Jag gick på bio, jag såg Smärta och ära. Jag och en till person i hela salongen.
Smärta och ära låter lika passande som sjukdom och arbete. Stolthet och fördom. Och så vidare.

Sjukdom och arbete. Alla jag vet har fått sitt arbete påverkat på något vis. Vissa mindre, kanske för att de redan jobbade hemifrån, andra mer eftersom det för just dem och deras företag behövts en ekonomisk åtgärd.

Jag själv trodde mig inte så drabbad. Jag har mitt regelbundna kritikeruppdrag för GP. Jag hade några kulturtexter på gång. Min initiala kalkyl höll, april var ingen katastrofal månad.

Maj däremot. Nu har svångremmarna verkligen dragits åt. En redaktör svarar “Det är en jättebra idé, vi hade gärna tagit den men…hoppas att du får in den i någon annan tidning för att jag vill läsa”.

Jag pratar med en redaktör för en tidning som kommer ut fyra gånger om året och han talar om hur mycket tidningen, och hans egna företag som står för den, förlorat i uteblivna annonsintäkter.

Sjukdom och arbete. Idag vaknar jag och känner ont i bröstet igen, jag hade ju detta för ett par veckor sedan och höll mig inne. Sedan blev jag frisk, gick ut och vips är det tillbaka. Skulle jag inte gått på bio? Jag kände mig frisk. Jag anade att salongen skulle vara tom, filmen har ju gått i en evighet.

Jag skulle hjälpt mamma med huset idag. Allt det där som börjar bli mer och mer överväldigande för henne. Men jag kan inte riskera någonting.
Så jag stannar hemma och…gör vaddå? Jobben är färre. Jag lägger ännu mer tid vid recensionerna som nu är nere på en i veckan istället för två. Jag försöker att skriva på bok men strandar på formen (inte innehållet).

Sjukdom och arbete. Det ena påverkar det andra. I Smärta och ära kunde smärtan, den fysiska, påverka äran. I sjukdom och arbete skulle jag, i detta läge, kunna hävda att sjukdomen påverkar mig i den betydelse att jag ger mer. För jag har mindre.

• Postad 2020-05-09
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None