Norröver

Måste säga att jag aldrig fattat San Francisco. Eller the Bay Area över huvud taget. Det är sant att jag inte tillbringat lika mycket tid här, och inte haft lika stor insyn. Jag bodde i Oakland en månad i min ungdom och lärde mig att romantisera Berkeleys revolutionärsanda. Men sedan inser man ju att den andan är falsk och tillhör bara de som har råd med den (ungefär som ekobönder på Södermalm – varav jag är en av dem ) och att de tidigare revolutioner som skett på campus varit nödvändiga och framskridna på grund av absoluta orättvisor och tragiska övertramp.

Igår tog jag BART (typ pendeln) från Fruitvale station. Av någon slags synkronicitet hade jag precis läst en lång intervju med Michael B Jordan i senaste Vanity Fair och han beskrev hur han, i filmen Fruitvale, låg på exakt samma plats på stationen där Oscar Grant låg och flämtade efter att ha blivit skjuten av polis. I artikeln säger han “märket efter kulan är fortfarande kvar”. Det är en bra film, jag intervjuade regissören när ha var på besök i Sverige.

Men San Francisco har jag aldrig förstått mig på. Redan på 1990-talet när jag bodde i Oakland en liten stund innan jag flyttades ned till centrala Kalifornien fattade jag inte stället. Liksom LA finns här en dualitet mellan de rikaste rika och de fattigaste fattiga. Däremellan esoteriska rika hippies som  dricker enbart mate och har egen yogatränare. Tänk Södermalm, återigen.

Där ser jag en likhet såklart, mellan LA och SF.

Men dualiteten känns mer förljugen här. I LA finns inte samma hycklande. De rika är vulgärt rika och älskar att vältra sig. Ett tag kände jag en familj som bodde på Rodeo Drive. De ogillade det “gulliga” hus som stod på adressen innan de flyttade in, mejade ned det till botten för att bygga upp en superdesignad, minimalistisk byggnad. Ja, jag säger byggnad och inte hus. Det kändes aldrig som ett hem, mer som en front. En vädjan efter ett hemma hos-reportage i Architectural Digest.

Rikedomen här känns både nedlåtande (“Åh, den här viktorianska kåken? Från 1913. Min farfarsfar köpte den, oj vad trägolven gnisslar när man går upp på natten för att ta sig en sängfösare”) och skämmig. Demokrater med dåligt samvete-aktigt. En demonstration för bättre arbetsvillkor och sedan hem och ligga på schäslongen.
Varje gång jag varit här har jag sett en strejk eller en demonstration. Fattigdomen, det totalt utslagna är svår att ta in, svår att förklara. Folk som tar crack helt casual, bajsar på gatan (det finns till och med en app som talar om vart du ska undvika att gå i realtid för att slippa bajslukt), sover direkt på trottoaren…Googla med fördel Tenderloin district.
Och runt hörnet: några av de dyraste adresserna i hela landet.

Jag fattar inte denna stad. Så smutsig, så rik. Så kulturell (finkulturell!) och så trashig. Så kommersiell, så historisk.

Men, jag känner den inte lika väl som LA. Men grejen är att jag har ingen lust att lära känna den bättre heller.