Från det ena till den andra

Känslan när man bjudit in en gäst i studion som kommer dit trots späckat schema, helt utan ersättning. Känslan när man snackat om hyfsat intima saker i 40 min. Man tänker “Okej, klipparen får putsa lite men annars – svinbra samtal”.
Man säger hej då till gästen, kramar till och med eftersom man är så glad och tacksam.
Gästen går och man hummar lite för sig själv medan man ska till att spara ned ljudfilen. Då upptäcker man att mickarna varit avstängda under hela samtalet och inget spelats in.
Den känslan. De sakta blossande kinderna. Den latenta paniken. Den.