Ja, men det är klart det känns som himmelriket öppnar sig och alla solstrålar riktas mot mig när jag kommer till LA.
Jag betar av alla viktiga hållpunkter redan under fredagen – Farmer’s market, min gladaste plats på jorden, en promenad längs W 3rd St och de vanliga stoppen. Tea och tårta på Magnolia Bakery.
Jag spar turen till favoritcaféet till idag. Ljusblå inredning, grå kakel och trä. Rödhåriga killen som är någon slags chef och som jag alltid tyckt är söt (han ser ut lite som en sympatisk Kevin Connolly). Blir alltid lika delar glad som generad när han känner igen mig. “Hej?”, säger han. Som i “Hej, det var länge sedan!”.
“Nya” mexikanska kyparen frågar hur länge jag är här nu, om de får se mig igen snart. Jag skrattar och han påminner mig – som alltid – om dealen att han lär mig spanska om jag lär honom svenska.

Jag får inte sällan frågan varför jag envisas med att åka till LA så ofta. Vad är det med staden som är så bra?
Ja, det är inte allas påse förstås. Och få älskar staden direkt, det brukar ta några besök innan bitarna faller på plats. Det beror främst på storleken, den är i det närmaste oöverskådningsbar. Och stadsdelarna ligger verkligen lite huller om buller. Ett kvarter där både gatuskyltar och butiksnamn står på koreanska ligger bredvid downtown med höga hus, gallerier, smutsiga kontor och underbara restauranger i ett.
Det är förvirrande.

Men som med alla nya platser så måste man hitta sina hörn, sina kvarter och utgår därifrån. Nu hade jag tur, jag kom hit på business först flera gånger. Sedan hade jag lokalpatriotiska vänner som gillade att visa mig runt.
Att jag inte har körkort var också en fördel initialt, genom att ta bussen lärde jag mig hitta och få en bättre känsla för vad och var.

Men inget av det svarar på frågan varför utan bara på frågan hur.

Varför är svårare men när jag vill svara kort svarar jag att det är för att ingenting är konstigt i LA. Det är ett simplifierat svar men för egen del betyder det att man kan försvinna om man vill, bara glida med. Eller så kan man göra precis tvärtom och ingen bryr sig. Man kan lite vara vem man vill här och som mig som skrivande person är det utmärkt. Jag jobbar, observerar, tänker och inspireras. Jag är en del av men samtidigt helt utanför.

Men det förklarar kanske inte heller varför. En sak som inte är ett varför är i alla fall vädret. Jag hanterar värme så himla dåligt. Svettas, blir röd om näsan, får fuktig lugg. Och jag gillar verkligen inte att klä mig i tunna kläder, ogillar att visa armar och ben. Så det är inte den viktigaste faktorn för mig.

Jag gillar persongalleriet, kontrasterna. Jag gillar att det är lika mycket glitter, överdåd och bling som det är yoga, organic, hippie och tillbaka till naturen. Här finns allt.
Jag gillar att man klär sig i Prada och flip flops. Att man äter gott precis överallt, allt råvarorna alltid är perfekta och serviceyrke har en helt annan definition här än i Sverige (tyvärr på bekostnad av schyssta löner säkert men ändå).
Jag gillar storheten, nonchalansen och knaset också. Den som lite manifesteras av Prada och flipflops.
Jag gillar det Beach Boys-obekymrade, hur man än vänder sig kan man alltid åka till beachen. Och så finns det väl någon dragning i att film- och tv-centrum ligger här, i alla fall en dragning för mig personligen. Att fantasifabriken faktiskt ligger runt hörnet.

Och inget gör mig lugnare och gladare än ljudet av sprinklers när mörkret faller.

• Postad 2016-09-03
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None