Luft och distans

Då befann man sig plötsligt på flygplatsen då, mindre än en timme bort från att dåsa bort i luften någonstans över Atlanten.
Försöker att stanna upp och andas. Nej, ingen panik. Det var ett tag sedan jag kände panik (peppar, peppar). Men en viss oro, den typ man ibland känner innan man ska sova. Man vet att det inte finns något annat att göra i Just Den Stunden annat än att sova, och dessutom är man trött också, men kroppen vägrar lyssna på det örat.

“A kommer väl bli glad nu när du kommer hem igen?”, försöker svägerskan rart.

Jag bodde i Belfast ett år. Ett i efterhand helt värdelöst beslut och ett av mina sämsta år någonsin. Men jag hade ett genuint och ärligt uppsåt, jag ville verkligen föröka bo där. Etablera mig, bo där långsiktigt.
De resorna rev i mig. Hem till Sverige, hem till Belfast. De rev i mig, jag grät varje gång.
Muskelminne? Ja, i viss mån tror jag nog det.

Jag saknar kusten. Jag lämnade den för fem, sex dagar sedan och jag saknar ljuset. Både det som silar in i lägenheten på morgonen och det som kikar fram och rullar ned över de gröna kullarna.

Jag har en van reserutin, inarbetad sedan så många år. Jag reser i mjukbyxor och lager av tröjor. Jag har glasögon, inte linser. Jag ser ungefär tre gånger sämre ut än jag vanligtvis gör. Men idag när jag tvättade händerna och såg mig själv i spegeln tänkte jag inte så. Mitt hår är ljust av solen, min hy mår sommarbra.

“A kommer väl bli glad nu när du kommer hem igen?”. Ja, men vet du. Det tror jag faktiskt att han blir. Och jag med såklart.