Väntrummet

Det jobbiga i att inte ha kontroll över vad som ska hända härnäst får illustreras av en skärmdump från senaste säsongen av The Bachelor.
När beslut inte ligger hos mig utan hos en ansiktslös byråkratisk kraft någon helt annanstans. Eller om den är här, vem vet?
Försöker köra business as usual: skriva artiklar, recensera filmer och skissa på bok. Okej, det sistnämnda tar inte upp allt för mycket tid. Just nu är jag i stadiet då jag mest går runt och tänker på scener, repliker och personer. Vilka säger dem? Och när?
Jag har en bok med sådant i. A berättade en gång om en farsa i förorten han växte upp i som dödade kaninungar genom att kasta dem mot en bergsvägg. En hemsk scen. Kan inte släppa den. Det brukar betyda att jag måste skriva om den.
Ser Call the Midwife för att lugna situationen i stort. Latent stress är plågsam.

Te och sympati

Åh, så hör Sofia av sig och föreslår en liten verklighetsflykt för att lägga byråkratbekymren åt sidan. Hon bokar bord på Svenskt tenn för “förmiddagste” och vi är de enda i hela salongen. Tesalongen, vilket ord.
Man borde ha ett ställe som Tiffany’s. Som i favoriten Capotes “novella” där Holly går till Tiffanys och stryker med handen längs smyckesdiskarna när hon drabbas av “the mean reds” och tappar fotfästet.
LA är mitt Tiffany’s på så vis men dit kan man ju inte bara åka hux flux, speciellt inte nu när byråkratin sätter en fot emellan. Skit.
Te i salong visade sig vara exakt (exakt!) det jag behövde. Frasig croissant, scones med pelargondoftande hallonsylt och vanilj med rabarber. Och en god vän.

Malande ord, känslor och gitarrer

Det är någon musikfestival på gång i mitt kvarter. Malande gitarrer utan någon särskild melodi stör mig när jag försöker ligga på soffan och läsa Kerstin Thorvalls Jag minns alla mina älskare…
Hon skriver så fruktansvärt bra. Saker och känslor som besatthet, förtvivlan och avgrundsdjup hjärtesorg. Alltså när sorgen till och med är rent fysisk, tar över hela ens tillstånd och gör en oförmögen och förhindrad att leva i vardagen.
Hon beskriver det på ett sätt som gör mig besvärad och generad eftersom jag fattar vad hon menar. Jag har själv känt så. Att läsa om det hos någon annan så här på distans är jobbigt och helt enkelt besvärande.
Thorvall hade ju också en depressionsproblematik precis som jag haft (jag säger haft eftersom det inte är något som känns av ständigt, bara när jag är sjuk och det är jag inte nu).
Jag tänker såklart på om det finns en likhet oss emellan och det skulle väl vara det som banalast kan kallas för en “känslighet” eller en förmåga att inte kunna balansera sina känslor utan istället drunkna i dem och bli vingklippt av dem. Inte kunna fungera.
Men det känns också främmande för mig trots att det stämmer, jag har också detta drag eller benägenhet. Min senaste terapeut – den bästa jag haft hittills – betonade vikten av att acceptera detta. Gång på gång. Jag har ingen koll på Thorvalls erfarenheter av terapi, hon pekar mest på förlösande saker som dans, men jag kan tänka mig att hon snarare hade något slags motsatt svårighet  – att låta känslorna diktera så totalt, att följa dem utan att ens tänka på att man kan låta känslor riva utan att agera på dem. Trots att det är bland det svåraste som finns.
Det här vet jag ju inget om förstås, förutom det hon skriver i sina böcker. Men det är ju också känt att hon lät känslorna härja och att hon också, stundtals, led av depression. Jag med. Detta besvärar mig, som sagt. Mycket.
Hon skriver fruktansvärt bra.

Byråkrater

Jag ringer honom medan jag sneddar över en gata vid Tjärhovsplan, på väg hem från ett möte jag lyckats hålla mig något så när lugn på trots att jag tio minuter tidigare fått jobbiga och tråkiga byråkratiska besked som ligger utanför min kontroll.
Vi hörs sällan på telefonen av någon anledning. Konstigt eftersom det är så enormt lugnande att bara höra honom svara. Delad sorg halv sorg och allt det där. Men också allting som hamnar mellan orden. Känslan, sättet saker sägs på. Försäkras. Han säger att det kommer att ordna sig, att jag inte ska oroa mig.
Han frågar var jag är, jag säger att jag är vid parken med hundarna. Han säger att han vet precis vilken park jag menar. Han frågar om jag sett till hunden vi såg när han var där, den som släpade på helt ett litet träd tills hans husse tröttnade. Vi börjar skratta och fnissa och jag saknar honom.

Man vs. nature

Sedan tog vi en promenad till Helgalunden och det var bra eftersom jag bev så fruktansvärt övermätt på thaimaten. Jag förbannade mig själv och tänkte att jag måste sluta äta för att det är gott.
Det var en vacker kväll, vi gick runt bland de stillsamma, värdiga kvarteren som känns så filmiska i sitt lummiga lugn. Jag sa att jag hade hoppats att se fler djur, kanske en katt i alla fall. Då pekade A på en fluffig liten varelse på långa, smala ben som snabbt hoppvaggade fram mellan några buskar. En prickig måsunge! Vi bildgooglade för att vara säkra. Ingen måsförälder syntes till och inte heller några syskon.
Vi kilade ned till 7-Eleven och köpte en croissant. Sedan hittade vi ungen igen, den hade lagt sig för att sova under ett stort blad. Den blinkade sömnigt med sina små ögon och A bröt av små bitar av croissanten och kastade till den. Men den brydde sig inte. en av bitarna hamnade på huvudet på ungen – så olyckligt! – och den reste sig upp snabbt och skakade på sig. Sedan kilade den iväg längre in i busken.
Så förargligt.
Så olyckligt.
Och vi som bara ville ge den lite mat. Man ska kanske inte lägga sig i naturen så himla mycket hela tiden.

Sweet Saturday

Morgonfika på Blå Lotus, en fin gammal söderinstitution som känns i det närmaste retro och nostalgisk idag. Guld, buddastatyer och indiska namn på de varma mackorna.
Åkte vidare till Bergianska trädgården med Sofia som var sugen på en utflykt av något slag. Superfint där, så lummigt och vackert. En akademisk touch (logiskt med tanke på närheten till Universitetet) med pedagogiska skyltar och kartor. I växthuset fanns näckrosblad så stora som 2,5m i diameter. Man hade hopppats se en groda på dem, kanske med ett litet blad som parasoll. Men bladen dög fint de med. Poetiskt fakta: näckrosens blomma blommar bara om natten och då endast två nätter. Första natten är den vit, andra rosa.
Sedan en snabb kopp te hemma, och några snabba meddelanden till fotbollskillen som himlar med ögonen åt att jag svettas och vantrivs i 24 grader varmt. Det är närmare 40 grader i hemorten dit han drar över helgen. Jag har varit där sommartid jag med. Det är som att leva i ett geografiskt misstag.
Träffade två fantastiska donnor på Bananas. Vi hade bestämt att ses och äta pizza men när det väl gällde beställde ingen pizza utan annat. Desirée tog det här fromma kortet på mig och Sofia, vi sa att vi ser kristna ut. Detta var tidigt på kvällen.
Och kvällen blev sen, servitrisen på Babylon sa att hon tyvärr behövde be oss att gå för de skulle stänga. Och jag gick hem med raska steg eftersom jag frös och tänkte att jag är så jävla lyckligt lottad som får ha dagar som dessa.

Drömmen och sanningen

Den som blickar utåt drömmer, den som blickar inåt vaknar och så vidare. När jag drömmer om dödsfall är det alltid en stillsam, jobbigt medveten död (jag är medveten om att den kommer och att den är oundviklig) medan min reaktion på döden är ytterst våldsam. En hejdlös förtvivlan, en fysisk utmattning. Jag kan vakna och känna mig instabil resten av dagen.
Oftast är det pappas död jag drömmer om. Samma struktur men olika skepnader. Men i natt drömde jag att mormor dog. Jag var med henne, jag fanns där och vi visste båda två att nu skulle hon dö. Men min reaktion blev omkullkastande hemsk, i drömmen skrek jag till mig själv gång på gång “minns henne levande, minns henne stark”.
Jag vaknade med obehag.

Min mentor som jag älskar innerligt är jungian och jag vet mycket väl att inom den skolan betyder dödsfall i drömmar inte nödvändigtvis någonting negativt, snarare tvärtom: en förnyelse, man går från ett stadium till ett annat.
Och ska jag vara optimistisk, och det ligger i min natur, så applicerar jag det på att jag börjat rensa runt om kring mig som besatt. Vinden, garderoberna. Stora lass till soprum och välgörenhet. Det är mer än vårstädning, det är en uppresning. Vad ska jag ha så här mycket prylar för?
Jag tror jag vill göra mig flexibel, göra mig lätt. Förbereda mig för en höst utomlands, inte bunden hit. Bokskrivande (eller skissande, ingen press där), fotbollskille vid kusten och en tågresa upp till brorsan vid den blåsiga hamnen i norr.

Men ändå: obehaget. I drömmen skriker jag tills jag faller ihop utmattad, jag bokstavligen slåss med mina sorgkänslor och slår på mig själv för att få dem att försvinna. Måste uppbrott och förnyelser vara våldsamma? Tydligen i ens undermedvetna i alla fall.

På besök

Börjar dagen med ett morgonbesök i en bokhandel för att prata om Åsneprinsen. Vad handlar den egentligen om? Det är tidigt på morgonen, någon har redan läst den och tycker klassaspekten är intressant. Och att den handlar om “en vanlig person”. Hon säger att det var skönt att det inte var någon misär.
Jag ser att höstkatalogen kommit från förlagen och blir avundsjuk på de som har detta framför sig, att se boken ta nästa steg som är att försöka flyga ut från boet.
Undrar om det är som med tatueringar där man skaffar sig en och sedan blir man genast sugen på fler. Jag tänker mig att jag vill skriva en bok till men så börjar man tänka “för vem” och “men varför” och då blir det grumligt. Man ska nog inte tänka så. För vem och varför.