Nu är jag så rädd för att det ska börja igen.
Eller, börja har det ju redan gjort men jag är rädd för att det ska utvecklas.

Det är den lilla, helt oskyldiga Figge som satt igång det. Tanken på hans stundande död – om än helt naturlig, helt logisk och helt ofrånkomlig – har satt igång den förlamande ångesten hos mig.
Idag går jag inte till jobbet, jag kan inte. Jag grinar bara.

Har en läkartid. Om en timme.

Ringde till den gamla psykiatrin där jag skrevs ut för fyra år sedan. Jag är medveten om att det inte ger någon slags förtur på något sätt, men mannen som svarade i jourtelefonen var mycket noga med att påpeka att jag hamnar “på ruta noll”, att jag inte ska räkna med att ens få hjälp eftersom jourtelefonen är för akuta fall.
Jag frågade vad som räknas som akut och han sade livshotande situationer, eller där hela ens levnadssituation slås omkull. Han tillade “Så om du ringer för lättare ångest, sömnsvårigheter, oro och så vidare så måste jag hänvisa till dig blah blah vårdcentral..”.
Jag tillade att jag inte fattade varför han sa så, jag hade inte fått en enda chans att förklara varför jag ringde, jag har inte beskrivit mitt tillstånd alls.
Nähä, sa han. Är det så? Jag tyckte du pratade om ångest och sömnsvårigheter?
Nej, sa jag. Du har inte gett mig en enda möjlighet att förklara varför jag ringer.
Ja men då ber jag om ursäkt, ordet är ditt, sa han.

Och när någon säger “ordet är ditt” i en sådan situation förstår man ju att denne man har fel arbete, han sitter på fel plats. Jag vet inte var min vrede kom ifrån men jag sa att jag betackar mig och lade på. Jag kommer inte att få hjälp därifrån, det är lönlöst.

• Postad 2020-02-25
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 2

Etiketter None