Stashen

Plötsligt tjänar folk pengar. De har kommit till en ålder då man nått en ansenlig position på jobbet och kan köpa sommarstuga eller båt.
Eller nej, jag känner ingen som köper båt. Sommarstuga däremot. Renoveringar och större lägenheter.

Jag svettas lite när de berättar om sina löner och sina sambos löner och sina bekantas löner. Summorna låter vansinniga, vad gör folk med så mycket pengar? Jag undrar hur mitt liv skulle ändras, om det skulle ändras, med en sådan inkomst.

Men sedan minns jag. Det kostar ju att ha hög lön också. Det kostar ansvar och tid. De har fått höga löner för att de nått höga positioner där de måste jobba och prestera och ansvara.

Det var över femton år sedan jag lovade mig själv att aldrig (mer) jobba heltid. För det är inte värt det, jag förstår inte hur jag ska kunna jobba och leva. Jag tror erfarenheten av klinisk depression hjälper till, man lär sig uppskatta tid. Man lär sig uppskatta hälsa.
Jobbade jag supermycket och superhårt så skulle det ju vara för att kunna ta ledigt, kunna gå i pension och leva gott.
Kanske är det någonting jag bara intalar mig, jag har ju inga barn att ta hänsyn till eller ansvar för. Men jag tar ansvar för mig, och min hälsa.
Genom att inte jobba och inte tjäna massor.

Uppdatering sommar

Så här lång tid har det aldrig gått mellan inläggen. Varför en sån lång paus? Jag vet varför, därför att jag vill skriva mer och personligare och ärligare och intimare. Och därför blir ingenting skrivet publikt längre.
Hamnar det i bokmanus? Jag vet inte, jag både tror det och inte tror det.

Det har varit midsommar och jag gillar inte midsommar. Vissa helger känner jag ingenting för alls. Som påsk och nyår. Midsommar vacklar mellan noll känsla och direkt obehag. Det var tretton år sedan pappa dog på midsommarafton, jag har inte längre kvar muskelminnet som rycket till och svärtar ned. Ändå åkte jag till graven med mamma. Vi planterade tre nya blomsterplantor och klippte ned enen som vuxit sig stor som ett träd med en sekatör. Sedan åkte vi hem. Snabbt avklarat. Inte ens graven är laddad längre. Saknaden däremot. Igen och igen kommer han till mig i drömmen och säger farväl, farväl. Eller så gör han mig besviken, det är en ny utveckling. Innan sa han bara farväl, farväl, jag måste gå och du kan inte hindra mig.

Jag gör om hemma, stannar upp ibland och räds tanken på att djuren ska dö. Kanske inte idag, kanske inte just i denna sekund men snart.
Jag har en ny terapeut, ända sedan jag skaffade djuren, sedan Figge fick en tumör som är borttagen men som visade sig vara elakartad har jag behövt en ny terapeut. Jag går upp om natten och kollar att han lever. Jag håller honom och gråter för att han ännu är vid liv men kanske snart inte längre. Det hela är ohållbart så nu har jag en ny terapeut.

Jag gör om hemma. Köper fem olika färgprover på en mintgrön nyans. Jag vill ha en kulör som påminner om oxideringen på mässing och tenn. Köper alltså fem olika färgprover. Inget duger, köper tre till. Jag har åtta. Köper ett sista innan jag tänker detta är vansinne. A föreslår att jag ska blanda alla prover – jag menar det är minst fyra liter tillsammans – med vitt. Jag skrattar sedan säger han att han menar allvar. Jag tänker på saken och gör det han föreslår. Hade det varit bara jag i rummet hade jag hällt ned en hel burk vitt och hoppats på det bästa men A är metodisk och häller en deciliter i taget och uppmuntrar mig att provmåla. Jag ser hur färgen går från gulgrön till nästan perfekt honungsmelon. Till slut har jag den – drömnyansen.

Vad lär jag mig av detta? Ingenting.