Lördagar på landet

Jag var alldeles för tidig, såklart. Ivrig på plats för “getyogan” som jag såg fram emot mycket. Även om jag misstänkte – och med rätta – att getterna hellre skulle vilja ligga i skuggan än gulla med yogautövare.
Men ändå – älskar när Kalifornien är så här. Yoga + getter = varför inte? Det är ju detta som jag älskar. Ingen rim och reson. Knas på en nivå som gör knas helt normaliserad och gränserna bara höjs. Jag älskar att ingenting är lagom. Eller ens konstigt.

Jag svettades såklart, brände näsan. Eftersom jag alltid gör det. Men efter yogan, efter krigare och solhälsningar och “jag sjunker lite till så att det verkligen känns i låren” och mjuka getöron känner man sig ju lite, lite lättare i själen.

Jag tänker ofta på djur. På hur min kompis Lola gjorde mig till fadder åt en elefant på min 40-årsdag med motiveringen “även om vi inte haft kontakt i alla dessa år från när vi lärde känna varann på gymnasiet så har vi alltid haft en sak gemensam – djuren!”.
Tänker på hur mamma har foton på mig och brorsan och alla djur vi släpat hem under åren. Katter som fått grädde, en hasselmus som fick namnet Teddy och matades med ost innan han släpptes ut i skogen igen…till och med en kameleont och en tupp blev våra goda vänner under tre veckor i Kenya. Ja, vi var barn vid tillfället såklart.

Vad är det med djur som är så rogivande? Ja, det är förstås idel självklarheter: man är alltid oskyldig innan motsatsen bevisas i djurens ögon. Eller som jag läste på något meme någonstans: “Var den din hund tror att du är”.

Ord att leva efter.