Vi vaknar och han säger “Vill du ens åka till Fresno idag?”, som vi hade planerat.
“Klart jag vill”, säger jag. “Varför skulle jag inte vilja det? På grund av gårdagen? Jag är inte sur fortfarande för det. Är du?”.

En lite kylskakig start men vi kom iväg och jag gjorde mitt bästa för att normalisera. Han med, tror jag. Och när vi kom fram till James Dean-dinern som ligger en timme in på resan så var det bra. Han gav mig en bit av sin grillade ostmörgås utan ett ord och jag gav honom paj. Som vanligt.

James Dean-dinern är för övrigt ett monument över billig kitsch. En japan som fascinerades av Dean lät bygga en ful diner på platsen där filmstjärnan krockade med sin bil och dog. Det finns ett fult monument där också, och skallerormar.
Jag, som alla andra, hade såklart en svår James Dean-fas i min ungdom. Undrar verkligen vad han hade tyckt om detta spektakel som uppförts i hans ära.

Efter ett tag började min fotbollskille att göra den där grejen där han skojar om något som tidigare varit allvar. För att liksom kolla att vi är över det. Han börjar skoja om att sova i shorts och hur han ska berätta för sin mamma att jag var dum mot honom. Och att jag inte får säga något till hans mamma om att han var dum mot mig.
Det är hans sätt att säga att vi lämnar det nu, förpassar det till bagatelliserandets soprum.

När vi kommer fram till Fresno och hälsar på hans mamma som kramar oss och pratar entusiastiskt och jättesnabbt så säger han “Mamma, jag var dum mot Caroline” och hon smäller till honom lätt på handen och säger “Det får du inte vara” och det är hans intrikata sätt att säga att han tar på sig sin del av skulden och lämnar det nu.

• Postad 2016-08-11
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None