Vårvindar som svänger

En viss melankoli har infunnit sig. Inte så pass att jag tappat något fotfäste eller så, men en stadium av att ligga vaken mitt i natten trots en blygsam dos lugnande och en generös dos sömntabletter.

Ibland är känslan av misslyckande diffus, det måste inte vara något konkret. Men känslan av att man slagit in på fel stig, sagt något som förstorats upp och nu vuxit sig större än hanterbart.

Är på påskmiddag, frågar efter någons syskon och minns inte att denne är död. Ingen stor grej kanske, jag vet inte. Jag ber om ursäkt. Men det känns ändå som toppen av ett isberg, åsikter och reaktioner som målar in mig själv i ett hörn jag inte kan komma ut ifrån.

Luddigt? Ber om ursäkt även för det men jag försöker med flit att hålla de konkreta exemplen ute så att jag inte gör det igen.

Det är något med minnet också. Både närminnet och det andra. En plötsligt flashback av att något har eller inte har hänt tidigare. Har jag läst situationen helt fel?
Människor jag möter som kramar mig och jag känner inte igen dem, jag har ingen aning om vilka de är. Och när jag tvättar håret försöker jag komma på vad jag gjorde igår och vad jag gjorde i förrgår.
Något händer i mitt undermedvetna. Jag drömmer om död och förlust, vaknar och hoppas att melankolin bara hör drömmen till men den sitter i.