Den nya given

Det var World Health Day för några dagar sedan och temat var depression. Här är en intressant rad på WHOs hemsida kring sjukdomen:

In countries of all income levels, people who are depressed are often not correctly diagnosed, and others who do not have the disorder are too often misdiagnosed and prescribed antidepressants.

Och här är en liten detalj som jag också tycker är värd att observera:

Depending on the number and severity of symptoms, a depressive episode can be categorized as mild, moderate, or severe.

Jag ska inte bli långrandig kring detta, dels har jag nog redan sagt mitt i frågan och dels är det ett ämne som mest gör mig förbannad. En käpphäst kan man väl säga. Men de två detaljerna ovan tycker jag är oerhört viktiga och måste lyftas fram. Måste!
Att förväxla depression med en kris, nedstämdhet, en benägenhet, läggning eller vad det nu kan vara är både förödande och olyckligt om den leder till att man får medicin och ska “botas” från någonting i onödan. Man går från att gå till roten kring vad som får en att må dåligt till att bli en diagnos. När det händer så sker flera saker: den kliniska definitionen av depression urholkas, personen som tidigare kanske haft ett fungerande liv men upplevt en svårighet blir tillsagd att detta beror på en obalans i hjärnans signalsystem. Att sedan sluta med medicinerna torde då innebära att denne är “frisk”.

Detta är förödande.

Den andra poängen är skalan. Att uppmärksamma graderna, att inte behandla en mild depression som en djup och klinisk sådan är jag kluven till. Att säga “Jag är så deprimerad att jag inte orkar gå på den där festen idag” som en i bekantskapskretsen sa en gång är för mig helt främmande. Är man deprimerad har man inte ens en tanke på att göra något socialt ALLS. Om man inte är milt deprimerad då antar jag?

Jag vet inte om det är en så bra idé att bredda skalan, att säga “alla ska med på depressionståget” men samtidigt tror jag på att uppmärksamma när någon har, säg, en mild depression orsakad av en uppenbar trigger som bli av med jobbet, dödsfall i familjen eller liknande. Men då bör man ju, igen, vara noga med om detta är en kris eller en depression. Jag har haft bekanta som talat om depression för att de äter allergipiller med milt lugnande effekt som biverkan (Atarax, till exempel) och det knakar i mig av obekvämlighet att tänka att på hur min mamma fick ta ledigt från sitt jobb för att kunna mata mig med en kiwi eftersom jag darrade så mycket att jag inte kunde få i mig den.
Vad menar jag med detta? Jo, att vi antingen måste snäva till definitionerna eller vara tydligare med vad depression är. Det är skrämmande likt sorg, kris, ledsamhet, nedstämdhet och allt annat mörker och allt annat hemskt. Och det är en farlig sjukdom, den kan faktiskt leda till döden.
Men det hjälper ingen att bredda, överdiagnosticera eller medicinera för säkerhets skull.

Och vinnaren är…

…inte jag men nästan! En tredjeplats för undertecknads blåbärspaj med hint av kokos. Smuldeg med havregryn, för knäckighetens skull.
Till höger i bild en underbar kvinna som organiserar pajtävlingen varje år. Sjunde året nu. Man kan säga att jag nu är historisk.

Det återkommande

I natt drömde jag om pappa igen. Samma dröm som alltid – han “måste” iväg på ett omöjligt uppdrag som man vet kommer sluta med döden. Han vet det, jag vet det.
Jag försöker att resonera med honom. “Du måste inte åka, pappa” men det är alltid lönlöst. Han har bestäm sig. Vi kommer aldrig mer att ses.

Några gånger har det rört sig om att dyka ned “till havets botten” utan dykardräkt och utan någon utsikt att komma tillbaka till ytan igen. I natt skulle han hoppa från en klippa. Vilket han också gjorde. Eftersom drömmen alltid slutar med att han försvinner, att jag vet att jag är besegrad och att vi aldrig ses igen.

Jag undrar ofta över de här drömmarna. Å ena sidan handlar det förstås om saknad och att bearbeta det trauma som är pappas plötsliga död. Men sedan undrar jag om det inte handlar om någonting annat också. Om svårigheten att acceptera saker som de är kanske? Om den ständigt närvarande känslan att bli lämnad?
Men det sista stämmer inte riktigt, den är inte “ständigt närvarande” längre. Bara ibland. Och när jag tänker på att jag ska åka hem snart, om en månad ungefär. Jag tänkte på det igår. Var det därför drömmen kom?

Sol överallt

Ännu en liten värmebölja har svept in över kusten. Temperaturen drar över 25 grader och närmar sig 30 under eftermiddagen. Om morgonen blåser det, ofta vaknar man av att en kall vind stryker kinden medan resten av rummet badar i värme.
Vi åkte till affären och köpte en påse äpplen och en påse morötter. Vi har pratat om kon på farmen med sina stora, snälla ögon. Vi brukar mata den med salladsblad man köper på plats men kon är så stor och tungan så enorm, det känns som om salladsbladen bara är som små snacks. Dessutom verkar andra besökare mest mata getterna och killingarna, och det är förståeligt. De är ju så sociala och söta.
Så därför ville vi ge kossan all vår uppmärksamhet. Vi skar äpplena och morötterna i bitar och tog med oss påsar. Vi matade, klappade och såg att en av getterna fått två underbart söta små ungar. Vi lyckades locka till sig den lilla, jag gav den salladsblad som mamman norpade åt sig medan hon knuffade undan ungen. Vem gör så?
Vi åkte hem, vilade och gick på bio och såg Girl on a Train. En medioker thriller. Vi åt middag downtown och promenerade hem medan collegestudenterna började invaderade barerna för kvällen.

Kolhydratsdagen

Vi hade peppat länge, jag hade hört talas om den här munkbutiken. “De har alla möjliga munkar, med frukostflingor, popcorn, bacon, chips…”

Vi åkte dit lagom till frukost, jag fick såklart panik av utbudet. Den ena märkligare än den andra. Lavendelmunk, matcha, pumpa med chaifrosting, sirap och bacon.
Plötsligt ville jag bara ha en vanlig sockermunk. En perfekt, plain. Jag tog en choklad och jordnöt i samma veva. Han undrade vad jag höll på med, varför tog du enklast möjliga? Du kan köpa en plain munk var som helst?
Han tog en konstig munk med kolapopcorn, karamellsås och gud vet vad. Och en pumpadonut med lila frosting och små strösselspöken.

Jag sa att jag freakade, det blev för mycket. Och jag tror faktiskt inte att jag klarar en sådan sockerchock halv tio på morgonen.

Jag åt upp min sockermunk (fluffig, god, hade gärna känt mer frityr) och halva chokladmunken men sedan gick det inte. Smakade av hans knasmunkar också förstås.
Sedan åkte vi tillbaka hem och jag somnade. Jag vaknade, åt ett äpple till lunch och somnade igen. Vaknade lagom till eftermiddagen då solen skänker det där vackra kuststadsskenet till staden. Då collegeflickor och pojkar dyker upp runt downtown i jakt på snabb middag. Jag älskar att se dem, killarnas stora t-shirts med tryck och tjejernas tunna, flygiga klänningar. De påminner mig om vad jag drömde om som tonåring.

Han var ledig men jag tror han var helt okej med att göra absolut ingenting idag. Han ritade och lyssnade musik medan jag sov. Sedan retade han mig för att jag är så vek. Illamående i bil, klarade inte av att gå hela vägen upp till vattenfallet i Yosemite och nu besegrad av munkar?

Så är det ibland. Dagar med bara kolhydrater, ingen näring. Hela den här dagen var så. Kolhydrater utan innehåll.
Med ett undantag: han bokade en biljett till Sverige. Han kommer till min födelsedag och det känns tacksamt, så vackert och samtidigt självklart på samma gång.

Boot camp

Första träningsdagen igår. I måndags åkte vi till stormarknaden och handlade smör, råsocker, blåbär och ett gäng engångsformar. Igår var första träningsdagen. Jag gjorde pajdeg som om det inte fanns en morgondag. Mätte och vägde, vilket jag annars aldrig brukar göra utan mer “gå på känsla”.
Skrev upp mått, noterade skillnader. Som att den amerikanska redan försötade kokosen inte alls blir lika krispig som den torra, svenska varianten.

Köp osötad kokos. Check.

Svängde ihop lite småkakor av bara farten också, mest eftersom det doftade god paj i hela lägenheten och killen vankade av och an som en tiggande hund och ville smaka. Jag gav honom fem nybakade syltkakor och så var han nöjd. Mördegskakor med potatismjöl ock florsocker istället för strö blir mjuka som silke i munnen.

Har plötsligt en massa skrivjobb att ta itu med. Men erfarenheten säger mig att jag jobbar bra när jag har mycket att göra. Så det blir skrivsessioner på caféet idag varvat med trip till affären för mer kokos, smör och vaniljstång, och sedan skrivande varvat med paj.

Jag trivs.

Tystnaden i det vilda

På kedjan Anthropologie har de en knippe parfymer som heter som titeln i en kärlekshistoria som utspelar sig någonstans i världen. Parfymen för Sydney heter She found quiet in his wild, vilket slår av en ton hos mig.

Även om min favoritbok alla kategorier är Svindlande höjder så är jag såklart inte hundra procent övertygad om att det måste till en kvinna för att tämja en man, eller en man för att få kvinnan att lugna sig och bilda familj som på gammalt romcom-vis.

Det skulle lika gärna kunna vara He found quiet in her wild, är det jag menar.

Igår besökte vi Yosemite där jag inte varit på tjugo år. Och för tjugo år sedan var jag nog mest varm och trött och tyckte att naturen var lite tråkig. Man kan säga att jag “hittade tystnaden i det vilda” igår och såg det som en fin metafor för allt möjligt i mitt liv.

Kärlek som låter, att stå och blicka på vindpinade hedar. Nu var det ju väldigt länge sedan jag hade en romantisk idé om något sådant. Skulle säga tonåren.
Att hitta tystnad i det vilda, med det menar jag att kunna hitta lugnet i det som växer vilt, precis som det vill.

Vi hade shorts och sneakers på oss, bar på vattenflaskor och energy bars. Vi hajkade, klättrade upp längs bergsstigar upp till kröken där vattenfallet uppenbarade sig.

Jag var svettig och trött och satte mig på en klippa. En tam ekorre kom fram och tiggde mat, jag gav honom nötterna i min energy bar. Sedan läste vi på en skylt att man inte ska mata de vilda djuren där för det lär dem ett felaktigt beteende.
Men jag minns ännu hans små tassar som han lade på mina ben och tittade upp på mig. Jag minns hur han tar nöten ur min hand, sträcker sig efter den. Hur han klättrade upp på min rygg, hans söta små klor.

Och hur jag hittade tystnaden i det vilda.