Den frivilligt ofrivilliga

Ska till Phoenix på jobb, en snabb inrikesresa t/r. Det är 35C varmt där nu – i mars! Jag tycker ökenklimat är läskigt.

Den lilla flygplatsen här är mindre än den genomsnittliga tunnelbanestationen hemma i Stockholm. Jag får visa både pass och id (för ett inrikesflyg?) men blir haffad ändå i vanlig ordning. Denna gång för att det står Anna i passet (mitt andranamn) men Caroline på biljetten. Man får tas åt sidan, skriva under intyg och det rings till “Washington” för att dubbelkolla och se att jag inte finns med på “någon watchlist”.

Men det fixar sig, jag blir clearad. För att sedan hamna på det senare planet, fyra timmars väntan, eftersom första var överbokat. Jag tar en Uber till ett Starbucks, chaffisen punchar in fel adress för när han åkt vidare ser jag att han tagit betalt av mig för en resa vi aldrig gjort.

Det känns som en sån där dag då vad som helst kan hända och jag blir inte förvånad. När jag sedan beställer en bean, rice & cheese burrito utan pico och får en bean, rice & pico utan ost så blir jag i det närmaste upprymd.