En röd sol efter helgen

Solen är röd, luften disig. Jag tänker mig att det är så här det är att gå runt på mars. Luften är tjock, man avråds från att gå ut för att luftkvaliteten är så dålig och den är full av aska.

Skogsbranden Thomas som härjar söderut gjorde att vi inte kunde åka ned till Santa Barbara över helgen så vi åkte norrut istället, mot Cambria och Big Sur (det är stängt sedan förra skogsbranden som sabbade vägen, men man kan nå till Ragged Point, typ Big Surs början om man kommer söderifrån).

Vi gick på en julmarknad, drack varm äppelcider och åt brända mandlar. När vi körde tillbaka såg jag en präriehund som lufsade runt ensam. Oftast rör de sig i flock men det här var en ensamvarg, den såg ut som en varg och räv på samma gång. Jag fotade den men på bilderna ser det bara ut som en ensam schäfer längs stranden.

En kompis i Santa Barbara har evakuerats, jag ser videos av folk på motorvägen in till LA där det brinner på båda sidor av vägen. Hit har elden ännu inte nått men när vi vaknade i morse var himlen röd och disig, det där ljuset som lägger sig över staden är så domedagsaktig. Man har bara sett den på film, som i Bladerunner. Det röda ljuset.

Jag skriver på min bok om distans och alienering. Det röda ljuset som backdrop nu. Jag beskriver min pappa helt kort i texten och blir rörd. Han var förresten inte särskilt förtjust i USA men han sa att jag ska säga dig en sak, den bästa pizza jag någonsin smakat åt jag där.

Jag borde skriva klart min supersuperlånga artikel till tidningen Icon men den är så lång att det är svårt att ens komma igång. Journalistens eviga grubbel: man vill ha lyxen att breda ut sig, tala till punkt genom skrift. Men det kräver att man vet vad man ska säga.

Men den röda luften, det märkliga ljuset gör att jag hellre vill skriva roman. Det är ingen domedagsroman men nu börjar den nästan anta en sådan form. Jag har inget namn på den ännu men arbetsnamnet, som jag kommer byta ut, är Återvunna områden.