Pensioner och pensionärer

Den mest avslappnande aktiviteten den amerikanska mannen vet är att sitta vid skrivbordet, sätta på musik eller en dokumentär på datorn och rita. Han ritar mönster, aldrig motiv. Konstiga, abstrakta mönster bestående av miljontals små, små prickar. Han köper dyra, precisa pennor från Japan med knappt befintlig spets.
Ett tag jobbade han med färg han blandade med diskmedel och olja. Men han har återgått till tecknandet nu.

För mig innebär detta en stund då jag lagar mat, ligger i soffan och läser en tidning eller skriver brev. Jag lyssnar på dokumentärerna men ser dem inte. Jag har lärt mig om amerikanska statsskulden, resistenta bakterier som penicillin inte biter på och en massa annat som kanske kommer till nytta någon gång, kanske inte.
Han avslutade en dokumentär om amerikanska pensionssystemet som framställdes som en katastrof. Idag meddelade han att han investerat sparpengar i silver. Jag garvade. Silver? Vad är du – en nybyggare på prärien? Han sa att jag kunde skratta bäst jag ville.

Tanken på pensionen ger mig en lågintensiv oro. Sverige tar väl hand om sina gamlingar och är man helt illa ute får man väl bostadsbidrag?
Nej. Så är det inte. Mormor levde på åtta tusen i månaden, pappa tretton efter ett yrkesliv och så var det med det.

Jag går ut i solen, sätter mig på Starbucks. Jag försöker variera mig, trots att jag vet att jag jobbar bäst från favoritcaféet. Skulle säga att Starbucks är tvåa på listan. Jag får en svag, svag oroskänsla i kroppen.

Jag skriver på boken men börjar bara tänka på mormor som under de sista åren fick flytta in på ett hem. I hela sitt liv satte hon stolthet i att putsa silver, damma tavelramar och hålla hemmet rent och snyggt. Det var inte snofsigt, det fanns ingenting dyrt i lägenheten. Men den var ren, precis som klänningarna som burits i minst tjugo år. Hela – tack vare hennes färdighet med nål och tråd – och rena.

Hon var 95 år, blodådrorna bildade tydliga mönster under hennes tunna, torra hud. Jag smörjde hennes armar och ben med tjock lotion, hon ryckte till av smärta när jag masserade för hårt.
En dag skulle jag tagit pendeltåget till Älvsjö från Södra station, gått till ålderdomshemmet och genom allmänrummet där gamlingar satt i en halvcirkel framför en tv. Jag skulle plockat med mig några böcker med stor text från det torftiga biblioteket och handlat med mig något gott från COOP, en chokladbiskvi eller något annat sött som kunde locka hennes aptit nu när hon självsvalt i väntan på döden.
Men jag ändrade mig, en jobbgrej kom emellan. Jag visste att jag skulle lämna henne i ensamhet, att hon skulle bli besviken. Men jag tog jobbet, ringde henne från Arlanda och  sa att jag kommer i morgon.
”I morgon? Skulle du inte komma idag?”.
“Jo, men i morgon skulle passa bättre om det går bra, mormor. Då kan jag stanna längre.”
Hon sa ”Jaha…ja…men då kommer du i morgon då? Kommer du i morgon?”.
Hon dog samma kväll, påklädd och raklång på sängen som om hon bara lagt sig och inväntat döden.

Det jag tänker på är detta: henne härstammar jag från. Hon är en del av mig, hon är jag.
Jag tänker på sällskap, omhändertagande. Jag får en mild oro och skriver till A och frågar om vi inte ska ställa oss i kö till Blomsterfondens äldreboende snart. Han svarar att jo, det är dags. Han är också nojig för åldrandet.
Jag skriver att han har mer pengar än mig, jag har precis fått reda på att jag inte får dra av för pensionssparande med egen firma längre så nu sitter jag riktigt illa till. Kommer vi inte in på Blomsterfonden får han köpa den där trean i Helgalunden vi pratat om att vi ska tillbringa vår sista tid i livet i. Han säger att så får det väl bli, om jag inte skriver en bestseller.

Så nu sitter jag med ett bokmanus medan jag tänker på mormor. Som dog på ålderdomshem.
Det vill inte jag göra, så jag försöker skriva en bok.