Stillheten utom räckhåll
Det känns närapå genant att säga att jag börjat intressera mig för stoicismen. Egentligen har jag inte gått in för det helhjärtat utan ser det mest som ett komplement till de redan vedertagna sanningarna om bruset inom oss. Mindfulness har ju tyvärr kommit att betyda allt från badbomb och spabesök till att meditera över mat. Ordet har helt kidnappats av den vedervärdiga wellnessindustrin (vedervärdig eftersom den bygger på att skjuta över ansvaret för välmående helt och hållet på individen och säga att det går att lösa genom konsumtion) Men grundbetydelsen, alltså medveten närvaro, är fortfarande bevisat läkande, helande och avstressande.
Alltså: det som stressar och eller oroar oss är oftast någonting i framtiden som vi räds eller någonting som redan hänt och som inte lämnar oss. Denna stund, denna sekund, är oftast inte så farlig. Vi borde stanna upp mer och vara i den.
Det är nog det svåraste som finns för mig. Jag är alltid långt fram. Ibland bakåt också. Men aldrig i nuet. Det är ett problem.
Stoicismen handlar väldigt mycket om detta. Om att stänga ute tankar som är fruktlösa. Det svåraste som finns alltså. Ljudet, bruset och den ständiga debatterande monologen i huvudet. Debatt med vem? Vem som helst som förargat mig, irriterat mig eller gjort mig ledsen på något sätt. Slutar aldrig.
Problemet med stoicismen är att det blivit techkillarnas GoTo. Ett sätt att bry sig mindre. Världen går under, planeten brinner upp – men mina tankar (och handlingar, som individ) är fruktlösa. Det är det egoistiska tolkningssättet. Och säkert också det mest befriande och avslappnande. Tänk om man kunde hänga där en stund, känna ¯_(ツ)_/¯ och bara fortsätta med sin dag och saker man gillar utan en tanke på konsekvenser. Eller, snarare utan en tanke på konsekvenserna för andra. Är alla snedtolkande techbro-stoiker handlar det slutligen om att alla har ansvar för att inte bry sig om annat än sig själva. Det skulle ju vara skönt, förstås. Men omöjligt.
Men tanken på ett tyst inre, ett stilla rum, är och förblir drömmen. Jag har loggat ur från FB, satt tidsgräns på IG. Men det är rösterna i huvudet som stör allra mest.
Sönderfrätt
Min hjärna är sönder. Jag märker hur jag allt oftare tappar ord, det blir helt blankt i huvudet. Har hänt någon gång i direktsändning till och med. Stress och år av sömnpiller antar jag? Men hur återställer man den?
Jag svarar på den frågan själv: avslappning, återhämtning, inga sociala media. Sådana grejer.
…vilket fått mig att byta riktning och ta mig fram längs Ny Karriär-gatan istället. Börjar känna att det inte är värt att steka sönder hjärnan mer. Jag slappnar ju aldrig av. Även de dagar då jag tänkt att jag inte ska öppna datorn. Det är inte som att hjärnan får en spa-dag bara för det. Jag läser, har antennerna uppe för att ringa in trender, spaningar eller annat som kan bli en text. Jag är en sakletare på så vis. Och sådana, tänker jag mig, vilar inte heller.
Börjar därför som smått se mig om efter annat. Det tar emot eftersom vill kunna känna meningsfullhet. Ibland gör jag det. När jag får skriva om någonting som engagerar eller berör mig känner jag mening. När jag får skriva om någonting jag tycker är viktigt. Problemet är att det inte sker så ofta.
Men det betyder också att det är svårt att slå in på annan bana. Plus: skriva är det enda jag gjort de senaste tjugo åren. Jag kan inte lägga om kursen och helt börja om på noll.
Jag tror att jag skulle kunna vara författare på heltid. Faktiskt. Jag har skrivit tre böcker (fem om man räknar med en första, jätteusel som med all rätta blev refuserad överallt och en femte som jag skrivit på under några år men som jag nu bestämt mig för att dissa). Jag vet vad som krävs för att skriva. Jag vet att jag skulle kunna göra det. Problemet är bara att man inte tjänar några pengar. Och då menar jag inte att man inte tjänar mycket pengar. Jag menar verkligen att man inte tjänar några pengar. Ekonomiskt går man i regel back, med tanke på timlön.
Men jag orkar inte så mycket längre i exakt samma takt och exakt samma spår. Kanske händer någonting nytt, kanske får jag bara ta en seriös time out för första gången i mitt liv. Ingen aning. Men hjärnan kokar och jag vill inte att den ska göra det mer.
Jazzhands är
en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna
med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan
skakar man dem lite lätt. Och ler.
Recent Comments