Inte inkluderat

En sak jag aldrig vänjer mig vid eller känner mig säker på är dricks. Att man dricksar sin frisör till exempel. Att man dricksar killen som håller upp dörren till hotellet. Hur mycket dricksar man en chaffis som kört från flygplatsen ända in till stan?
Jag är helt handikappad. Brukar be folk om hjälp. På krogen kör jag 20% rakt av så att det inte blir bråk men annars är jag helt vilse.

Går på en hårsalong som jag spanat in och som ser fin ut. Jag klipper luggen, tjejen som tar hand om mig är rar och gullig. Hon heter Kasey och har hatt. Jag säger att hon är svinbra och att jag kommer klippa mig hos henne igen. Då säger hon att hon bjuder på luggklippningen. Jag blir förvånad och glad och säger “Oh! Thanks!” och – skakar hennes hand.

Vet inte vad som kom över mig, ville väl visa uppskattning på något sätt. Sedan drar jag, men känner att jag nog borde dricksat. Visst borde jag dricksat? Trots att det inte kostade något? Eller just därför.

Rådgör med killen som säger att det var det oförskämdaste han hört! “Spring tillbaka för fan, och ge henne pengar!” och han kan inte för sitt liv begripa varför jag skakade hennes hand. Det kan inte jag heller.

Jag ger tio dollar till receptionisten (har inget mindre plus att jag skäms) och ber henne lämna det till Kasey som inte syns till. Sätter mig på stammiscaféet och skäms. Och nej, bara för att man är i USA i tid och otid betyder inte att man är amerikan. Inte på långa vägar. Oförstående europé all the way.

Utflykter

Vi åker till kusten, tar optimistiskt med oss både badkläder och solskydd. Men det blåser iskalla vindar och när vi gått halvvägs ut på piren vänder vi och går tillbaka.
Det är en så fin dag, vi utforskar de enorma antikaffärerna på huvudgatan. Tre våningar fulla av saker som buktalardockor (sant!), träfigurer och fula porslinsvaser med landskapsmotiv. Jag hittar en plastdocka som ser ut som min bror. Ångrar grovt att jag inte köpte den, måste tillbaka.
Vi leker turister och beställer fish & chips och clam chowder från kiosken vid havet. Den kanske mest typiska turistbeställningen. Vi delar på rätterna. Går in på en bar som är en gammal saloon, allt i trä. Vi ser en fotbollsmatch, han lägger armen om mig. Vi är nästan de enda där.
En sån där dag som i Lou Reed-sången. Jag klappar hundar och dricker matcha-latte. Och han är nog den enda kille jag velat sova väldigt, väldigt nära.

Avslöjanden

Det blev Starbuck’s idag och inte stamhaket Scout. Men det är lugnt det också, det är något gammalt och betingat med Starbuck’s som gör att jobbnerven kickar in.

Vi äter middag ute, på vägen till restaurangen uppenbarar sig ett tillfälle för mig att inflika att jag och A var ett par en gång i tiden. Jag har velat säga det tidigare men det har inte känts som läge. Han har ju träffat A nu också, han vet att vi är goda vänner. Tänkte att jag borde i alla fall nämna att vi också en gång för många år sedan varit mer än så.

Jag kan inte avgöra hans reaktion. Antingen stelnar han till eller så bryr han sig inte. Han säger att det är lugnt, rycker på axlarna. Men samtidigt också “Det har du inte nämnt förut”.

Jag överkompenserar en aning, är superglad och charmig och uppmärksam middagen igenom.
“Alla är inte som du”, sa A en gång när jag under stor vånda berättade för honom att jag träffat någon. Det var flera år sedan och jag trodde, förstås, att alla reagerar som jag på nyheter om ex och nya kärlekar: med rädsla och förtvivlan. I alla fall obehag (som blivit mindre med åren men i alla fall).
“Alla är inte som du”, sa A och ryckte på axlarna. Han brydde sig inte ett dugg. Bad mig berätta mer, tyckte det var kul.

Så när jag nämner vår tidigare relation i bilen pendlar jag mellan As ord och rädsla baserad på mina egna erfarenheter.

Jag vet fortfarande inte men jag tror i alla fall inte att det hade någon katastrofal påverkan. Vi åt middag, åkte hem och kollade på Downton och åt massor av glass. Cookies & Cream, jag kunde verkligen inte sluta äta. Sedan somnade han långt före mig, jag hörde honom snusa medan jag höll på att borsta tänderna. Jag kröp ned försiktigt bredvid honom, jag var egentligen inte ens trött. Jag såg på honom och tänkte “Han är vacker” och sedan “Jag är så tacksam”.

Dagens litterära

Idag är förresten jag och Åsnan föremål för litterär analys i SvD, om förortsskildringar (och del av en ny litterär våg).

Härligt att vakna till, förstås. I ett soligt Kalifornien där fåglarna kvittrar, någon spelar banjo och grannens papegoja skriker. Något kontrasterande mot Hagsätra, om man säger så.

Värme och kyla

Äter helt tossigt god glass på ett nyöppnat ställe i Fresno. Whiskey salted caramel är magisk men min favorit är kokos/mandel/choklaskross. Perfektion i glassform, känner mig tom när vi drar därifrån.

Det var tjugo år sedan jag var tillfällig Fresno-bo, på besök i en parallell värld. Fotbollskillen bodde också där då, han har ju vuxit upp i staden. Vi gick på samma skola och till och med i samma årskull. Vi tog examen samtidigt. Det finns säkert suddiga fotografier från den dagen där vi båda är med i samma bild, våra efternamn ligger inte så långt ifrån varandra. Hans börjar på G och mitt på H.

Jag hittar ingenstans i Fresno, det är både sorgligt och skrämmande. Det går att ursäkta till viss mån med att det var tjugo år sedan jag hörde hemma där. Men det är inte hela sanningen. Dels hade jag ingen bil, tog mig runt på en skruttig cykel. Och Fresno är ingen cykelvänlig stad, herregud man har antingen en tonårings optimism och tro på odödlighet där eller så har man dödslängtan om man ger sig ut på vägarna som stundtals helt saknar trottoar.
Men jag har så dåligt lokalsinne och jag var förbjuden att besöka vissa delar av stan eftersom de ansågs farliga. Och när jag skulle någonstans blev jag skjutsad. Så jag har ingen geografisk relation till staden alls.

Vi åker förbi butiken som brukade vara en skivaffär och konstaterar, igen, att både han och jag brukade hänga där efter skoltid ibland. Kanske var vi där samtidigt?
Han berättar att han och hans kompisar cruisade ned för huvudgatan Blackstone och försökte prata med tjejer. “Hej, vart är ni på väg? Ok, cool. Ses”.
Jag sa att jag brukade köpa billig glass på Thrifty’s på väg hem från skolan, han sa att han gjorde detsamma. “Jag svär, nästan varje dag!”.

Ändå tänker jag att tiden var inte mogen förrän nu. Vi hade saker vi behövde göra, ställen vi behövde besöka. Vi behövde kanske få hjärtat lite mörbultat för att under konvalescens upptäcka att vi är gamla, mogna och faktiskt inte orkar med drama längre.

Åtminstone väljer jag att tro att det var precis så det gick till.

Grälandets konst

Som kloka läsare (kära “En tant!”) skriver så kan gräl vara nyttigt. I alla fall är det en del av förhållandet. Den där markören som säger att vi är två, inte en, och vi måste kunna förhålla oss till det.

Själv kommer jag från en familj där man antingen förvandlades till en mussla och låste in sig i ett rum (här har jag och pappa en stor likhet) eller gormade hysteriskt och utan hänsyn till den andre personens uppfattning, känslor eller perspektiv.
“Det är inte alls bara som jag uppfattar det, det är fakta!”, skrek mamma en gång. En mening som för evigt cementerat någonting hos mig. Den farliga insikten om att känslor för vissa kan vara fakta.

Nå. Jag tror att gräl eller diskussioner eller vad man nu vill kalla det i lika stor utsträckning som ömhet handlar om vana. Det handlar om familjebakgrund och så handlar det om vana. Jag är själv ganska dålig på att bråka eftersom jag, med min bakgrund, tycker att det är förlamande läskigt när någon höjer rösten. De få gånger A gjort det mot mig har jag börjat gråta. Något som frustrerat honom oerhört. Han är inte alls lika rädd för höjda röster och olika perspektiv och känslor. Men det är jag.

Det handlar ju också om att verbalisera saker och det är verkligen en vanesak. Inte alla jobbar med att uttrycka sig i ord, som jag. Inte alla går till en terapeut regelbundet för att precisera känslor och upplevelser. Och inte alla är därför vana att göra det. Eller ens känna efter.

Fotbollskillen uttryckte sin besväran över att jag “tjatar om att han ska berätta hur han känner”. Eftersom det inte är så ovanligt för mig att uttrycka saker jag känner såg jag nog inte detta som ett tjat.
Men för honom som är obekväm blir det så. Och han säger att jag borde kunna nöja mig med det konkreta, det som ses och känns.
Och det är också en vanesak. Och en nyttig sådan. I alla fall för mig, som kanske är lite väl fokuserad på orden. Även de som aldrig sägs.

Blå himmel

Vi vaknar och han säger “Vill du ens åka till Fresno idag?”, som vi hade planerat.
“Klart jag vill”, säger jag. “Varför skulle jag inte vilja det? På grund av gårdagen? Jag är inte sur fortfarande för det. Är du?”.

En lite kylskakig start men vi kom iväg och jag gjorde mitt bästa för att normalisera. Han med, tror jag. Och när vi kom fram till James Dean-dinern som ligger en timme in på resan så var det bra. Han gav mig en bit av sin grillade ostmörgås utan ett ord och jag gav honom paj. Som vanligt.

James Dean-dinern är för övrigt ett monument över billig kitsch. En japan som fascinerades av Dean lät bygga en ful diner på platsen där filmstjärnan krockade med sin bil och dog. Det finns ett fult monument där också, och skallerormar.
Jag, som alla andra, hade såklart en svår James Dean-fas i min ungdom. Undrar verkligen vad han hade tyckt om detta spektakel som uppförts i hans ära.

Efter ett tag började min fotbollskille att göra den där grejen där han skojar om något som tidigare varit allvar. För att liksom kolla att vi är över det. Han börjar skoja om att sova i shorts och hur han ska berätta för sin mamma att jag var dum mot honom. Och att jag inte får säga något till hans mamma om att han var dum mot mig.
Det är hans sätt att säga att vi lämnar det nu, förpassar det till bagatelliserandets soprum.

När vi kommer fram till Fresno och hälsar på hans mamma som kramar oss och pratar entusiastiskt och jättesnabbt så säger han “Mamma, jag var dum mot Caroline” och hon smäller till honom lätt på handen och säger “Det får du inte vara” och det är hans intrikata sätt att säga att han tar på sig sin del av skulden och lämnar det nu.

“Men ändå”-perspektivet.

Men ändå-perspektivet är det jag känner när jag tänker, på mindfulnessvis, på var jag befinner mig just nu. Inte bara sitter jag på ett underbart café på Kaliforniens kust. Inte bara det.
Men att jag får vara lugn, glad, frisk. Att se att tillstånd ändrar sig, känslor ändrar sig och man är inte alltid lika låst som man tror. Fånga av känslor och omständigheter. Inte alltid.
Och tacksamheten är en fin känsla, en som föder positivitet.

Vi har vårt första gräl. Eller, mer som en diskussion fast med knutna nävar ungefär. Det är jobbigt. Han sluter sig och blir kall. Jag blir grinig och pratar som om jag talar till ett barn.
I stort sett går det ut på att jag tycker han kan tagga ned på skämten om att han hellre vill se fotboll och dricka öl om kvällarna. Han tycker att jag ska sluta tjata om vad han tycker och känner för mig.
Jag var inte medveten om att jag tjatade.
Han var inte medveten om att jag inte fattar att det är skämt.
Jo, det är klart jag gör. Men måste man dra ett skämt svinlångt? Kan man inte känna av?
Men måste du ta allt bokstavligen, kontrar han, kan du inte känna av stunden? Måste jag säga att jag gillar dig varje dag, känner du inte sånt?

Ja, det är en inte helt unik diskussion, ett inte helt unikt gräl. Men det slutar unikt i att två vuxna människor sover utan kroppskontakt. Han med kläder på som han aldrig brukar sova i. Shorts till exempel.

Han drar tidigt på morgonen, jag ställer mig upp och kramar honom. Tänker att sånt här måste man väl ändå kunna klara? Vill inte två vuxna människor som har kul tillsammans fortsätta att ha kul?

Vad som än händer är jag tacksam ändå, tänker jag. Vi har känt varandra ett tag. Det här är den hittills enda riktiga konflikt vi haft.

Behöva “space”

Har alltid haft svårt med att “ta plats” i ett förhållande. Eller över huvud taget tror jag, även professionellt. Är superusel på att ta (bra) betalt och så vidare.

Hos killar har jag oftast inte haft några grejer, har inte velat “tränga mig på”. Lämnar handväskan i hallen, packar ned mina rengöringsgrejer varje gång det vankas övernattning, istället för att lämna dem i badrumsskåpet.

Min förra – underbara – terapeut pratade med mig om detta. Hon sa att det är viktigt att ta plats. Hon jämförde, sa att “hur skulle du känna om din partner frågade om han kunde få ha lite saker i en låda hos dig, för framtida bruk”. Jag sa att jag skulle tycka det var roligt, att det skulle kännas bra.

Men nu är jag här igen. Hur mycket plats får man ta? Jag har en stor resväska på golvet med en grovt temporär känsla. Hängde upp tre plagg i garderoben, bredvid hans grejer. Har en necessär i badrummet. Men fyller kylen med mat varje dag (svårt att låta bli när utbudet är så lockande).

Men nu är det ju så att jag inte bor här. Nu är det ju så att jag och vi pratar om Stockholm som mitt hem eftersom det är så det är. “När jag kommer hem igen” osv. Så jag fattar att etableringsläget inte är självklart.

Eller så tänker jag för mycket vilket antagligen är det mest troliga. Det var någonting som hände härom kvällen, minns inte vad. Där jag sa något i stil med “…eller så kunde vi göra så här…” och han sa på halvt allvar och halvt skoj “Sluta göra livet så komplicerat för dig själv” och jag insåg att han hade rätt och att han nog menade precis det och att det enda man (jag) egentligen kan göra i alla givna situationer här är att lita på det som händer.

De lätta sakerna

Han jobbar sent så jag lagar middag. Jag gillar ju sånt, att stöka i ett kök och laga mat och godsaker. Köper vattenmelon och mynta på marknaden för runt en dollar styck. Blandar det med feta.
Det är så löjligt lätt här. Råvarorna är så enormt härliga och kostar knappt någonting. Det är inte ens en utmaning, man tossar bara ihop några grönsaker så har man en perfekt sallad eftersom allt smakar så bra.
Jag bakar en blåbärspaj också när jag ändå är igång. De färska bären är billigare än frysta. Det är liksom ingen konst, allt är för enkelt.

Han börjar jobbet lite senare så vi planerar en sovmorgon men vaknar ganska tidigt ändå. Äter frukost på en Louisiana/cajun-diner med bås. Jag ser mig omkring och upptäcker att förutom oss har stället bara fyra gäster. Två pensionärspar. Denna upptäckt gör mig obeskrivligt glad. Att vi är som pensionärsparen, äter en tidig frukost på dinern. Vi delar på två olika rätter, han tar notan och det känns som om vi varit gifta i tre år.

Jag vet att jag borde jobba mer. Ligga i lite, pitcha idéer och skriva bok. Men jag gör det inte. Istället får jag en enorm tillfredsställelse av att välja ut mogna citroner i butiken och jag blir glad när jag ser ett apelsinträd i full blom med stora, blossande frukter. Javisst, jag borde se till att få lite gjort. Men inte just nu. Jobba och skicka fakturor känns väldigt långt bort från min lycka just nu.