Fienden på gatan

Det bor en tjej som jag brukade vara vän med i kvarteret. Vi har känt varandra sedan universitetet, så i ungefär tjugo år. Men för fem år sedan ville hon inte längre vara vän med mig. Jag har säkert berättat om henne förut men jag kör en repris.
Hon ansåg att jag inte hade tid för henne, att jag bortprioriterade henne och betedde mig allmänt snobbigt mot henne. I alla fall var det så jag förstod det hela, jag fick aldrig någon förklaring. Hon klippte bara alla band, blockade mig på diverse sociala media och så vidare.

Det var ledsamt, jag tyckte om henne och vi var nära vänner. Det tråkigaste var förstås att veta att jag sårat henne. För i viss mån hade hon rätt – vi umgicks inte lika intensivt. Andra vänner kom emellan, pojkvänner kom emellan, jobb kom emellan. Saker som inte fanns där under vänskapens glansdagar då dagarna låg vidöppna och inga tider fanns att passa.

Idag såg jag henne på en cykel, jag tror att det var hon i alla fall. Eftersom hon bor i kvarteret ser jag henne då och då. Man hade kunnat tänka sig att vi skulle stöta på varandra oftare med tanke på att hon bor bara några gatukorsningar härifrån.

Nu till saken. Hon sa upp vår vänskap. Inte jag.
Det dröjde inte länge förrän jag bestämde mig för detta: hon kan inte bestämma hur jag ska känna. Alltså, om hon är arg på mig betyder inte det att jag automatiskt måste vara arg på henne.
Jag är inte arg på henne.
Jag respekterar hennes beslut såklart, jag ringer inte på hennes dörr eller försöker att ignorera hennes känslor. Men jag låter inte dem bestämma mina.
Alltså hälsar jag när vi ses, jag visar att jag aldrig varit arg. Eller sur. Eller så pass förorättad att jag måste svara med samma medel.
Nej, tvärtom. Jag respekterar, men låter henne inte definiera.
Idag såg jag henne på en cykel, jag skrek hej hej. Jag vet inte om hon såg mig. Men poängen är denna: det känns så mycket bättre att välja detta än vrede och sorg.