Plötslig fiktiv saknad

Kokar te, gör i ordning frukost och kommer på mig själv med att sakna Jim. Detta älskvärda mähä. Detta neutrum som bara flyter omkring.

Kanske är en litterär skapelse en slags vuxenversion av en låtsaskompis. Med lyxen att få göra denne lite, lite mer levande på pränt. I så fall – mesig låtsaskompis Jim är!

Läser en lång artikel om Evelyn Waugh (ni vet Brideshead Revisited), och lär mig att han gifte sig med en annan, kvinnlig Evelyn. Fantastiskt. Båda hette Evelyn Waugh! Ett verkligen exempel på “Vad skulle hända om Glenn Close gifte sig med Glenn Hysén? Båda skulle heta Glenn Hysén.”

Jo, men i den artikeln stod det att så många av hans böcker speglar perioder och utvecklingar i hans liv. Han skrev om ett imploderande äktenskap under samma tid som Evelyn lämnade honom. Han skrev Brideshead medan han tog läkande och helande tillflykt till sina societetsvänner ute på ett gods (okej, slott) och där religionen låg som en skugga över deras lycka.

Precis som i Brideshead.

Han avslöjade eller bekräftade aldrig detta, han sa aldrig vem eller vilka personerna i hans böcker eventuellt var baserade på även om närmaste vännerna verkar heeeelt säkra på vem som är vem. Men mot slutet av sin karriär sa han någonting i stil med att en författare kan inte hitta på figurer utan någon som helst förankring i ens egna liv.

Åsnan kommer ut i pocket nästa månad, jag saknar honom. Eller är det själva processen, att se vart det leder? Jag hade ju en skiss, en tanke såklart men vägen dit var inte utstuderad.

Idag åkte vi helt spontant till Santa Barbara. Lite sent på dagen kanske, för en så pass lång utflykt (tar väl en och en halv timme) men det var en fantastisk dag. Farmers market, “välkommen att smaka” och så de sötaste apelsiner man kan tänka sig. Hemgjord getost, färsk salvia. Jag älskar dessa små, lokala Farmers market som verkar finnas över hela Kalifornien. Och varför inte, när jorden är så fin. Och solen.

Vi gick ut på piren, åt glass från lokalt creamery. Rostad kokos och mandel. Helt fantastisk. Jag sa att vi borde köpa ett hus här. Skriv en bestseller så har vi råd, sa han.

Han pekar ut hundar som han tror eller vet att jag vill klappa. “Hälsa på den där rackaren, ge honom lite kärlek nu”.

Varför saknar jag Jim? Äh, kanske saknar jag bara det skojiga i att se vart något leder. Något man skapat själv. Baserat på verklighet eller inte.

Prestationer

Lyssnar sällan på poddar men borde säkert. Ibland lyssnar jag ändå på Februaripodden som alltid lyckas ta upp ämnen som tangerar de jag är intresserad av. Som Viagrareklam, potensproblem i porrbranschen och farorna med nätdejting.

Lyssnade härom dagen medan jag diskade. Ola Söderholm och Jonatan Unge pratade om skillnaden mellan självkänsla och självförtroende, där det ena är ställt i förhållande till prestationsförmåga och det andra helt avskuret från prestationsförmåga och framgångar. Kort sagt gick deras resonemang ut på att när man slutar se sig själv som en del av en tävling så presterar man paradoxalt nog som bäst.

De små

Mammas katt har varit försvunnen i fem dagar. Orolig man blir. En stor, röd gammal krake som inte är mycket för äventyr.
Mamma är i San Francisco och kan inte leta efter honom. Turligt nog kunde grannarna ställa upp och gå skallgång. Rapporter ramlar in om att Chester är återfunnen. Ett foto när han glufsar i sig mat.

Orolig blir man. Lika mycket för kattens öde som för mammas oro.

Det är fullt på mitt favoritkafé idag, det är vackert och soligt ute. Folk i solglasögon, folk med hund. Jag börjar redan känna mig stressad för att det bara är fyra veckor kvar tills jag ska hem igen. Fyra eller fem. En månad, inte mycket. Varför skulle jag envisas med att vara hemma på sommaren? Den svenska sommaren vill man ju inte missa och så vidare. Jo, det var skälet. Det var precis så jag resonerade.

Ja, och sen för att vi ska redigera min bok under juli och augusti. Den ska ju gå i tryck i augusti, har jag sagt det? Kommer ut i september.

Jag tror jag legat lite lågt med infon eftersom boken åkt runt ett par turer mellan förlagen nu, och dessutom några turer i mitt eget sinne också. Varför skriva, varför försätta sig.

Därför är det bra med distans. Favoritkaféet på kusten, folk med hund. Så länge man inte störs av en oro från långt bort, en bortsprungen katt man inte kan göra någonting åt alls, över huvud taget.

Lärde man sig hålla just den oron i schack tror jag att man skulle hitta en lösning, en kanal där man inte räds någonting alls. Som de som skriver för att de måste, utan någon som helst tanke på mottagande eller form. De bara gör, de ser inte konkurrens eller tävlan. De ser bara sitt eget uttryck, den egna längtan efter att skapa utan mål.

Flygfebern

Nej, inte resfeber. Flygfeber. Den man får av att kolla och söka för många bokningssidor samtidigt. Hur kan vissa biljetter vara så dyra och andra så billiga?
Vi ska till Lake Tahoe. Blir säkert kul men 6 timmars bilresa låter inte superhärligt i mina öron. Inte heller semester med två små kids. Så jag gör allt jag kan för att hitta åtminstone billiga flygbiljetter dit. Ingen lycka.
Ska också försöka ta mig till SF och hälsa på bror, svägerska och hamster. Även där ingen lycka med flygbiljetterna. Kan ju ta tåget som alltid men 6 timmars tågresa lockar inte jättemycket när jag fortfarande känner mig svajig efter resan hit (ja, fortfarande! Fick jag i mig något wack på planet?).
Dessutom flyger jag till LA veckan efter Tahoe och jag börjar känna att jag Orkar Inte Resa så mycket längre. Småresor, korta stressmoment. Orkar inte med det längre.

En baby-helg

Jag upplevde mitt livs första baby shower i helgen. För det första: vad är det för konstig tradition? Man blir gravid så man ber sina vänner att ge en grejer.
Någon gång i tiden har det säkert fyllt en funktion. Ensamstående kvinnor kanske fick babygrejer från sina väninnor under ritualiserade former så att det inte skulle bli förnedrande, eller nåt.

Det är min gamla kompis Hannah som är gravid. Vi blev vänner i high school, hon är väldigt rar. Hon gifte sig med Simon för 12 år sedan och har försökt få barn sedan dess. Det finns tydligen en story i Bibeln om Hanna som försöker få barn men inte kan, tills hon ber Gud om hjälp och säger att om han gör henne gravid kommer både hon och barnet att prisa honom i evighet. Så Gud gav Hanna sonen Samuel och därför kommer nu min kompis Hannahs son att heta Samuel.

Jag tycker resonemanget “ge mig ett barn så prisar jag  dig”-köpslågrejen känns lite konstig men alla andra verkade gilla det så jag ryckte på axlarna. De sa saker som “Bara Gud kan ge oss ett barn” och “Gud vill att vi ska be honom om saker”.

Hannah föddes hemma, på soffan, i hela familjens närvaro. Systrarna säger att det är deras vackraste minne från barndomen och att deras mamma aldrig sett vackrare ut än när hon krystade fram deras lillasyster i vardagsrummet.

Alla systrarna har fötts i hemmet. Mellansystern blev gravid som tonåring och födde i sin tur sitt barn hemma STÅENDE i närvaro av familjen – och barnets pappas familj. Hannah planerar att följa denna familjetradition.
Under baby showern bad vi tre gånger (inte jag iofs). Vi åt sallad, mackor och cupcakes och lekte menlösa lekar. I bilen på väg hem funderade jag på vad svenskar har för liknande traditioner men kom inte på någon.

Botemedel

Det är ju förstås inte allas privilegium att kunna göra detta men som en slags penicillinkur mot skrivkrampen och de där nedtryckande känslorna av uselhet läser jag vackra citat som sagts om Åsneprinsen. Det får väl kvala in som skryt men det är också näring, någonting att titta på när man undrar vem i helvete man skriver för. Och varför.
Jag har ju alltid haft problem med mitt privilegium, att kunna få skriva. Få stiga upp på morgonen utan krav på att vara på ett visst ställe, framför en viss dator vid ett visst skrivbord tills klockan säger att det är okej att gå hem.
Jag jämför alltid detta med mammas artros och förslitningar och pappas 13 000 netto i månaden i förtidspension. Jag kommer inte ifrån det, jag känner alltid att jag har en skuld och ett ansvar mot dem. Trots att i alla fall mamma är en stor supporter. Pappa hann aldrig riktigt greppa vad jag gör. För då var det jag gjorde också mer diffust.
Den dagen jag inte får skriva mer utbildar jag mig till sexolog. Men än så länge verkar det okej. Och jag läser citat och jag ser att de är min belöning, de är de små, vackra stenarna man samlar på, plockar upp på stranden och känner att ingen annan såg.

“Det är helt enkelt en underbar bok: stark om det till synes svaga, precis om det till synes vaga. Läs den eftertänksamt. Och sedan gärna en gång till.”
Carl-Johan Malmberg, Svenska Dagbladet

“‘Åsneprinsen’ är en lågmäld roman, men som faktiskt till sist handlar om det stora i att våga. Att drömma. Att våga drömma. Och den får mig att gråta lite.”
Anneli Dufva, SR Kulturnytt

“Som läsare skrattar man ofta högt av förtjusning”
Dan Sjögren, Arbetarbladet

“Caroline Hainer har med ‘Åsneprinsen’ skrivit en ‘Stoner’ för Söderort, en sorgsen betraktelse över ett liv som aldrig riktigt tar fart och sedan plötsligt är förbi.”
Amanda Svensson, Expressen

“Rappt och roligt. Samtidigt en stilla, försynt uppgörelse med barndomens hierarkier och beroenden.”
Kerstin Särnerö, Tara

“En mild melankoli sprider sig kring denna tafatta och förvuxna pojke, ett åsneföl, som åren rinner igenom. /…/ Med sina hittills två romaner har Caroline Hainer visat att hon har något hon vill säga”
Anna Hallberg, Dagens Nyheter

“Med ‘Åsneprinsen’ ger författaren ömsint och lojalt röst åt de människor som oftast inte får plats i litteraturen. En viktig bok om det vanliga Sverige och som väcker tankar om hur klassbakgrund påverkar människors liv, och som stannar kvar länge i hjärtat efteråt.”
Ida Andersen, BTJ-häftet nr 8

“‘Åsneprinsen’ är en bok som problematiserar faktumet att klassresan blivit vårt enda svar på den sociala ojämlikheten. Den kan för all del kallas för en modern arbetarroman. ”
Rasmus Landström, Dagens ETC

Långa dagar, inga nätter

Det är en pärs att flyga i elva timmar, stå i säkerhetskö i en timme, kasta sig in i en taxi och ta tåget i 5,5 timmar norrut. Men oftast är det inte så jobbigt som det var igår när jag dels mådde illa på planet (har alltid haft anlag för åksjuka men på senare år har det liksom antagit helt groteska proportioner) och dels hamnade på ett tåg som blev två timmar försenat.
Anlände hyfsat mör och utsvulten på tågstationen igår natt. Hade tänkt sminka mig i alla fall lite grann, så framför mig en sen men trevlig middag. Men orkade ingenting, däckade i soffan medan han stekte på thaimat han hade plockat upp flera timmar innan. När vi båda trodde att tåget skulle anlända på utsatt tid då.

Men nu är jag här, utsövd och med en tekopp på caféet. Allt är bra. Alltså verkligen allt är bra. Gick in i den stora butiken som säljer hobbygrejer och stickers och träffade en kattunge som jag fick hålla och klappa. Den spann, jag kände hela hans lilla kropp gunga belåtet mot mitt bröst. Jag lutade hakan försiktigt mot honom och han slöt ögonen.

Allt är bra. Förutom att det känns som om allt jag skriver är uselt. Jag har tappat fokus, tappat greppet. Eller fokus kommer och går, jag bara missar det.
Mmm, det är säkert bara den där vanliga fasen. Men tänk om det inte är det och det jag skriver på faktiskt är ruttet och ofantligt dåligt? Svårt att avgöra.

Men jag håller fast vid detta – det är (frånsett när En Kritisk Inre Röst dyker upp och hånler/rullar med ögonen/skakar på huvudet) oerhört roligt, i alla fall researchandet. Läsa om penisideal genom tiderna, fallosberlocker under romartiden och Jason Segels fina exemplar on full display i Dumpad.

Ja, det är faktiskt detta jag skriver en bok om. Tro det eller ej. Fast det vet jag förresten inte om jag får säga, bokförlaget har j inte ens gått ut med detta.

Men det ÄR ju roligt. Eller? Försöker hålla fast vid det och bara ignorera allt annat kring skrivandet just nu.
Och så håller jag fast vid att det är fantastiskt att vara tillbaka på kusten. Sol i ansiktet, servitriser som känner igen mig och kattungar i butiken. Jag är oerhört glad för detta och vad som än händer kommer jag att vara fotbollskillen evigt, evigt tacksam.

Dagar i solen

Då och då kommer perioder i en frilansares liv då man blir synlig. Ibland har man ett gäng uppdrag, man knegar på, skickar in sina grejer och tänker inte så mycket mer på saken.
Sedan kommer de i tryck. Efter flera år i branschen är man oftast oberörd, man har gått vidare, jobbar på en ny grej. Det där är gammalt och avslutat.

Men det finns undantag. Stories man jobbat på ett bra tag, stories som är ens egna eller stories som berört än och man vill ge dem ett bra liv, ett hem.

Nu är nya Icon ute och jag har skrivit coverstoryn. Den handlar dels om Lisa Nishimura, en cool och oerhört inspirerande person. Den handlar också om Netflix och dokumentärens ändrade status och liv. Allt det i en svinlång artikel med fantastiska foton från Netflix-kontoret i LA.

Då påminns jag om den där lyckliga, kittlande känslan som man bara får de första gångerna man ser sitt namn i tryck i en tidning. Jag kan sakna den känslan. Jag tror den är besläktad med en känsla av att man får en bekräftelse på att man faktiskt finns, inte bara tror det.

Minns en dikt jag läste på litteraturen som hette Dover Beach och var superdeppig (“Begin, and cease, and then again begin, With tremulous cadence slow, and bring The eternal note of sadness in”) om livets förgänglighet men att vissa saker överlever alla andra – som Dovers vita klippor – och jag tänkte att det var ju ett sorgligt skäl att skriva en dikt om ett par klippor, i en önskan om att eka i en evighet.

Ungefär en procent av den önskan finns hos varje journalist, hos vissa är den större. Och ungefär en promille av den känslan upplever man när man ser ett jobb man är nöjd med i tryck i tidningen.

Bortval och andra val

Jag inser att jag inte skrivit på ett tag. Det är inte nödvändigtvis för att mitt liv varit händelselöst, det har i så fall varit självvalt. Utan mer för att jag hamnat i någon slags känslomässig bräcklighet. Nä, det är inte alls rätt ord. Ett känslomässigt pendlande?

Jag har svårt att formulera mig kring känslorna.

En sak med att man är vuxen är att man måste göra val, man måste förhålla sig till företeelser och personer och man är helt själv i de besluten.
Mamma har fått besvär med benet och haltar något fruktansvärt, det gör ont i mig att se henne ha ont. Att se henne sätta handen mot ryggen för ett stöd för att kunna ta några steg framåt.

Och jag tänker att man formar sina egna familjer för att värja sig, bygga ett skydd för dagen då man faller. Det kommer med säkerhet flera sådana dagar. Det gäller att bygga upp ett rejält skydd.

Jag har svårt att formulera exakta tankar just nu. Men någonting med den amerikanska, LA-coola makeupentreprenören jag intervjuade och som sa “Varför flyttar du inte till Kalifornien, bor hela din familj här?” och jag sa “Bara mamma”.

Och någonting med att vi bildar våra egna familjer och ibland är jag inte med i dem, så är det. Äh, jag har svårt att hitta orden här.

Samtidigt skriver jag så mycket, varje dag. Skriver, skriver så att jag har nått till punkten då allting är dåligt. Allting är sämst och varför skulle någon behöver bekymra sig om att läsa detta.
Å ena sidan är det ett stadie man kommer i förr eller senare när man sitter med en text, i synnerhet en lång text. Å andra sidan är ju inte allt man skriver bra, så nog finns det fog.

Ja, ni fattar. Det är känslomässigt…utmanande varierande? Jag hittar inte ens orden.

Talanger

Såg Dancer. Hade jag sett den “i tjänsten” hade jag nog pekat på en del luckor. Men på en “bli berörd”-skala scorade den högt, också i fråga om helt bländande scener. Jag har verkligen ingen som helst koll på dans, har faktiskt aldrig fattat dans. Men trots det kunde jag verkligen både se och njuta av den unge talangen från Ukraina.

Särskilt intressant blev det när han resonerade “Bara för att jag är bra på det – betyder det att jag måste göra det?”.

Det är ju faktiskt en superintressant fråga. Har man en skyldighet att använda sin talang? Ju mer jag tänker på det desto mer gillar jag frågeställningen.