I’m not much but I’m all I think about

Är så trött på att inte somna. Gör avslappningsövningar i en timme, ligger med hörlurar och lyssnar på musik eller ljud som ska vagga mig till sömns. Det går inte. Jag är klarvaken vid ett, vid två, somnar vid tre och vaknar sedan alltid långt före alarmet ringer. Jag sätter klockan på åtta eftersom jag jobbar hemifrån och kan unna mig och så vidare. Men vaknar vid sju.

Det är inte så konstigt, såklart. Försöker jag intala mig, försöker jag att mildra min upplevelse och stilla min frustration med. Jag började äta receptbelagda sömnpiller för tjugo-någonting år sedan (nej, inte antihistaminer). Nu har jag slutat med dem och även om kroppen inte har abstinensbesvär så tänker jag att kroppen och sinnet är vana att somna på ett sätt som de nu inte kan eller gör. De har glömt.
Jag tror också att eftersom jag började med sömnpiller och SSRI för tjugo år sedan just för att jag inte kunde sova, så har själva roten till sömnlösheten inte löst. Bara begravs under årtionden av pillerkonsumtion.

Frågar I-Ching varför jag inte sover. Jag ställer frågan så, världens rakaste fråga: Varför sover jag inte?
Jag får svaret “confinement“. Alltså isolering, fångenskap, instängdhet.
Precis så känns det ju. Fången i oron, fången i kroppen som stålsätter sig mot att ge sig hän mot det okända som är sömnen och drömmarna.

Och så ramlar jag över det här uttrycket: “Jag är inte mycket att ha men jag är allt jag tänker på”. Haha.
Och i min klagan över sömnproblemen och jag, jag, jag får jag minnas självupptagenheten här. Jag är inget speciellt men jag är allt jag tänker på hela dagarna.