Alla djur är speciella. Alla som haft ett djur kan vittna om det djurets personlighet och egenheter.
Jag kan bara berätta om Alf. Om hur han berörde alla han träffade. Till och med veterinären som gav honom den sista sprutan som fick ljuset i hans ögon att slockna, han hade tårar i ögonen när han gjorde det.
Ögonveterinären kallade honom för det tappraste marsvin hon träffat. Grannen Tina som jag bad titta till honom är jag var bortrest hängde med honom i timmar – och Alf älskade henne för det. I ett gammalt veterinärsprotokoll från när jag var nybörjare och ringde den där appen med veterinärråd i tid och otid står det att marsvinet har gott hull och är ovanligt söt. Alltså inte bara söt utan ovanligt söt.
När Andreas visade en video på Alf som pussas och kramas för sin pappa så tårades pappans ögon. Jag lovar – Alf berörde folk.

Man glömde hela tiden att han var gammal. Sex år är gammalt, om än inte lastgammalt för ett marsvin som kan bli sju, åtta. Men han kändes alltid som en unge, alltid lekfull och glad. Han snackade i ett. Tog man upp honom ville han bli hållen och kramad, som en baby. Han satte huvudet under min haka och sin lilla tass på min hand. Han gjorde särskilda ljud när han var hos mig, jag brukade säga att de lät mammiga. Satte jag honom i knäet hoppade han upp i famnen. Ibland lade han sig som en liten kringla bredvid mig på soffan när jag jobbade på laptopen.

Om jag älskade honom? Han ägde hela mitt hjärta. Han kunde trösta, glädja, roa. Han kunde också göra hela min kropp kall av oro, minsta ljud som lät som en hosta, nysning eller någonting annat som avvek från det vanliga jollret fick mig alltid att störta till buren och se efter vad som stod på. Då tittade han bara på mig med leende och förväntansfull blick och hoppades på godis. Och om inte godis så en kram.

Jag trodde alltid att han skulle bli jättegammal. Rekordgammal. Han var pigg, nyfiken och hade aldrig varit sjuk en dag i sitt liv. Förrän för några veckor sedan då han började kisa med ögat och veterinären upptäckte gråstarr och sår på hornhinnan. Inga vanliga sår utan sår som kunde bero på något underliggande. Vi behandlade med ögondroppar flera gånger om dagen. De sved, han försökte gömma sitt lilla huvud i myspåsen. När veterinären sa att nu har vi behandlat så länge och så mycket att det är dags att tänka på att operera bort ögat så slutade jag äta på flera dagar. Jag bara grät. Jag bestämde mig för att inte låta det ske, Alf ska inte få genomgå något lidande.

Men det var inte ögat som tog honom. Igår morse åt han inte sin frukost. Det var ovanligt – och oroväckande. Det ska mycket till för att marsvin ska sluta äta. Jag tog honom till veterinären som konstaterade att han hade gaser och att tarmen slutat med sina rörelser. Under hela natten masserade jag honom, stödmatade honom och gav honom smärtstillande.
På morgonen var vi tillbaka hos veterinären. Gaserna var fler. Jag fick ta det hemska beslutet att avsluta hans liv. Jag hade ju lovat att han aldrig skulle behöva lida. Jag såg att han hade ont.

Så. Mindre än tjugofyra timmar efter att han inte ville ha sin frukost var han död. Han låg livlös i min famn, jag sa åt honom att om han ville gå så fick han. Jag skulle förstå. Men jag skulle också sakna honom oerhört, jag skulle tänka på honom varje dag i resten av mitt liv.
Jag sa åt honom att han var perfekt, för det var han. Perfekta lite för stora rosa öron, perfekt liten kalufs och den raraste nacken som alltid luktade varmt hö och trä. För mig var han allt gott i världen. En förlåtande, öppen och nyfiken kraft. I mig såg han bara gott. I honom såg jag bara gott. Kärleken var enkel. Den var stark och rak.

Då blir också sorgen därefter. Jag är rädd för att gå in i vardagsrummet och se den tomma buren. Rädd att vakna i morgon bitti och sträcka mig efter hans frukostskål. Jag är rädd för tystnaden och ensamheten. Rädd för att jag förlorat någon som alltid, oavsett, var på min sida och alltid längtade efter att få bli hållen av mig.

Jag är rädd att mitt liv aldrig någonsin blir detsamma.
Jag har förlorat så mycket i en enda, liten, mjuk varm kropp med den lenaste pälsen i världen.

Älskade gris.
Älskade lilla gris.
Tänk att jag fick känna dig.

• Postad 2023-06-29
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 2

Etiketter None