Dag tre

Så blev det så att jag stannade hemma från jobbet, att jag träffade läkaren som var sympatisk (nej, inte han som svarade i jourtelefonen på psykiatrin utan en läkare) och fick nya mediciner.
Nya och nya. Jag fick mediciner jag inte behövt äta på flera år. Tog en klunk Theralen, minsta möjliga dos, och blev tung och trött. Jag somnade klockan halv nio och vaknade tolv timmar senare. Men då hade jag också tagit en Sobril, gråtit en massa och – för att gardera mig – tagit en insomningstablett.

Men jag vaknade och jag var inte förtvivlad. Däremot matt, trött och med ett motstånd i hela kroppen. Ett motstånd mot – ja vad?
Ett motstånd mot att göra någonting alls, det var som om den sa ifrån. Jag kunde inte ens gå ut och handla lite grönsaker. Jag diskade, blev matt och fick lägga mig ned med knutna nävar och tänka på andningen.

Men jag lyssnade, jag meddelade jobbet att tyvärr blev det nu så här att jag nog troligtvis fick en ångestattack. Att jag måste vara hemma en stund, kroppen är supertrött och vill ta igen sig efter stresspåslaget.

Idag har jag hemma dag tre.

En gång sa min pappas fru att siffran tre är viktig. Att när det händer någonting, en katastrof, en sorg, så lättar det på den tredje dagen. Det ändrar form, kanske försvinner, den tredje månaden.
Men jag vet inte, hon är ju religiös. Återuppstod inte Jesus på den tredje dagen?

Hur som helst.

Jag är hemma, detta är dag tre. Jag har diskat. Jag blev nervös och kände hur det fladdrade till i kroppen. Jag sov tolv timmar i natt också. Samma kemiska sömn, baserad på Theralen, insomningstablett (fast bara en! Inte två!) och Sobril (bara en! inte två!).

Jag noterar alla piller, alla doser. Jag blir till den där medicinaren igen som mäter, väger och gör diagram. Om så bara i mitt huvud.

Men det här går bra, jag stoppar det i tid. Så tänker jag. Och jag gör saker jag inte provat förut: slår av mail och Facebook och sådant. Jag har lärt mig vikten av mindfulness och meditativt tänkande. Här och nu. Känn andningen och så vidare. Det gör man inte om man samtidigt också ska kasta sig mellan virtuella samtal, saker som påkallar ens uppmärksamhet.

Jag lägger mig på golvet, jag får för mig att rensa en verktygslåda och då vet jag att jag kommer bli okej. Rensning och ordning, det är mina friskhetstecken. Blir glad när jag hittar saker som inte hör dit: en gummisnodd, någon konstig skruv.
Bortrensade. Precis som dessa störande känslor, tankar och underliggande katastroftankar.