Jazzhands

Nedsjunkna axlar

Nu var det ett bra tag sedan jag skadade axeln. Helt självförvållat, jag skulle göra axelpressar med en kettlebell och gjorde en sista fast jag egentligen redan tröttat ut armen. Först körde jag på i stolt Hainertradition dvs genom att varken klaga eller vila. Sedan besökte jag kiropraktor, naprapat och till sist en sjukgymnast.

Jag har tänkt på henne sedan dess. För jag kom till mottagningen med en skadad axel och hon gjorde sina undersökningar och mätningar och vad de nu gör, och så sa hon att för att rädda en skadad muskel så måste man stärka musklerna runt omkring. Det lät hyfsat logiskt.

Sedan sa hon att jag också har ett annat problem som jag kanske inte observerat, nämligen att jag har dålig hållning. Att mina axlar är framåtlutade.
“Stå upp”, sa hon och jag ställde mig upp och stod som vanligt.
“Ser du här?”, sa hon och pekade på mina axlar i en spegel.
“Men går det att rätta till en sådan grej då”, sa jag.
“Jamen självklart”, sa hon.
“Men kroppen har ju helt vant sig? Det är ju så här jag står helt normalt?”
“Man kan vänja tillbaka kroppen, eller vänja den vid annat. Du får sträcka på dig så ofta du kan och dra axlarna bakåt”.

Det har slagit mig flera gånger efter det att teorin om att stärka musklerna omkring det som är svagt är en ganska bra bild. I terapin jobbar jag mycket med min andra svåraste gren (efter förluster och brytningar som är min svåraste) nämligen att säga nej.
“Man måste öva”, säger min terapeut.
Men jag undrar om inte sjukgymnastens filosofi kan hjälpa också där? Alltså, för att stärka min kraft att säga nej kanske jag borde stärka de närliggande svagheterna – som dåligt samvete och svag självkänsla i vissa situationer?

Och så den andra insikten, via sjukgymnasten. Den om att vänja tillbaka kroppen, eller vänja den vid en ny hållning. Göra den nya hållningen till den normala.
Sedan besöket där för ett par veckor sedan har jag gjort som hon säger. Jag sträcker axlarna bakåt. Ett tag var det jättesvårt, det tog emot mellan skulderbladet (och då tränar jag ändå rygg och skulderblad en del på gymmet). Det kändes helt onaturligt att gå med axlarna bakåt och ryggen uppsträckt. Helt onaturligt. Jag har haft visst tur – det är lättare att gå omkring med en överdriven hållning på det viset under en stor, bylsig vinterjacka!
Men jag kände mig som en seriefigur, det kändes ovant att gå runt som en sprätt sådär, gå runt som om jag gick med stolthet.

Jag tänkte då att om vår naturliga hållning är sådan – upprätt, stolt – hur kommer det sig att den hållning jag uppfattar som min naturliga, den som inte känns i skulderbladen, är den nedsjunkna och framåtlutade?

Jag tänker att kanske tänker jag i fel ordning. Jag var ihop med en lång kille en gång för många år sedan och han hade förstås idel ryggproblem. Ett av ryggproblemen var hållningen, som han också fick öva på. Han menade att det är jobbigt att vara en lång person och också en ödmjuk person, han började böja sig ned i en nedåtlutad hållning redan i skolan eftersom han var längst. Psykologiskt tänkte han att han inte skulle vara högre än de andra, inte ovanför sina vänner. Han ville vara på samma nivå, han ville inte vara stoltare än de. Vår personlighet kommer kanske först – hållningen sedan.

Men det kan vara tvärtom också, tänker jag. Antingen har jag gått runt och böjt mig för att jag inte känner mig stolt och stark. Jag kanske har böjt mig för att jag är på min vakt. Och så blir den icke-stolta och icke-starka hållningen min “naturliga”.

Då är frågan denna: när jag nu tvingar upp ryggen och bak med axlarna, i en stark, rak hållning – hur kommer det att påverka min person?
Jag är seriös. Jag tror det gör någonting med mig. Kropp och själ, ni vet. Jag har aldrig hört att man pratar om hållning och själ på sama vis men jag är banne mig övertygad om att det finns något där.

Och förresten gör det mindre ont i skulderbladen nu, det går lättare att gå runt och sträcka på sig. Men jag behöver fortfarande tvinga mig själv att göra det. Det är ännu inte “naturligt”.

Etiketter None

Alltid på en söndag

Det som hände var att jag fick en panikattack. Det som hände mer specifikt var att jag fick ont i bröstet och hjärtat slog så kraftigt att det dunkade i hela kroppen. Jag åkte till akuten, de tog prover och jag visste egentligen hela tiden att det inte var fel på min kropp. Inget fysiskt. EKG:t visade att min hjärthälsa är “exemplarisk”.

Men saker som man vet och saker som man känner skiljer sig ofta från varandra. Jag fick vara kvar några timmar. Alla var snälla. Alla frågade om jag hade det stressigt just nu eller om det inträffat någon svår händelse.

Det som stör mig är att jag gör allting rätt. Jag motionerar, träffar terapeut, äter medicin och mediterar. Jag gör avslappningsövningar och äter vitaminer. Ändå klappar jag ihop. Och då inte ens fysiskt. Jag säger “inte ens” för om det var, säg, fel på en artär så hade det kunnat sägas inte vara mitt fel, det bara blir så för vissa. Och så hade man åtgärdat det på något sätt. Inte vet jag hur. Medicin kanske eller en operation som jag skulle tillfriskna ifrån.

Problemet med psykosomatiska symptom är att de inte går att medicinera bort. Jag frågade om Sobril (det kändes som att fråga om en ecstasytablett) och en snäll ung läkare med manbun sa att man inte skriver ut sånt på akuten. Jag förstod honom. Men det kändes ändå en smula märkligt att åka hem igen i samma tillstånd, bara lite mildare, som jag kom dit med.

Vad ska jag säga? Svar ja på allt. Stress, “svår händelse”. En jobbig anspänning hela december och så den klassiska fördröjda effekten. Bom!

Trots att jag gör allting rätt. Men världen omkring mig gör nödvändigtvis inte allting rätt. Det är en del av problemet.

Etiketter None

Lördag morgon

Jag fasthåller att det är de enklaste sanningarna som är svårast.
Han älskar dig inte.
Du äter fast du inte är hungrig.
Det går inte att sova om man inte är trött.
…och så vidare.

Bygger inte mycket litteratur på detta konstaterande? Andra konstformer också, för den delen. Som att låta huvudpersonen komma fram till den svåra självklarheten.

Nutidsmänniskan har svårt för enkla sanningar, vi tycks ha förlorat förmågan. Analyserar sönder saker, hittar monetära omvägar. Vi har ju förlorat förmågan att göra ingenting, det skrev jag en text om i GP efter att läst om en studie där män och kvinnor fick välja mellan att göra absolut ingenting i en timme eller att ge sig själv milda elchocker i en timme. Över hälften av deltagarna valde elchockerna.
Vi köper avslappningsappar och går på spa. Jag är en av dessa som förlorat förmågan och jag är inte ensam.

Vi tycks också ha förlorat förmågan att handskas med enkla men jobbiga sanningar. Som att sorg gör ont.
En väninna pratar om trauma och frågar sig om hon har PTSD fast det (i alla fall i mina ögon) rör sig om ett vanligt uppbrott i all smärtsamhet. Sådana gör ont. Kan göra ont. Kan göra fruktansvärt ont och ta år att läka. Men de hör livet och därmed de enkla sanningarna till.

Så tänker jag denna lördagsmorgon när jag läser om ett brev för tredje gången. Den enkla sanningen är inte bara den svåraste utan ibland också den smärtsammaste: ibland måste vi acceptera situationen som den är, och se att vi inte kan förändra den.

Jag har förlorat någon.




Etiketter None

En märklig upptäckt

För ett par veckor sedan gjorde jag en märklig upptäckt när jag träffade vännen R för första gången på över två år.
Under dessa två år har vi ibland kört videosamtal. När hon frågar om vi inte kan köra ett sådant blir jag alltid lite sådär smått störd i tanken för jag vet att ett videosamtal med henne alltid tar minst en timme och under den timmen är det nästan bara hon som pratar.
Jag har accepterat att vänskapen ser ut så. Och de senaste sex månaderna har hon mest av allt pratat om den nya mannen i hennes liv. Hon har varit uppslukad av honom, och jag ser väl mig själv som en vän som lyssnar och försöker att vara hyfsat inkännande och så nära objektiv man kan vara när någon vill tala med mig om sin relation. Jag tror att jag är bra på bägge delarna, jag får ofta prata relationer med vänner. Många gånger ser jag det som ett förtroende. Ibland tyvärr som en ensidig vänskap där jag ska lyssna och komma med tankar, men får aldrig intresse tillbaka. Alltså man frågar inte någonting om mig eller mitt liv.

Hur som helst. Jag träffade R. Hon är ingen person jag tänker på med värme och ömhet men som en person jag brukar träffa och äta lunch med då och då. Hon är pigg på att föreslå utflykter, hon hänger på och letar efter bästa fish’n chips-stället eller bästa munkståndet eller vilken matfas jag nu är inne i och bjuder in henne till. Jag skickar julkort till henne som jag skrivit med min bästa kalligrafi och pyntat med julklistermärken. Hon skickar inga till mig men det är okej, jag skickar säkert trettio julkort om året och brukar få högst fem tillbaka.

Varför nämner jag julkorten? Ingen aning. Jo, jag ville väl poängtera att någon slags plats i mitt liv har hon ändå.

Tillbaka till sak: vi sågs. Och jag både kom på och påmindes om att jag faktiskt inte gillar henne alls. Faktiskt inte alls. Medan vi satt där kom känslan som var både ny och bekant. Jag mindes hennes bossighet och hur hon så ofta berömmer sig själv för att hon är så streetsmart. Elller bara smartare än alla andra. Detta två saker hade jag på något sätt lyckats tona ned i mitt minne, hur märkligt det än låter.

Men jag upptäckte också det nya – att jag faktiskt inte gillar henne alls. Alltså inte ens som en kuriositet eller någon man kan luncha med ibland. Jag upptäckte att hon är outhärdlig.

Kanske har hon varit outhärdlig hela tiden, men jag själv varit mer överseende. Kanske har hon varit outhärdlig hela tiden men jag har funnit någonting förlåtande och försonande i hennes tafatthet kring den nya killen. Hur hennes “streetsmart” inte sträcker sig till mänskliga relationer. Där är hon helt borta. I ärlighetens namn vet jag inte hur långt hennes streetsmart sträcker sig över huvud taget, hon är väl som folk är mest vad gäller saker som att undvika olika slags köer eller räkna ut vilka de bästa platserna i en konsertlokal är.

Den nya upptäckten handlade lika mycket om henne som mig. Den nya upptäckten handlar om att jag inte behöver träffa folk som är outhärdliga.
Mina två sämsta grenar i livet är dessa:
1. Acceptans
2. Säga nej

Min upptäckt handlar om att om man verkligen känner – i hela kroppen – att detta är en person jag inte tycker om, då blir det lättare att säga nej.
Nej, jag har inte tid.
Jag har inte lust.
Jag har inte ork.
Men jag har framför allt ingen lust.

Så i min ändå mörka och trista upptäckt att R är en person jag inte gillar, fanns ändå ett märkligt, närapå kittlande hopp: jag behöver inte träffa henne igen. Och om jag lyckas – för jag tar inte detta för givet – om jag lyckas att verkligen säga nej, jag har inte lust, då kommer jag också både kunna och våga säga nej till annat.

Etiketter None

Vågor

Jag visste väl att det var bra att jag skrev ett inlägg om “these are better days”. Syftet var att dokumentera en låg dag, för att kunna se tillbaka och tänka “men så är det inte nu, just idag”.

Och så är det inte nu, just idag. Jag är stressad, vilket jag ofta blir, när jobbsituationer kräver mer av mig än att sitta framför en datorn och knappa på tangenter. När det kräver saker som kontakt med människor.

Men jag är också glad – jag har ju jobb. Nu är det svårt att låta det lilla faktumet glädja sådär allsmäktigt så att det torkar bort alla moln på ens lilla himmel. Men tacksamhet är vägen till lycka, jag är övertygad om det. Jag menar alla upplysningsdoktriner, alla religioner i sin allra renaste form, säger ju att begäret är det som leder till olycka medan avsaknaden av begär leder till lycka. Och i avsaknaden av begär finns också tacksamheten för det man redan har.

Nå!

Det finns dagar då jag till och med under långa stunder kan nå det tillståndet. Känna tacksamheten, för att jag lever och min kropp fungerar och för att jag får uppleva just denna stund.
Så kände jag alldeles nyss. Jag blir nästan tacksam för att jag känner tacksamheten. Det måste vara någon slags metanivå av tacksamhet. Eller så är det bara någon psykologisk dissonans inom mig.

Är de bättre dagarna här? Inte vet jag. Ingen vet. Men en bättre stund är här i alla fall, just precis nu.

Etiketter None

Det gemensamma

Får en förfrågan om att skriva om hur det är att vara i en långdistansrelation under pandemi. Jag och killen har inte setts på två år.
Jag tackar nej till att skriva, med hänvisning till att även om jag ofta skriver om mig själv och privata händelser, tankar och känslor så blir det någonting annat att skriva dem i relation till någon annans. Eller, att skriva om en gemensam upplevelse.

Tanken har stannat i mig sedan dess. För vart går gränsen för den egna och den gemensamma upplevelsen?

Det är både tänkt och sagt att jag ska skriva på min bok om pappa. Länge kände jag mig entusiastisk över projektet men ju mer jag gräver i det desto mer besvärad blir jag. För mig själv har jag hävdat att det är min historia, min relation till pappa. Men det håller inte hela vägen, boken handlar ju inte om mig utan om mig och honom.
Inte bara det, jag är ju inte en isolerad ö i det vi kallar för familj.

Projektet började som en berättelse i tredje person, jag gav mig själv ett annat namn och skrev om både situationer och omständigheter men jag fick det inte att flyta. Jag experimenterade, skrev i tredje person om pappa men det gick ju också åt skogen. Alltså i bemärkelsen att det blev dåligt rent litterärt, det kändes falskt.
Berättelsen, märkte jag, kan bara skrivas av mig och om mig. Jag kan bara utgå från mig själv.
Nästa fråga blir då: varför måste jag skriva den över huvud taget?

Jag läser, av en slump, den här texten av Lionel Schriver med rubriken “I sold my family for a novel” och blir iskall. Vad är det som driver mig, om något? Rent krasst är det nog tanken på att fortsätta skriva, fortsätta vara en person som skriver för det är det enda jag varit, alltså professionellt. Det går inte en dag utan att jag skriver.
Men på vems bekostnad? Se, jag kommer inte runt den frågan.

När jag skrev “Inte helt hundra” skrev jag om mig själv. Jag förväntade mig att folk skulle bli arga men det blev de inte, i alla fall inte i den omfattning jag trodde att de skulle bli arga. Men den boken handlade inte om familjehistorier.

För en sak jag blivit medveten om, och som faktiskt också har med långdistans att göra, är att familj är en kultur. En egen kultur fullt av ritualer, lagar, system. Vänskapsrelation och kärleksrelationer inte fullt så mycket, inte lika intrikat (av naturlig anledning eftersom vi oftast inte lever och växer upp i dem).
Och kulturer är som egna, levande varelser som liksom alla levande organismer kan känna hot mot sin överlevnad och försvara sig – våldsamt.

Så varför utmana? Vari ligger drivet – och vari skulle tillfredsställelsen ligga?

Etiketter None

Better days ahead

En sån där dag som börjar med en liten justering mot Det Som Inte Känns Bra och sedan händer det ena och sedan det andra som knuffar mig ännu mer i den riktningen och sedan sitter man där och har en dålig dag.

Så är det. En dålig dag. Jag skriver detta därför att jag vill se tillbaka på detta inlägg om ett par dagar och tänka, då hade jag en dålig dag. Det var då.

Den dåliga dagen är egentligen inte så dålig. Jag tränade i en upphettad studio, så där så man svettas kopiöst. Jag hade kunnat känna mig stark och duktig, precis som instruktören skrek åt oss att vi borde känna oss, men jag kunde bara se mig själv i spegeln och inte vara nöjd med spegelbilden. Det är så dumt, så trivialt. Och så lätt.

Jag slank in på ett pass igen en timme senare och gjorde plankor och armhävningar och squats. Allt jag kunde tänka var “varför syns det inga resultat”, när jag har synliga resultat på min kropp, bara inte de resultat jag vill ha. Ingen platt mage men antydningen till något definierade magmuskler kring revbenen. Inga superslanka armar men muskler nog att lyfta tyngre och tyngre vikter.

Den dåliga dagen fortsatte när jag frågade fotbollskillen om vi inte kunde se en konsert i LA och han svarade aldrig i livet. Han har det som grej, att säga aldrig i livet överdramatiskt till saker jag föreslår. Det är svårt att förklara men det är någon slags tröttsam och tråkig gimmick han har. Han vet att det driver mig till vansinne men varje gång jag säger åt honom att sluta säga nej till allt så säger han antingen att han bara skojar eller att jag överdriver min reaktion och så blir han sur på mig istället.

Jag gör misstag i jobbet, läser att en text ska vara 1300 tecken när den i själva verket ska vara 3000 tecken. Redaktören skriver och undrar varför texten är så vansinnigt kort.

I mitt andra jobb, som researcher, blandar jag ihop datum och förvirrar alla inblandade.

Ibland blir det så här, jag vet. Man “vaknar på fel sida” eller är helt enkelt extra mottaglig för fel och kritig och suger åt sig som en tvättsvamp.

Jag tänker på Bruce Springsteens “Better days” och tänker att ibland är det tvärtom. Han sjunger “These are better days” och det är en rättfram låt om att mycket i livet är trist (“But it’s a sad man my friend who’s livin’ in his own skin and can’t stand the company”) men ibland kommer better days.
För mig är det tvärtom, mycket i livet är ganska fint faktiskt, men these are worse days.

Sedan tänker jag på något min terapeut säger ständigt och jämt, att det krävs övning att bryta mönster. Har man, som jag, ingen vana att uttrycka vrede utan istället agerar diplomatiskt och med förståelse för alla inblandade även om den inblandade och arga är jag själv, så måste man öva på att uttrycka vreden.

Det jag tänker på, med tanke på Denna Dåliga Dag och all träning är att med den fysiska träningen så gäller också återhämtning. Man tränar, man tar ut sig och så måste man låta kroppen återhämta sig.

Det är jag dålig på, återhämtningen.
Och jag säger till terapeuten att det borde gälla också för annan träning. Den psykiska träningen. Att efter skällandet, tillkännagivandet av besvikelsen och vreden, så borde det beredas rum för återhämtningen. Där man inte grämer sig över vad som sagts eller analyserar vad man just gjort eller känner ånger och oro. Utan enbart ger plats för återhämtningen, en vila för känslorna.

Men jag är ju inte särskilt bra på fysisk återhämtning, som sagt.
Ännu sämre, tycks det, på psykisk.

Etiketter None

September

När jag var liten skrev jag något försök till epos som hette “Den ensamma månaden”. Den månaden var september. Varför skulle september vara ensammare än andra månader? Jag vet inte, men jag kan faktiskt känna det jag vill minnas att jag kände då, som barn. Att det finns en ensam vind som bara blåser i september.

Jag brukar inte känna mig ensam, det är faktiskt ingen känsla som är vanlig i mitt liv. Men just nu känner jag mig ensam.
Jag är orolig, fast i tankar. En 1800-talsdoktor skulle diagnosticera melankoli. Jag är inte deprimerad, men ledsamt och melankoliskt ensam just nu.

Jag tänker “vem brukar jag prata med när jag behöver någon att prata med?” och det bekymrar mig att jag måste tänka efter.

Ibland blir det så här. Ibland är det ensamt. Ibland slås jag av den reella ensamheten (liten familj, inga barn), ibland bara livets flyktighet och ensamheten som finns inbyggd i den. Med åldrandet kommer en större, påtaglig känsla av beroende av andra. Det finns en ensamhet i den.
Men oftast är jag tacksam över att inte vara ensam, jag har vänner.

Ändå måste jag alltså tänka efter. “Vem brukar jag prata med?” och “Vem brukar lyssna bra på mig?”. Mitt första val hamnar på min terapeut och det känns också melankoliskt. Hennes tid betalar jag ju för. Men att hennes namn kommer upp först betyder också någon förvrängd artighet, min ensamhet och melankoli ska inte tynga andra. Kanske kan jag tänka att det också betyder att denna ensamhet är flyktig, ett utslag av någonting annat som kan lösas upp med psykologins hjälp.

Jag vet egentligen varför jag känner mig ensam. Jag är fast i en tanke, jag är fast i en känsla av att inte bli lyssnad på. Just nu.

Just nu.

Jag är ensam också för att jag skriver. Det skulle kunna vara tvärtom, att skrivandet är sällskapet men i detta fall (just nu!) är det precis tvärtom. Texter och ord riktade mot ingen alls, in i ett tomrum. Betyder de ens någonting?

Vem brukar jag prata med?
Vem brukar lyssna?

Är det felställda frågor? Borde det inte vara “Vem vill jag prata med?”.


Etiketter None

Möten och intervjuer

Stressat. Mycket jobb. Alldeles för mycket. Så där så att jag måste smita iväg sent på kvällen och springa på ett löpband, som ett hamsterhjul.
För mycket som i att jag får ännu svårare att sova.

Men nu är perioden över, i alla fall är den där vansinnesstressen över. Den yttre då, men ekot är kvar i kroppen. Kroppen känner fortfarande stressen och vågar inte tro att den är över för den här gången.

Bland massor av saker (krönikor, artiklar, TV-jobb, redaktörsarbete…) så har jag gjort tre långa intervjuer på mycket kort tid. Långa intervjuer är de som är på minst ett uppslag i dagstidningen. Den sortens intervjuer som är viktiga, namnet hamnar på omslaget och tidningen skickar egen fotograf istället för att använda pressbilderna.

Egentligen gillar jag inte intervjuer. Jag kommer inte ifrån känslan att tränga mig på, att besvära. För det första. Sedan kommer jag aldrig på särskilt bra frågor. Allt personen vill säga finns väl i verket?
Jag är helt enkelt besvärad av intervjuer. Men jag gör dem ändå. För ibland är verket så pass intressant att jag vill prata om det (men det är ju inte detsamma som en intervju). Plus: ibland skriver jag bra texter efteråt även om jag våndas själva intervjumomentet.

Jag gillar inte min röst. Jag skulle kunna dra det till att säga att jag faktiskt avskyr den. Att transkribera är verkligen en plåga. Det säger alla journalister, såklart – för att det är det. Det är tidskrävande. Man hör hur fånig man låter. Och – lika illa – man hör vilka misstag man begår. Man missar följdfrågor, man avbryter, man låter osäker på sin sak. Usch och fy.
Kan man lära sig bli bättre av att lyssna på sina egna intervjuer? Ja, säkert. Men då måste man komma över den plågsamma upplevelsen först, sluta vara fixerad vid sin egen röst och istället lyssna med både lärarens och elevens öra. Sånt kan inte jag, jag ogillar min röst för mycket för det.

Hur som helst. Tre långa intervjuer. Två filmrelaterade och en bokrelaterad. Tre olika approacher. Och det var detta jag alltså skulle komma till:
Hur jag i första intervjun inte har några egna känslor till verket, hur jag inte vet mycket om objektet i fråga och hur jag får en känsla av ödmjukhet så fort vi ses. Hur jag vågar dra slutsatser och säga “kommer din känsla för mänskliga små känslomöten från din erfarenhet av att iaktta besökare på din klubb?”.
Resultatet är en jättebra intervju. I bemärkelsen att det är ett porträtt, en text med smak. Den kommer i GP på lördag.

Möte nummer två. Inte bra. Visste det redan innan. Man ska inte intervjua folk man har respekt för, det lär man sig ju den hårda vägen första gången det sker. Jag har en journalistvän som fortfarande blir sorgsen när hon tänker på gången hon intervjuade Ewan McGregor som hon sett som en hyvens kille, ett charmtroll med huvudet på skaft och hjärtat på rätta stället som man säger. Som var en stark crush redan i Brassed off (såklart) och aldrig slutat nära fantasier om ett intellektuellt framtida möte dem emellan. Men det första som händer är att han misstolkar eller helt enkelt inte begriper hennes fråga och ger henne ett förolämpande svar. Allt är förbi nu, hon ser på honom på duken med irritation och besvikelse.

Nå!

Möte nummer två. Inte bra. Jag tänker bara att allt jag skriver gör intervjupersonen bättre. Jag hör på inspelningen hur min röst anpassar sig till detta, den blir låg och nervös. Den pratar artikulerat som om frågorna ställs av en praoelev som försöker att göra som rektorn sagt. Det slutar med att jag efter intervjun ber om ursäkt för min trista, beundrande attityd. Då känns det bättre, texten blir bra men helt utan stolthet från min sida.

Intervju tre. En filmperson som så uppenbart inte vill prata om sig själv. Som är obekväm som objekt, säkert också som fysisk varelse. Han rör sig så som reserverade människor rör sig. De som man direkt förstår att man inte ska krama, ens ta i hand. Vissa människor vill kramas och bli kramade, andra inte. Det här är definitivt en inte.
Så hur intervjuar man en person som inte vill bli intervjuad? Jag vet inte. Men hör på bandet att min approach är att intervjua om svårigheten att prata om sig själv. Jag ogillar min röst, den är len och mjuk nu istället. Som jag verbalt försöker närma mig ett skrämt djur, bygga upp förtroendet så att jag vågar gå fram.

Som sagt. Outhärdligt. Intervjuer, transkriberingar. Jag fattar inte hur och varför folk gör dem.

Etiketter None

Uppåt men kanske inte framåt

När jag har så mycket att göra att hemmet till och med är stökigt så vet man att det är för mycket. Annars brukar mina mest intensiva jobbperioder kantas av frenetisk städning. “Tentastädning” finns det väl någonting som heter, att man städar som intensivast dagen innan en tenta då man rimligtvis borde plugga. Har säkert att göra med att lösa upp stress, ta (synlig) kontroll över någonting och så vidare.
Men nu har det alltså samlats disk på hög här hemma, hö har letat sig ända in i golvhörnen i köket (hur?) och tvättkorgen är överfull. Det ser ut som scenografin till en tv-serie om oansvariga vuxna.

Så här har det hållit på i två veckor ungefär och ljuset i tunneln lyser en vecka framåt. Nästa helg. Då är det inte så att “allt är klart” och så vidare men då ska i alla fall ett par stora saker kunna bockas av på ToDo-listan och därmed öppna upp för lite andrum.

Jag har gjort illa axeln. Inte mycket med tillräckligt. Jag knyckte fel med armen när jag skulle köra “snatches”, ty axelpress, med 12 kilo kettlebell. Jag har gjort det förut, faktum är att jag hade gjort flera stycken innan jag knyckte fel. Kanske var muskeln trött, inte vet jag. Men eftersom träning lugnar stress så gick jag och tränade ändå för jag tänkte att det var väl inte så farligt det där med axeln och det var ju kanske dumt gjort. Fick gå till kiropraktor en vecka senare och fick förhållningsregel att avvakta. Och då blir det lätt att göra ingenting alls. “Men det är en vecka”, säger PT.
Min respons är att gå och springa och försöka sätta rekord. Ingen bra idé eftersom jag inte sprungit på ett tag, mest kört styrketräning.

Hur som helst. Livstecknet. Här är det.
Stressen. Aldrig värt det.

Etiketter None

« Older Entries
Newer Entries »

Programförklaring

Jazzhands är en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan skakar man dem lite lätt. Och ler.

Archives

Recent Comments

 

April 2025
M T W T F S S
 123456
78910111213
14151617181920
21222324252627
282930  

 

Blogroll

© Jazzhands

Bloggportalen