Where the streets have great names

Så här länge har det nog aldrig varit ett uppehåll på Jazzhands. Det känns märkligt, som att återuppta en gammal bekantskap med en kär vän. Artigt i början men värmen intakt.
Jag jobbade på redaktion i några dagar, kanske tio. Mot slutet, det vill säga närmare deadline för tidningen att gå i tryck, blev dygnen knasiga. Satt där till nio förra fredagen, glömde äta middag. På lördagen blev jag illamående och fick dra från en kompis middagsbjudning. Söndagen jobbade vi till midnatt (mycket “stoppa pressarna!!!”-känsla), sedan åkte jag hem och sov några timmar innan jag kom tillbaka måndag morgon och körde nonstop utan vila till 13.00 då allt skickades till tryck. Åkte hem och sov.

Sedan följde några dagars återhämtning varvat med förberedelse och nu är jag plötsligt i Los Angeles. Fotbollskillen skulle kommit ned i fredags och hämtat mig, eller i alla fall hängt med mig i två dagar innan vi kör upp till kuststaden, men ett dödsfall i hans familj har ruckat lite på planerna. Nu är han här i alla fall och vi ska bege oss om några timmar. Han vilar, jag är vaken. Hans hår som vanligtvis är korpsvart har fått flera grå strån. Han blev glad att se mig. Han lär sig svenska med hjälp av en app och överraskar mig gång på gång med ord han har lärt sig. Han kan räkna och jag tipsade honom om att “nolla” är en bra förolämpning på folk. Det roade honom mycket, att kalla någon för “less than one”.

Min vistelse blir inte långvarig. Men hade jag inte åkt nu hade det dröjt så länge mellan gångerna vi ses.
Dessutom är jag ivrig att komma igång med ett nytt bokprojekt, det jag skissat på under hösten och vintern i Kalifornien. Jag åt frukost med min redaktör som jag verkligen gillar och som jag tror förstår mig och vad jag vill. Hon hade såklart synpunkter på idén och det jag hittills skrivit ned. Men det är därför man har redaktörer. För att påpeka och ställa frågor om saker som kanske inte är uppenbara för författaren själv.
Nu har jag nya tankar, nya frågor och vill sätta igång med dem genast. “Är det här en familjehistoria?” frågade hon, till exempel. Jag sa nej, det är fokus på en syskonrelation bara.
Vid slutet av vårt samtal hade jag helt ändrat mig. Det är uppenbart att det är en familjeberättelse jag skriver.

På kontor

En bra grej, har det visat sig, när man känner en oro eller en släng mild ångest knacka på och sedan tränga sig in fast man säger att man inte har tid är att hoppa in på en redaktion. I synnerhet en där tidningen ska skickas på tryck om tre veckor. Då kör vi!

Faktum är att det är bra. Konkreta arbetsuppgifter, bara att hugga i. Ingen dötid, ingen slötid. Tvärtom – plötsligt är klockan 18.
Det trista är att jag inte hinner träna. Och jag hinner inte laga någon direkt substantiell middag. Jag sover inte superbra men det hade jag inte gjort ändå.
Å andra sidan – en vardag med minskad oro och löftet om ersättning. Win.

Har förresten hamnat i en bra läsperiod också, vet inte om det är effekten av kneg. Men det är det nog eftersom jag vid slutet av dagen inte tar upp datorn. Igår lämnade jag den till och med på kontoret. Läste On Chesil Beach för ett tag sedan, följt av Leila Slimanis nannybok (den heter The Perfect Nanny på engelska, så usel titel) och nu är jag inne på essäer av Zadie Smith som jag av någon anledning aldrig läst någonting av förut. Varför då? Jag misstänker att svaret är att hon är för snygg. När jag tänker på henne ser jag bara hennes perfekta ansikte, röda läppar och turban framför mig och känner mig instinktivt underlägsen. Varför då?
Jag minns en kollega som berättade om hennes trötta, nonchalanta och lakoniska svar på hans intervjufrågor. Men detta borde egentligen inte hållas emot henne. Jag har börjat våndas intervjuer och i hennes fall, med den stjärnstatus hon har, borde frågorna vara av den upprepande sorten.
Sedan minns jag hennes rekordförskott för White Teeth. Varför har jag sett även det som ett skäl att inte läsa Smith? Säger ju mer om mig än någonting annat.
Nå. Nu läser jag essäsamlingen Feel Free med stor uppskattning. Tankar, intellektualism. I dessa Svenska Akademitider är det en påminnelse. Men faktiskt. Jag har en  gammal klasskompis på FB som är bra som reality check. Hen skriver “vem bryr sig om svenska akademin?” och jag tror han talar för många.
Men han skriver också saker som att det är löjligt med “hen” och han använder ord som “batikhäxor” och “kramvänster”. Och jag har länge formulerat det så här: det är anti-intellektualism det handlar om. Att förakta den intellektuella eliten, förakta akademia. Det är inte så att jag är oförstående, men det är en sorglig hållning.
Förresten älskade jag On Chesil Beach som jag faktiskt köpte bara på grund av titeln (Vad händer på Chesil Beach?) och som nu filmatiserats. En vacker och stundtals väldigt rolig berättelse om vår syn på sex och den inte alltid synliga uppdelning mellan det offentliga och det privata. Nannyboken gillade jag också, framför allt klasskildringarna.
Som sagt, bra boktid nu.

Vänner och vänskap

Vännerna är ledsna. En vän är ledsen eftersom en relation har tagit slut. Han säger att alla andra relationer som fått ett avslut har gett honom sorg men den här gången är det fysiskt, det sitter i hela kroppen och i magen. Jag förvånas över att detta är en ny upplevelse för honom. Jag blir nästan avundsjuk.

Hur kan relationer, konflikter och brustna hjärtan kännas så olika för människor?

Två andra vänner är i luven på varandra. Eller, riktigt så är det inte. De har avslutat sin vänskapsrelation och går mest runt i sviterna av den. Någon minns ett samtal, någon minns ett gräl. En berättar om vad hon önskar att hon hade sagt, den andre att hon gärna skulle förbli vän eller i alla fall kontakt. Inte helt avklippt.
Själv fattar jag inte vad deras konflikt faktiskt handlat om, vad som egentligen hänt. Jag tror den handlar om att man haft olika förväntningar på vänskapen, olika syn på vänskap över huvud taget men jag kan ha fel.

Hur kan vänskapsrelationer se så olika ut för människor?

Det är ett under att vi ens hittar människor att umgås med, att vi över huvud taget kan känna närhet och hålla sams.

Igår gjorde jag avslappningsövningar hela dagen. Jag andades medvetet, lyssnade på instruktioner på nätet. Jag måste få ned min hastiga, ytliga andning. Jag måste sova bättre (trots tabletter) och jag måste få bort det här kliandet vid sänggåendet. Jag har märkt att när jag är nervös, har ångest, oro eller bara räds någonting dåligt så kliar det över hela kroppen när jag ska gå och lägga mig. Hur trött jag än är kliar det som myror på hela kroppen. Jag har märkt det tidigare, till exempel när jag var i en trist relation som egentligen var stendöd. Det kliade så att jag grät av frustration och gick till en läkare som tog blodprover och konstaterade att det hela inte hade någon fysisk förklaring alls.
Det visste jag ju egentligen.

Jag vet egentligen också varför jag andas ytligt och känner mig ångestfylld. Det har att göra med yttre krav, känslan av att jag inte kan leverera, att jag är en bluff. Och – kravet och synen på mig i en vänskapsrelation.
Det är så knasigt med mänskliga relationer, det är ju egentligen ingen förhandlingssituation. Som när en kärleksrelation tar slut, man luras att tro att det går att resonera fram en kompromiss, ett nytt försök.
Egentligen är det samma sak med vänskapsrelationer. Man måste se vad man vill få ut av dem men också vad man kan få ut av dem och samtidigt ge.

Jag säger åt bokförlaget att nu har jag gjort min sista intervju för den här gången. Jag pallar inte mer. Jag andas för ytligt och för hastigt och känner att jag driver längre och längre bort från personen jag är och personen som skriver saker.
De förstår. De går i alla fall med på mitt önskemål. Jag får stanna hemma, göra avslappningsövningar. De hoppas att jag skriver saker.