Solen kom fram igår och med besked. Jag tror det blir samma väder idag. Mulet så här på morgonen och sedan solsken som en plötslig glad överraskning strax innan lunch. Kanske hade jag föredragit mulet. Eller så är det härligt med lite, lite extra d-vitamin innan nollgraden hemma.
Egentligen fattar jag inte varför jag åker härifrån över huvud taget. Jag är alltid gladare här och räknar alltid ned till nästa resa tillbaka. Hur länge jag än stannar så känns det alltid för kort. Men jag vet att jag kommer tillbaka. Sheila säger att hon träffar mig mer än hon träffar vissa vänner som bor i Los Angeles.
Men det hjälper ju ärligt talat föga när det är dags att sätta sig på planet. Men hittills har jag ändå kunnat kontrollera det hela. Och jämförelsevis (och nu jämför jag med ångest och gråt) så har jag varit en oas av lugn. Det var bara igår jag var tvungen att fiska öppet och skriva “Jag är nervös och lite ledsen för att resa. Tänker att det är bättre att fokusera på något konkret och bra, som att du kommer till Stockholm” men han nappade inte. Jag funderade på att skriva någonting annat, något som kunde ge mig en boj tillbaka men insåg att dels kommer det aldrig räcka för mig, jag måste hitta den tilliten någon annanstans. Förslagsvis hos mig själv. Och dels vet jag ju redan, innerst inne, att han saknar mig och hoppas på mig. Det vet jag. Och det har han skrivit. och det var ju bara några dagar sedan han sa det så vad har ändrats? Ingenting, förhoppningsvis.

• Postad 2016-03-01
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None