Minisemester

Det är 30c ute. Jag pallar ingenting. Ligger på soffan och halvjobbar. Rycker upp mig och tvättar lite från den lilla minisemester vi precis kom hem ifrån. Sex timmars bilresa i värmen till Lake Tahoe, två nätter i en stuga med diverse andra familjemedlemmar varav vissa är under fem år och stiger upp halv sju.
Sedan sex timmars bilresa hem igen. Vår enda hela dag i Lake Tahoe tillbringades därför med att dåsa i solen, dåsa på sängen, dåsa på soffan och gå och lägga sig innan tio.
Mådde givetvis illa under resan tillbaka. Låg och hyperventilerade och svettades i baksätet medan alla bilfönster var nedvevade. Vi var tvungna att stanna för att jag skulle få dricka lemonad och äta en croissant under tystnad som jag bröt i små, små bitar som en annan bebis. Kände krafterna komma åter.
Spelade bort mina pengar på enarmade banditer. Sjuk grej, följde med som sällskap och hade inte en tanke på att gambla. Tvärtom, jag följde med för att hånle och rulla med ögonen. Men “fick en känsla” kring en maskin med en vulkan på, den snodde mina pengar. Sedan såg jag en Willy Wonka-bandit och en Game of Thrones-bandit och kunde inte hejda mig. Mesta pengaslukarmaskinen var en Dolly Parton-maskin som också funkade som jukebox. Man fick välja låt (valde först Jolene och sedan My Tennessee Mountain Home) medan man spelade, musiken slutade om man inte spelade visade så där rök en hundring…
Usch, jag känner mig så tjock. Det är inte det att jag gått upp i storlek, mer att jag inte känner igen min kropp. Fast detta uppenbarligen är min kropp och fast den uppenbarligen inte förändrats och vuxit över en natt eller ens någon månad så känns den inte som min kropp. Man blir ju extra kroppsmedveten när man är vid vatten, när det är soligt och när någonting i kroppen gör sig påmint, som mitt illamående. Jag mår illa när jag åker någon åkattraktion, när jag åker bil eller flyger. Ibland mår jag illa av ingen anledning alls.
Jag ser bilder som tagits under Lake Tahoe-vistelsen och igen – känner inte igen min kropp. Känns som en kropp som tilldelats mig bara, som jag inte känt in. Det är en trist känsla. Ja men ät lite bättre då och börja gymma. Ja, jo. Absolut. Men även där spelar känslan in – det är ju inte min kropp så varför ska jag anstränga mig?