- Postad 2011-05-03
- av Jazzhands
- Kategori: doft, favorit!, inspiration, Uncategorized
- Kommentarer: None
Kalle! Vilken Kalle? Jo…
Karl Lagerfeld är välbekant för de flesta, som designer. Men som parfymnamn är han kanske mindre bekant. Ändå har han släppt en hel knippe dofter, runt tolv stycken.
Herrdoften Lagerfeld Classic kom 1978, i en både tidstypisk och tidlös flaska. (Till skillnad från Lagerfeld Perfume Femme som mycket väl kan vara den fulaste parfymflaska som gjorts). Karl själv stod för designen.
Doften – Lagerfeld Classic – är verkligen vad den heter. Den har stått sig bra och finns fortfarande i produktion och till försäljning, vilket faktiskt i denna tidsålder är en bedrift. Han visste vad han gjorde när han döpte den till “classic” med andra ord.
Och som en sådan är den också uppbyggd, med bergamott som toppnot och murrigare saker som sandelträ, mossa och musk i botten. En klassisk cologne på så vis, och väldigt mycket ett barn av sin tid, från en era då cologner var lika med citrus on top.
Men vad som skiljer denna från andra från flera samtida är kryddigheten, toppad med lite sötma vilket resulterar i en utsökt manlig blandning som både eggar och lenar. Det här är en “woody-oriental”, en riktigt manlig sak med drag i. För den allvarsamme direktören bakom sitt skrivbord, och för den tennisspelande gentlemannen som ser ut som Thomas Bodström, ungefär. Passar båda två.
Min egen Lagerfeld-favorit och det som fick mig att tänka på honom nu, är Sun Moon Stars (1994). En blå, liten juvel med ett passande namn.
Jag minns reklamen som jag såg i någon utländsk tidning, med Darryl Hannah på en vit häst under en blå himmel full av stjärnor och en stor, magisk måne. Det här måste varit runt 1997. Eftersom det var en utländsk tidning jag läste (säkert amerikanska Mademoiselle, den läste jag jämt) så fanns det med en liten doftlucka i annonsen som man kunde öppna och lukta på.
Jag blev helt tagen av doften. Helt tagen. Det luktade inte som någonting annat jag hade känt. Den doftade helt enkelt inte parfym, den doftade något annat (drömmar?)
Och därmed blev Sun Moon Stars blev den första doften jag köpte för mina egna, sparade pengar. Till skillnad från andra halvdana saker jag dittills hade fått i födelsedagspresent av någon släkting som hade handlat på taxfree.
Tada! True story.
Jag har fortfarande flaskan kvar, och använder den. Det är den typ av doft man (okej, jag) tar på mig efter duschen på kvällen, då jag ska krypa ned i sängen, ta på mig glasögonen och läsa lite medan den blå timmen infaller. Precis så gjorde jag nu, och upptäckte att min gamla trotjänare, som hängt med alla flyttar, alla svängningar, alla rensningar, håller på att ta slut. Ack! Vad betyder detta? Slutet på en era?
Nja. Det betyder att det är dags att skriva den här texten, dags att skriva en hyllning till Karl och beställa en ny.
Riktiga vänner överger man inte.
Sol, sommar, cerise
Det är svårt att inte charmas av vårens och sommarens glada Saint-Tropez-färger på läppar och kinder.
YSLs cremeblushers (345 kr) är några av de bästa på marknaden. De är dryga (det är heller inte meningen att man ska ha en stor, fet ceriserosa ring på kinden, man tar lite, lite, lite på fingret och blandar i lätta duttdrag), de är alltid smickrande och de ger en naturlig finish, med lätt, lätt glow.
Kan verka crazy med cerise på kinden, men som alltid så handlar det om balans. En liten kindkyss i ett annat naturligt, kanske lagom glossigt, ansikte.
Gillar också Korres Raspberry antioxidant liquid lipstick (198 kr). Dryga även dem, bra färgpigment som är fuktigare och krämigare än ett läppstift men med mindre glans än ett gloss. Och man slipper den där “hårstrå som fastnar på läpparna”-effekten som jämte pollen kan vara vårens jobbigaste grej.
Just det, något om färgerna. Alltså, det kanske inte alltid faller sig helt naturligt att ha cerise eller stark fuschia på läpparna, då kan en sån här slamkrypare vara en bra kompromiss. Man får effekten men inte färgen, så att säga.
Sen kan jag såklart inte stirra mig mätt på de här soldrypande, somriga bronzerfärgerna från Chanel. Ska man inte på lyxkryssning i Karibien i sommar kan man i alla fall låtsas… 550 kr kostar det lilla bronzerkitet som ger färg och solbränna direkt. Dyrt? Antagligen. Men lyckligtvis är färgerna dryga (har jag använt det ordet förut?) och flexibla. Alltså, kanske låter man borsten glida över till det mer aprikos-beige nu på våren, men mer åt det bruna framåt sensommaren?
- Postad 2011-04-29
- av Jazzhands
- Kategori: favorit!, inspiration, Makeup, Uncategorized
- Kommentarer: None
Elixir!
Eller solar du inte alls, men saknar en solkysst “glow” på kinderna, om sommaren?
Då har vi något att prata om, du och jag.
Så här!
Tillsätt en droppe eller två av Guerlains Terracotta-serum i din foundation, och koncentratet av “tan-boostern” gör både huden brunare och bevarar färgen längre. Ingredienserna stimulerar melaninet i huden, som triggar den naturliga solbrännarprocessen, alltså att huden blir brunare.
Guerlain måste älska sol och den solkyssta looken. 1984 kom terracottapudret, nu snackar vi originalet, för att svala, bleka parisiskor också skulle kunna se ut som om de tillbringat hela juli i Saint-Tropez. Och det är åtminstone jag tacksam för, eftersom jag vantrivs i värme och sol men suktar efter lite hälsosam färg.
Jag är därför väldigt peppad på detta serum. Konsistensen är gel-aktigt, det doftar heller ingenting. Det är mjukt och behagligt svalkande. Men vänta, här är ytterligare en bonus: serumet innehåller dessutom naturligt vårdande ingredienser, så att det förvandlar ens vanliga hudvårdskräm eller foundation till en skräddarsydd after sun-produkt.
Brilliance.
- Postad 2011-04-28
- av Jazzhands
- Kategori: favorit!, Uncategorized
- Kommentarer: None
Pacos miljoner är guld
Paco Rabannes senaste skapelse heter 1 million. En fantastiskt, underbart kitchig grej i guld. Eftersom Paco länge varit i det närmaste besatt av märkliga metaller (han har gjort kläder i folie) är parfymflaskan självklart utformad som en guldtacka.
Den spansk-baskiska modeskaparen börjar bli till åren nu (han är 77) men verkar ha humorn i behåll. Den stolliga flaskan kan inte vara något annat än en lek med manlighet. Bling, skinande, dyra saker, snygga brudar. Allt det där.
…vilket bekräftas, tycker jag i alla fall, av den ironiska (?) reklamen.
Stolligare blir det när herrparfymen öppnar med att lukta rosa Hubba Bubba. Som bara för att understryka att det hela är en skön tonårsfantasi, bara på låtsas. Dude, jag är miljonär.
Det hela balanseras snabbt och snyggt upp av kryddigare noter, som bärs fram av söt citrus. Resultatet är en ytterst manlig parfym, med läder, trä och kanel. Kompositionen är ypperlig. Men så har den krävt tre parfymörer också.
När jag säger manlig så tänker jag mer George Clooney i stickad v-neck, barbershopen i The Man Who Wasn’t There och envis lugg i pannan. Inte muskler och svett. Man skulle ju kunna tro, att med parfymens ironiska stil, att detta var en parfym för playboys men jag tycker inte det. Snarare en klassisk cologne, för herrar av den gamla skolan. Påminner lite om Le Male och Givenchy Pi. Det förvånar mig, trodde den skulle vara galnare, inte så klassiskt och välkomponerad. Å andra sidan…
När han 1973 lanserade Paco Rabanne Pour Homme, var den flaskan modern och också den totalt tidstypisk. Men både den och doften har stått emot tidens tand och idag finns doften fortfarande kvar på hyllorna vilket är en bedrift i sig, och flaskan känns både retro och tidlös, anser jag.
Paco Rabannes historia är lite skönt weird. Han flydde till Paris med sin mamma under det spanska inbördeskriget. Hans mamma, som var en duktig sömmerska, fick jobb hos Balenciaga. Den unge Paco studerade flitigt och började så småningom plugga arkitektur. Men han ägnade mer tid åt att skissa fram explosiva boleros och tokiga klänningar i material som metall och papper. Till slut kunde han liksom inte hålla sig längre utan började tillverka dem, och sålde dem till trendiga butiker i Paris runt 1965. Detta vansinne ledde till att han kunde öppna en egen butik och till och med ett egen designhus bara ett år senare.
“Design handlar inte om att förföra, det handlar om att chocka”, har han sagt. Må så vara. I det här fallet chockar han mig genom att vara så bra, så klassisk och så långt ifrån galna kläder i papier-maché man kan vara. Det här är klassisk couture, inte knas. Det här är – om man ska vara lite humorlös själv – guld.
(PS. För highrollers som antingen har för mycket humor eller för lite finns 1 million i en tok-utgåva i 18 karats rent guld och diamanter, levererad i en specialdesignad, lyxig läderväska á la drugdealer. $ 57 000 (ja, dollar, alltså) kostar kalaset. Men då är flaskan återanvändningsbar, bara att köpa en refill)
- Postad 2011-04-26
- av Jazzhands
- Kategori: doft, favorit!, inspiration, Uncategorized
- Kommentarer: None
Frågestund – rouge och eyeliner
När jag lägger på rouge fastnar det i den punkten som borsten rör först och flyttar inte på sig. Jag har foundation, sen puder och ovanpå det rouge. Borde jag skippa pudret eller lägga det överst (pudret är är färglöst)? Eller helt enkelt ta väldigt lite rouge på borsten och dutta? Hur applicerar man rouge, i cirklar eller i drag?
Pudret borde räcka som försäkring för att rouget inte ska “fastna”. Kanske var det länge sedan du rengjorde din borste? Kanske är den smutsig eller kladdig? Eller av knasig kvalitet? En rougeborste ska vara lätt, lätt, lätt och gärna tät.
Annars gäller, som med ögonskugga, att blanda, blanda, blanda, fast med lätta drag naturligtvis, inget gnugg. Klassikern är från kindbenen och i riktning mot tinningen.
Cirklar eller drag är egentligen vilket som. Cirklar kan ju ge en rosigare effekt, och drag mer en förstärkning av kindbenen. Skulle säga att det kanske beror på vilken färg man har på rouge, kör man bronzeraktigt rouge så vill man kanske leka med skuggorna (drag, alltså) alternativt fejka en liten bränna, och i så fall svepa över kindben, kind och näsa. Medan man med rosa puder kanske hellre vill ha rosor på kind?
Vore givande med ordentlig guide till var i ansiktet man ska applicera rouge av olika färger för att få olika effekter (samma sak med ögonskugga). Jag har försökt läsa en del om det här, men alla beskrivningar har varit väldigt luddiga eller svåra att förstå.
Då ber jag att få återkomma med ett mer utförligt inlägg åt dig, och tackar för förtroendet. En som är bra på att förklara appliceringar, från basic till mer avancerat, är amerikanska Bobbi Brown. Hon har skrivit flera lättlästa och begripliga hands-on-böcker i ämnet som jag kan rekommendera, liksom den här boken Making Faces.
Jag upplever ofta att det blir som ett mellanrum i färg mellan min eyeliner och fransarna. Alltså att den omålade huden som fransarna sitter fast i lyser igenom eller något sånt. Hur gör man egentligen med eyeliner? Är det inte bara att göra ett sterck i ett penseldrag? Skadet appliceras på något annat sätt? Det är för svårt att komma åt närmare. Det kanske också ha att göra med att jag inte lyckas måla den del av ögonfransarna som sitter närmast huden. Det hamnar mascara över hela ögonlocket och i ögat om jag ska komma så nära. Vore kanske lättare om ögonfransarna pekade mer uppåt, men man kommer inte åt så nära med ögonfransböjaren heller.
Ack, det är ett vanligt problem och en vanlig knepighet med eyeliner. Här beror det lite på vad för slags eyeliner man använder. För egen del använder jag mest gel/kakeyeliner och pensel.
1. Ögonskugga, torr eller blöt, som man applicerar med en tunn, hård, platt pensel. Lätt att använda med tar lite tid eftersom man bygger upp färgen efterhand. Men eftersom den inte är så tunn och pointy som till exempel en penna så är det lättare att lyckas, dvs att man inte får en rand mellan fransar och linje.
2. Penna. Beroende på hur tunn den är så kan pennan vara lätt eller svår att använda. Här gäller det att hitta sin egen teknik, oftast genom att med ett lätt tryck “dra ut” ögonlocket så att ytan är stram. Börja alltid, alltid i mitten av ögonlocket. Arbeta utåt. Sen kan du gå tillbaka och fylla i från ögats hörn och till mitten, om du vill ha en liner på hela ögat.
3. Flytande, kakeyeliner eller gel. Jag föredrar alla former av gel eller kakeyeliner framför penna. För det första applicerar man med en tunn, stadig pensel vilket jag tycker känns stadigare än en penna, men det är en smaksak. Man kan skapa sköna effekter, fina vingar och dramatiskt intensiva färger med eyeliners i gel och kakform. Man köper alltså eyelinern i en liten burk (MACs Fluidline är oslagbar), där färgen har galet starka pigment så att linern verkligen blir supersvart eller vad man nu föredrar.
Kräver lite teknik, men jag tycker att man kommer närmare fransarna med en egen pensel, inte en penna, och med gel som har en helt annan, mjukare konsistens att jobba med. Kakeyeliner är ett alternativ – funkar som målarfärg. Foolproof!
- Postad 2011-04-20
- av Jazzhands
- Kategori: favorit!, inspiration, Makeup, Uncategorized
- Kommentarer: None
De skira och vackra drömmarna
- Postad 2011-04-11
- av Jazzhands
- Kategori: doft, favorit!, inspiration, Uncategorized
- Kommentarer: None
Det torra och det gröna
Om man vill utmana sin näsa och prova en riktigt, riktigt torr och grön doft så kan man bege sig till NK och testa Annick Goutals Ninfeo Mio. Finns för män och kvinnor.
Den öppnar sig som en bukett bruna, uttorkade blad, som helt saknar grönska. De vaknar till liv när de gröna hjärtnoterna vecklat ut sig, och träiga cedarnoter dyker upp tillsammans med illgrön verbena. Framåt basnoterna är det en hel berså som ligger framför en, fast fortfarande torr, inte drypande, fuktig och blomstrande, utan grön, bladig och soldränkt. Prunkande citronträd och prasslande olivträd.
Parfymen sägs vara inspirerad av trädgården Ninfa som ligger söder om Rom, läser jag.
Det förklarar saken.
- Postad 2011-04-09
- av Jazzhands
- Kategori: doft, favorit!, inspiration, Uncategorized
- Kommentarer: None
Scent of a man
- Postad 2011-04-08
- av Jazzhands
- Kategori: doft, favorit!, Uncategorized
- Kommentarer: None
Nej, jag avstår från ett James Bond-skämt här
Bond No. 9 är ett roligt märke. Någonstans gillar jag koncept och omöjliga uppgifter. Som att “göra en parfym för varje kvarter i New York“, som alltså är Bond No. 9s självpåtagna uppgift.
Sedan 2003 har de hållit på och jag tror de är uppe i över 50 dofter nu. Så har man en favoritdel av NY så man kan gå och dofta på parfymversionen och se om man håller med, eller så provar man en doft och inser att det kanske är ett nytt kvarter man ska undersöka.Det är tanken, och även om man idag har doftsatt kvarter som Wall Street, Bleecker Street och Harlem så finns många kvar.
Jag är själv förtjust i Chinatown, en söt “floriental” med fina tränoter, kardemumma och lite söt vanilj. Det var den första Bond No.9-doften jag provade, men inte av de anledningar man kan tro. Det var inte tack vare den vackra flaskan som kanske mest av alla motsvarar det kvarter parfymen ska representera – underbart dekorerad med ett mönster som man kopierat från en burk från Ming-dynastin, som var ämnad för ingefära.
Inte heller är Chinatown mitt favoritområde i NY. Nej, Chinatown är min favoritfilm, därför var jag tvungen att prova den först och vilken lättnad och glädje det var att upptäcka att den höll måttet. Inte bara det, den är mycket bra. underbar, dessutom. Åh, vad jag undrar vad undersköna Faye Dunaway använder för parfym i filmen, där hon spelar stolt och sårad kvinna med en hemlighet. Hon doftar inte Chinatown från Bond No.9 givetvis, men kanske, kanske skulle hennes rollfigur kunna gilla deras version? Fast nej, ändå inte. Den är för blommig…
Jag menar, se bara på dessa ögon, denna blick…
Jag tycker att det bara bevisar att man kan stöta på en favoritparfym på de mest oväntade sätt. Parfymutbudet kan vara en djungel, men börja nysta någonstans där det finns någonting som lockar – en ingrediens, ett minne eller en känsla. I mitt fall – en filmtitel. Min favoritfilm.
- Postad 2011-04-06
- av Jazzhands
- Kategori: doft, favorit!, Uncategorized
- Kommentarer: None
Är det en refillspray du har i väskan eller är du bara glad att se mig?
Älskar alla små, söta väskvarianter av olika parfymer som finns nu! De blir fler och fler och det är bra, tycker jag. De är ju så rara! Och sen är det ju något obeskrivligt elegant över att kunna ta fram en liten mini-flaska ur handväskan och spraya lite väldoft bakom öronen. Gud, inte ens Jackie Kennedy kunde vara mer classy än så. Förstå. Det är ju i klass med att ta upp ett rött läppstift av bästa sort och en tung fickspegel i någon ädelmetall, och självsäkert bättra på sin fullkomliga amorbåge.
Eller nej, en fickspray är nog aningen mer classy ändå. Diskretare.
Finast är kanske Marc Jacobs Lola, som också kommer i en underbar liten necessär. Ja!
Men jag älskar också Chanels väskvarianter som är galet vackra, och ser ut som läppstiftshylsor! Kiera Knightly visste vad hon gjorde när hon blev officiellt ansikte för det eleganta huset. Att Chanel har klass kommer man aldrig ifrån. De vita läppstiftshylsorna är höjden av stil. När man köper väsksprayvarianten får man refills med på köpet. Men se upp, de flesta väskvarianterna är “limited edition“. Coco Mademoiselle är underbar.
Måste förresten säga en sak om Chanel No. 5. Det är ju världens mest sålda parfym, den kanske mest kända och så vidare. Men har ni provat att spraya den på en man? Den kan dofta kvinnligt till en början, full av jasmine, men när basnoterna träder fram tycker jag att den funkar utmärkt som en lättare herrdoft också, för den som är öppensinnad. Inte allas påse, men för den som är öppensinnad, som sagt.
- Postad 2011-04-05
- av Jazzhands
- Kategori: doft, favorit!, Uncategorized
- Kommentarer: None
Recent Comments