Morgonstunder och utandningar

Tidigt i morse, innan klockan ens slagit nio, damp passet ned i brevlådan med specialpost. Nu blir det USA igen, på journalistvisum.

Den här känslan av att kunna andas ut igen, den kan man verkligen aldrig överskatta.

Med vild kraft

Livet går vidare. Business as usual. Det går ju inte att göra annat. I den mån det går. Fortsätter städa, skrubba men också beundra mitt nya, vackra kök. Tänker “Någon tidning borde ju göra ett reportage om detta, visa upp min goda smak för världen” och inser omedelbart att det tänker exakt varenda person som målat om i sitt kök och skaffat en ny hylla.
Generas lite av detta.

Business as usual, som sagt. Åker till märkliga Mall of Scandinavia som känns som ett litet samhälle helt oberoende av andra samhällen, som en flygplats. Går fel, hittar inte, irriteras och förargas. Till slut hittar jag biografen. Ser Tarzan som jag ska recensera i Kulturnyheterna nästa vecka och känner hur det rycker i socialantropolognerven i mig. Jag tänker om det någonsin – och i så fall hur – är okej att skildra “vilden” på film? Hur gör man det ens?
Funderar på den frågan resten av dagen. Ett gott tecken inför live-recenserandet i tv nästa vecka. Eller inte, kanske börjar jag svamla om vildar helt förvirrat. Jaja. Då får det väl bli så.

Äter jordgubbar, lyssnar på avlägsna ljud från gatan. Någon som sjunger och spelar gitarr lite för högt för att det inte ska vara meningen att man ska lyssna. Får ett meddelande från fotbollskillen som vaknat. Jag förundras ännu en gång över hur ingenting i mig får mig att tro eller tänka att vi inte kommer ses igen.

Städningen, rensningen

Får motstridiga besked på visumfronten och plötsligt går luften helt ur mig. Först är det som om jag expanderar och blir galen. Mitt kök är nymålat, jag sätter ihop en ny IKEA-hylla och ställer alla fina kökssaker i den. Jag svettas, torkar pannan som rinner. Springer upp och ned på vinden, vägrar ta emot oron. Köket blir fint och det är det som håller mig i schack. Göra fint, göra fint. Ordna, städa.

A kommer över. Han gillar absolut inte nya hyllan. Han är på dåligt humör, lite håglös. Han vänder sig hastigt om när han sitter på köksstolen och stöter av misstag till ett hyllplan så att tallrikarna jag ställt där nästan ramlar. Då brister han ut att hyllan är extremt opraktisk.
Innan han går – han märker nog att jag tagit vid mig – så säger han att han ska ta med någonting, jag minns nu inte vad, som kommer få min diskbänk att se alldeles ny ut.

Även detta sänker mitt humör trots att jag inte borde bry mig, det är ju mitt kök och jag tycker att det blir jättefint med de mintblå väggarna och den skinande hyllan i stål eller krom eller vad det nu är. Och vad är det för fel på min diskbänk?

Loggar in på hemsidan där man kan kolla sitt ärendes status och möts av oklarhet. Efter det imploderar jag, känns det som. Känner all ork, allt hopp bara rinna ut på golvet. Jag stänger ned allt. Datorn, telefonen, allt. Jag tar lite tabletter (det var ett tag sedan jag behövde det) och läser ett kapitel i Flickorna innan jag somnar. När jag vaknar gör jag samma sak. Undviker allt. Jag orkar inte, jag orkar inte upprepar jag för mig själv. Jag orkar verkligen inte mer med detta.

Det hopplösa i att vara utlämnad åt någon. Det hopplösa i regler. Jag börjar skura diskbänken med en galen frenesi. Jag häller skurpulver på hela bänken, i diskhon och på kranen och skrubbar tills jag torkar svett i pannan med baksidan av handen.

Jag går ned i tvättstugan och tappar en flaska med dyrt sköljmedel i golvet. Ser den bruna glasflaskan krossas och delarna flyger åt olika håll. Jag tänker att det är ett tecken, ett omen. Nu börjar det. Den där tillbakagången. Saker som känns bra, nu är det dags att det blir otur och tråkigheter igen istället. Tänker jag trots att jag inte vill vara en sådan som tänker på universal balans, tecken och omen.

Jag lägger i tvätten och går upp till lägenheten igen med tunga, långsamma steg i trappan. Jag kommer in, möts av kökets nya, glada väggar och jag torkar av diskbänken en gång till. Ja, ytterligare en gång.

Boktips

Har själv en ökad känslighet, uppfattar allt så snabbt, analyserar, hjärnan igång hela tiden. Sov dåligt som litet barn och det har fortsatt på samma vis. Min strategi har alltid varit att bita ihop och kämpa på.
Tyckte om din bok. Kan bli en sådan jag ständigt återkommer till. Läser just nu Sverker Sörlins Kroppens geni för femtioelfte gången, en stor favorit.
Ska iväg till Dolomiterna nästa vecka. Skulle uppskatta jättemycket om du kunde ge några boktips? Om du vill? Gärna något tröstande och tänkvärt.

Tack så hemskt mycket för denna kommentar. Att få en fråga om tips ser jag som att få ett förtroende. Självklart blir jag tacksam och glad.
Jag älskar att få råd. Livsråd. Förr läste jag väldigt mycket på jakt efter dessa. Det gör jag väl numera också men mer passivt, dyker de upp blir jag upprymd och försöker att lägga det på minnet. Förr skrev jag upp i en bok.
När jag är ledsen, förtvivlad eller rädd så läser jag hellre dikter. Det är lite som att lyssna på en bekant, lugnande låt för mig. Jag har några jag alltid återvänder till, som en slags första hjälpen fast i diktform.
Jag vill också passa på att berätta om min bokhylla. När jag flyttade från en stor och rymlig tvåa till en liten etta bestämde jag mig snabbt för att prioritera ned böcker. Nu har jag bara två små hyllplan med böcker, bara de allra mest speciella får stå där. Resten ger jag bort eller så hamnar dem på vinden. Det är ruljans i hyllan. Men mina favoritböcker står alltid där: Lolita, Svindlande höjder och allt av Truman Capote. Och en hel del Julian Barnes. Har man inte läst något av den sistnämnde kan jag rekommendera “Känslan av ett slut” som är plågsamt vacker.
Men nu var det tröstande och tänkvärt som efterfrågades och även om Barnes bok är fin är det knappast någon tröstande läsning.

(Här är jag nog faktiskt bättre på tröstande filmer än böcker kommer jag på…).

Maken är en lättläst klassiker som kanske inte är tröstande så mycket som bekräftande. Att tankar som “ska jag stanna eller ska jag gå” och “vem är jag i det här förhållandet” inte är ens egna, unika tankar utan att universellt tvivel man delar med många.
Vad gäller parpsykologi rekommenderar jag annars psykoterapeuten Tomas Böhms bok Kärleksrelationen. Konkret, lättläst och nästan jobbigt begriplig. Och vill man läsa någonting helt mitt emellan självanalyserande relationsbok och psykologisk och till och med filosofisk bok om kärlek är Alain de Bottons Kärlek: en betraktelse fin. Den är en dissekerande nästan vetenskaplig granskning av en kärleksrelation och alla stegen i den.
Och kanske gillar du också Avdelningen för grubblerier i så fall? En fragmentarisk, stundtals poetisk och stundtals oerhört konkret berättelse om kärlek, slitningar, svek och förlåtelse.

Annars tycker jag att klassiker kan vara riktigt trösterika och fina, att läsa om känslor som människor upplevt i flera hundra år. Det är lite det dikterna jag läser gör för mig. Som när Rupert Brooke är supersårad och lider av sitt krossade hjärta och tänker att han aldrig upplevt sådan smärta förut. Men så kommer han på att det har han ju visst…och det kändes exakt lika hårt!
Stolthet och fördom, Förnuft och känsla, Dödssynden, Timmarna, Jane Eyre och Den lille prinsen är ju, förutom ovan nämnda favoriter, böcker i alla fall jag kan läsa om och om igen.

Glad sommar!

Sommarsöndag

Loppis ute på Täby galopp. Bakluckor på bilar och alla de obligatoriska “fynden” som gamla lavalampor, spisplatteskydd och barnskridskor.
Jag var såklart inte ute efter någonting alls, det är man väl sällan på en loppis? Jag är ju också världens sämsta prutare. Såg en oljemålning med en liten gosse med fluga och väst. Signaturen vittnar om att gossen förevigades i olja 1961. Den självutnämnde antikexperten skulle ha 300 för den. Han sa “Men det finns såklart prutmån”.
“Okej”, sa jag.
“Alltså du skulle kunna fråga om ett annat pris”.
“Ja, okej, ja det kanske jag gör”.
“Ja, vi är inte omöjliga. Du får fråga vad den kostar igen”.
“Okej, jag kanske går ett varv och så kommer jag tillbaka och gör det”.
“Men säg ett pris som du är nöjd med”.
“Antar att en hundring är för lågt?”.
“150!”
“Okej”.

Och sen blev det en utflykt till gräs, lukt av nytänd brasa och varma får.

Legala dagar

Pratar med advokat, betalar advokat, ägnar timmar och åter timmar åt att samla dokument, intyg, underskrifter och utskrifter.
Blir så trött att jag måste gå ut en stund. Sätter på mig hörlurar och solglasögon och översköljs av något plötsligt obehag inför möjligheten att jag skulle kunna träffa någon jag känner. Vem som helst.
Hamnar på NK fast jag varken har lust eller behov av att köpa något nytt till garderoben. Provar ett plagg ändå och i provrummet känner jag mig plötsligt fel. Sjavig och fejkig på något sätt. Jag gillar inte detta men jag tror jag vet vad det beror på.
Osäkerhet. När det börjar sippra in från ett håll (hur känner mig sin inte osäker när man har med advokatgrejer att göra) så fortsätter det att spilla över på annat. Det är så irriterande.
Kommer hem från stan och lägger mig på soffan och slumrar. Utmattad av byråkrati och lagar och regler. Jag rullar ihop mig, trycker min rygg mot soffans rygg. Lyssnar till ljudet av sommar, snubbar som tar en paus från replokalen mitt emot och sommarlediga barn som passerar förbi.
Den goda nyheten: här känner jag mig trygg, jag älskar verkligen mitt hem, mitt hörn av världen. Osäkerheten spiller över men väggarna här är solida.