Jag inser att jag inte skrivit på ett tag. Det är inte nödvändigtvis för att mitt liv varit händelselöst, det har i så fall varit självvalt. Utan mer för att jag hamnat i någon slags känslomässig bräcklighet. Nä, det är inte alls rätt ord. Ett känslomässigt pendlande?

Jag har svårt att formulera mig kring känslorna.

En sak med att man är vuxen är att man måste göra val, man måste förhålla sig till företeelser och personer och man är helt själv i de besluten.
Mamma har fått besvär med benet och haltar något fruktansvärt, det gör ont i mig att se henne ha ont. Att se henne sätta handen mot ryggen för ett stöd för att kunna ta några steg framåt.

Och jag tänker att man formar sina egna familjer för att värja sig, bygga ett skydd för dagen då man faller. Det kommer med säkerhet flera sådana dagar. Det gäller att bygga upp ett rejält skydd.

Jag har svårt att formulera exakta tankar just nu. Men någonting med den amerikanska, LA-coola makeupentreprenören jag intervjuade och som sa “Varför flyttar du inte till Kalifornien, bor hela din familj här?” och jag sa “Bara mamma”.

Och någonting med att vi bildar våra egna familjer och ibland är jag inte med i dem, så är det. Äh, jag har svårt att hitta orden här.

Samtidigt skriver jag så mycket, varje dag. Skriver, skriver så att jag har nått till punkten då allting är dåligt. Allting är sämst och varför skulle någon behöver bekymra sig om att läsa detta.
Å ena sidan är det ett stadie man kommer i förr eller senare när man sitter med en text, i synnerhet en lång text. Å andra sidan är ju inte allt man skriver bra, så nog finns det fog.

Ja, ni fattar. Det är känslomässigt…utmanande varierande? Jag hittar inte ens orden.

• Postad 2017-05-08
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 4

Etiketter None