter själv och läste dem ibland. Jag minns en rad där han så uppenbart hade anammat sin favoritgrej med kontraster: “…the warm violent winds of May”. Det är ingen dålig rad, bara uppenbar i sin form.

April är en månad som uppmuntrar till sådan slags poesi. Solsken genom mörka moln. Hagel över de blommande körsbärsträden i Kungsträdgården.

Och för min egen del, någonting i stil med “the violent winds of calm”. Den inre stormen som förlamar det yttre. Eller det tysta inre våldet. Det jag försöker prata om men som studsar tillbaka innan jag ens hinner stänga munnen.
“Jag vet precis”.
“Jag känner mig också låg”.
“Det var likadant för mig”.

The violent comfort.
The sympathy of the self-absorbed.
The vanity of thoughtfulness.
The selfishness of the good advice.

För tillfället är min bästa lyssnare den jag betalar för att lyssna på mig. Det finns en kontrast även där, om jag väl orkar tänka efter.

Etiketter None

Loneliness is the poverty of self; solitude is richness of self.

Man gör något bra. Man får beröm. Inför flera dessutom. Kanske inför kollegor eller inför vänner. Man ska hyllas, man har åstadkommit något eller gjort något bra. Man har nått ett mål. Men man kan inte glädjas helt för han eller hon är inte där.

Gud, jag känner igen den känslan så väl. Någon gång jag hållit i en stor intervju inför fullsatt filmfestivalpublik men den reserverade platsen långt fram är tom och efter applåderna som visserligen inte är till mig utan filmstjärnan jag intervjuat kommer tomheten. Ingenting spelar någon roll. Han såg mig inte vara bra.
En bokrelease, en enorm kick, kanske den största kicken. Folk som kommer, böcker som signeras. Det är en sån känsla – men den vore ännu större om han kom. Han som lovade.

Den känslan.

Det som slår mig när jag ser dokumentären “Billie Eilish: The Word’s a little blurry” är hur universell den är. Hur det inte spelar någon roll om det är ett litet gäng kollegor eller tusentals skrikande fans som klappar händerna. Saknas han eller hon som borde vara där kan vi inte glädjas helt.
Särskilt i en scen är det påtagligt. Billie spelar för en enorm publik som älskar henne. Hon har redan kramat och tagit några av dem i hand tidigare, en av dem säger att Billie räddat livet på henne med sin musik. De älskar henne. De skriker, sjunger med och kan vartenda ord i hennes låtar. Men han kom inte, han ringde inte. Vid ett tillfälle är det som om hon inte ens sjunger till publiken utan för sig själv och till honom som saknas och hon börjar gråta.

Vad är det med det där att vi behöver en enda persons bekräftelse ibland och utan den betyder framgångarna ingenting? Vilken vansklig definition av framgång. Men å andra sidan – varför behöver vi ens bekräftelse från andra över huvud taget, för att veta att vi gjort någonting bra. Eller ännu mer – att vi är bra.

Är det inte det Den stora Gatsby handlar om?

I Billie Eilishs fall handlar det säkert i viss mån om hennes ålder. Hon är på en business- och framgångsnivå som få tonåringar har erfarenhet av. Men hon är ju fortfarande en tonåring, då bekräftandet från andra hjälper till att forma jaget.
När jag ser den scenen ömmar jag verkligen för henne, för att den där känslan är för mig mer bekant än alla andra känslor hon sjunger om. Den är så öppen och ren, man vill bara krama henne och visa henne meningen jag fick i en lyckokaka nyligen: “Oroa dig inte, du har redan allt du behöver”.

Etiketter None

Me and my shadow

Jag har börjat stamma igen. Det är subtilt, händer bara ett par gånger om dagen. De enda som märkt något, eller snarare de enda som sagt något, är A och min terapeut.
Men terapeuten lägger märke till allt, som att jag har på mig ringar när jag träffar henne eftersom jag behöver någonting att sysselsätta fingrarna med. När jag inte har ringar så vrider jag på fingrarna, även detta observerade hon. Så jag gick över till ringar.
Stamningen är ingenting jag oroar mig för, enbart observerar och noterar. Eftersom jag inte alls stammar i “normala fall”. De enda gångerna jag stammat har varit i “jobbiga perioder”, det är därför jag noterar den nya stamningen. Detta är inte en jobbig period. Men det är en period där det “jobbiga” ökar eftersom insättningen av den nya medicinen kickstartar hjärnan. Ger den en kraftig spark och skriker “sätt igång att producera!” och hjärnan svarar Yes Sir och drar i spakarna och producerar på högvarv.

I natt drömde jag också en av mina absolut topp tre vanligaste drömmar: att jag tappar tänderna. En efter en faller de ut, jag fångar dem i näven. Försöker att hålla munnen still, försöker att inte prata men känner hur de lossnar, sköra som porslin.
Drömmar är ju individuella, ingen har helt och full koll på vad de ens är för någonting. Men i stort sett är psykologer världen över överens om att det handlar om en bearbetning av dagens/pågående känslor och upplevelser. Tanddrömmen är en av de vanligaste som finns. Jag söker, för skojs skull, på nätet efter “drömmer att jag tappar tänder”. Jag skriver “för skojs skull” eftersom jag inte är övertygad om att våra drömmar består av absoluta symboler. Idén om ett drömlexikon är för mig främmande.
Men tanddrömmen är så vanlig, den är till och med universell. Alltså borde den kunna ha en stark, universell symbolisk betydelse.

Jag föreställer mig att känslan Jung fick när han ringade in det kollektiva undermedvetna ligger nära den jag känner när jag drömmer en dröm som är så vedertagen. Hur kan människor – individer! – i vitt skilda länder, samhällen och kulturer drömma samma saker, använda samma symboler, tänkte han. Jag tänker samma sak när jag vaknar.
En vedertagen, universell tolkning av tanddrömmen är att den handlar om att tappa kontrollen. Men också en förlust. Men Carl Jung, den eviga optimisten, kastar också in möjligheten att det symboliserar pånyttfödelse, alltså en ny början av någonting. Det gör han jämt. Att drömma om död kan lika gärna vara ett sätt att markera någonting nytt och så vidare.

Men jag tänker att min dröm är allt det där på samma gång. Den nya medicinen ruckar ju tillfälligt på kontroll och balans. Även om jag är medveten om att detta är en kemisk process i hjärnan är det ju jobbigt i alla fall. Jag har ingen kontroll över signalsubstanserna i min hjärna.
Jag kan också se tänderna som faller ut som orden som jag stammar fram, en känsla av att förlora kontrollen också över dem. Jag märker att jag också tappar ord allt oftare, inte minns namn. Detta är ett av skälen till att jag försöker att sluta med sömntabletter, och gör det ganska abrupt.

Pånyttfödelsen? Där tror jag att Jung är optimist som vanligt. Där är jag inte ännu. Men på väg. Och på så vis är jag också optimist.

Etiketter None

In i dimman/ut ur dimman

Lång historia kort men jag besökte en läkare för att jag kom att tänka på Heath Ledger, eller om det var någon slags årsdag för hans död eller om han dök upp på annat sätt. Jag läste i alla fall om hans död – igen – och om hur han dött av en “dödlig cocktail av sömnmedel, ångestdämpande preparat och smärtstillande medel i kroppen” och insåg att just den cocktailen stoppar jag ju i mig. Inte så mycket opioider och smärtstillande men det händer ju.
Så jag skrev ned alla mina sömnpreparat och annat jag tar på en lista och visade för den unga läkaren och bad honom peka ut vilka kombinationer jag inte får ta. Han frågade vad jag fått melatonin ifrån och jag nödgades såklart erkänna att jag köper på mig lite grejer i USA. Vi pratade, han pekade, jag pekade. Jag lärde mig att det inte alltid är cocktaileffekten som är vansklig utan att ta stora doser eller flera olika mediciner som riskerar att påverka andningen, det är det man dör av. När jag ändå var där så berättade jag om min träning och min periodiska fasta, mina olika led mot målet att kunna sova helt okej utan piller, att kunna känna mig stark och frisk. Jag frågade varför jag inte ser några resultat av min träning fast jag ligger i, tar ut mig och märker ju att jag kan lyfta tyngre, springa med mer lätthet.
När jag säger “resultat” så menar jag inte viktminskning för jag har inte koll på min vikt utan saker som midjemått och mer definierade armmuskler. Jag är också medveten om att “min ålder” och “min livsstil” och “min kost” spelar in. Jag vet.
Hur som helst, jag gick därifrån med ännu en insikt: sömnpillren försvårar för kroppen att släppa fettet, att gå ned i vikt. Sömnpillren rubbar stresshormonet, antidepressiva pajar aptiten. Allt pekar på kortisol och på att hur mycket jag än tränar är det “i stort sett omöjligt för mig att gå ned i vikt”, som läkaren så krasst uttryckte det.
Jag blev modfälld. All denna träning, all denna fasta. Jag vill ju bara kunna sova och kunna ha ett linne på sommaren. Ja, rent praktiskt så kan jag ju ha ett linne men jag vill kunna känna att träningen, mina ansträngningar, ger lite resultat.
Jag var modfälld i nästan en vecka. Åt choklad och surade.
Nu är jag inne i en ny fas, jag försöker att vänja mig av med sömnpillren och har insättning av en ny medicin. Biverkningarna har kickat in, mest påtaglig är den där luddiga, suddiga huvudvärken som påminner om svår jetlag eller om man inte sovit en blund på 36 timmar. Men också illamående, ett kraftigt sådant, och annat smått och gott som gråtattacker och det som hör SSRI:n till.
Så ut ur en dimma och in i en annan. Eller tvärtom. Ibland är jag så trött på ansträngningar, ibland känner jag att jag inte gör nog. Mestadels av tiden är jag okej med mig själv, till och med snäll mot mig själv och stolt över att jag springer och lyfter och hoppar och kånkar. Min sämsta gren är att hänga i de där stängerna i taket, att häva och göra chins och ändå försöker jag. Någonting borde man väl ha för det? Men jag har ju för det.
Jag har inte tagit en dödlig cocktail, jag lever ju. Så pass mycket lever jag att jag kan röra på mig och lyfta saker.
Just nu har jag ont i huvudet, jag jobbar i slow motion om jag jobbar alls. Men vet att det är temporärt. Ännu en sak att sätta upp på listan över Saker Jag Gör. Ansträngningar Jag Tar Mig För.
Men jag ska ha tack. Min kropp kommer att tacka mig, mitt hjärta kommer att bocka och tacka också å blodkärlens vägnar. Jag kanske kommer att sova sämre men å andra sidan sover jag ju ändå uselt. Men nu utan att jävlas med stresshormonen. Vi får se. Alternativet är ju…ja, inget alternativ alls.

Etiketter None

« Older Entries
Newer Entries »

Programförklaring

Jazzhands är en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan skakar man dem lite lätt. Och ler.

Archives

Recent Comments

 

April 2025
M T W T F S S
 123456
78910111213
14151617181920
21222324252627
282930  

 

Blogroll

© Jazzhands

Bloggportalen