Blonde on blonde

Så här blond blir man efter några månader i Kalifornien. Och så här lite bryr man sig om smink och annat världsligt. Istället går man runt i det lagom soliga vädret som idag är aningen för hett för mig (26C) och tänker på hur man saknar det redan och samtidigt tänker man på att man kommer tillbaka snart.

Andra saker jag tänker på är kärlekslösa förhållanden och tid. Hur en gammal dejt dyker upp på mitt Instagram, till min stora irritation, och jag går självklart in på hans konto och scrollar. Mest av ren trots, för att än en gång kunna konstatera att här var det dött. Och samtidigt irritera och reta mig själv för att ha slösat tid. Varför gör man det?
Man tror att det är bästa möjliga, ur den giv man har. Man tror att okej är detsamma som bra, eller i alla fall acceptabelt. man tycker alternativet (singel) är sämre. Eller, som i mitt fall, är man rädd och oförmögen att bryta. Slöseri med tid såklart, såhär i efterhand.

Pam och Andy har varit gifta i 55 år. Hur funkar det? Andy var i Vietnam, han berättar att han var övertygad när han åkte över. Han var rätt pepp på att skjuta fiender, på att strida för land och frihet. Han och de andra soldatkompisarna var ivriga och övertygade. Jag frågade honom när han ändrade sig. Han sa att det tog lite tid men någonstans där i träsken och skyttegravarna ändrade han sig men är fortfarande på arméns och soldaternas sida, han tycker att alla ska göra värnplikt. Oavsett.

“Du hade tre döttrar och en fru hemma som väntade på dig också”, fyller Pam i. “Ja, just det”, säger Andy men jag får känslan av att det inte var det direkt avgörande för honom.

55 år. Jag kollar deras bröllopsfoto, minns att Pam för elva år sedan var ytterst skeptisk till att låta mig och dåvarande sambo sova i samma rum när vi hälsade på. Ytterst, ytterst motvilligt gick hon med på detta. Idag är hon feminist och hennes frånskilda mellandotter har hon gett rådet att ta det lugnt, inte behöver hon gifta sig en andra gång inte. Dottern har en ny pojkvän, han är ingenjör precis som hon. Läspar, bär keps och kommer bra överens med tonårssonen. “Ni behöver inte gifta er”, har Pam förklarat och dottern är förvånad.

Tiden. 55 år. Eller ens elva år i Pams fall. Saker och perspektiv förändras. Ett helvete att det ska ta sådan tid bara.