Nu blir det mer om MIG

Skrev äntligen det där brevet till terapeuten, ska posta det i morgon. Det känns bra. Sammanfatta, sätta ord. Säga “följande har hänt, och följande har förändrats inom mig”. Och egentligen “följande har jag lärt mig”.
Och också “…och resten har inte med mig att göra”. Ex-pojkvänners förehavanden, det har inte med mig att göra. Jag har ingen påverkan, jag har ingen koppling.
Det är som om jag inte fattar varför jag inte låtit mig själv känna så här förut. Ungefär som “jag fattar inte varför ja inte gjort så här förut/skaffat en sån här pryl tidigare”. Ungefär så.
Varför började jag inte känna så här tidigare? Antagligen för att saker tar sin tid. Sin alldeles egna tid som man dessvärre inte alltid kan påverka. Och nu blev det så här och nu är tiden mogen och tur är väl det, det hade ju varit jättesynd om jag gått och oroat mig över vad fotbollskillen tycker och känt ett isblock i bröstet av en ständigt närvarande tvångstanke och oro över att bli lämnad. Eventuellt lämnad. Och påmind om det i och med ex-pojkvännens nya liv.
Så är det inte nu.
Och jag ser på Bachelor och killen ringer till hans hjärtas dams pappa och frågar honom om lov att fråga dottern om hannes hand. Det ska väl pappan skita i, tänker jag. Vad är det här för konstig sed?
Och jag äter skorpor med A och kollar på Veckans brott och jag frågar honom “Om man, som jag, inte har en pappa vem är det då som är ställföreträdande? Vem frågar man då om lov och välsignelse? Som om min mamma eller bror har något med det att göra. Fast konstigare om man bara frågar pappan, annars inte alls? Eller?”
“Ja, i ditt fall så får de fråga mig naturligtvis”, svarar A och rättar till glasögonen.