Och nu ett avbrott för husmoderligheter

Jag har förfinat ett pastarecept nu, det är fulländat. Jag rostar blomkål med olja och chiliflakes i ugnen. Och vitlöksklyftor som får ligga kvar i sina skal.
Jag steker segt bröd, som surdegsbröd, i mycket smör tillsammans med grönt, vad man nu har hemma: salvia, timjan, persilja…Just persilja är fint ihop med blomkålen. Lite pinjenötter är också gott, dem kan man steka eller rosta.

Sedan blandar man blomkål och vitlök med tunn pasta, angel hair pasta, och behåller lite av pastavattnet så att det mjuknar lite extra. Sedan langar man ned bröd och eventuella nötter och serverar med massor av svart- och vitpeppar och parmesan. Och kanske lite extra persilja om man vill det.

Står och lagar denna paradrätt då jag får den geniala idén att lyssna på soundtracket till La La Land medan jag stökar och bryter bröd i bitar i stekpannan. Allt går bra tills jag kommer till den där låten på slutet och då börjar jag grina igen. Stora tårar, stort snyftande.

SÅ stenhårt och grovt inristad är min rädsla för avsked, tänker jag medan jag torkar tårar med tröjärmen. Men jag accepterar det. Det är inristat, ja, och kommer antagligen inte försvinna. För då skulle det varit försvunnet redan, denna kedja av känslor från avsked till övergivenhet och allt som har hänt är ju bara att jag lyssnade på en låt.
Men känslorna behöver inte betyda något annat än så. Det är det som är den stora skillnaden. Mellan att känna och agera. Däri ligger den.