Ostburgarbesvikelsen

Läser att det är ostburgarvecka i Pasadena och åker givetvis dit. Självklart. Man uppmuntrar till “burger crawl” vilket låter genialiskt i mina öron: Man drar runt ett par stycken och beställer en burgare först på ett ställe, delar den i typ fyra delar och alla smakar en bit. Sedan drar man vidare till nästa. Burger crawl!
Övertygar brorsan och Becky att komma med och burgarcrawla och vi åker glada i hågen dit och går in på första burgerhaket och frågar glatt om ostburgarspecialen. De ser konstigt på oss och vet inte vad vi pratar om. Samma sak händer i de följande fem burgerställen vi besöker. Ingen i Pasadena verkar ha hört talas om att de är mitt uppe i en ostburgarvecka. Skumt. Jag och brorsan delar på två burgare ändå, vi var ändå inställda på detta. Fast det känns fortfarande som om vi missat nåt, blivit dragna vid näsan.

Gåtor och manövrar

Det är säkert bra att bli trött på sig själv då och då. Känna igen jobbiga, typiska manér och reaktioner. Då kan man, i bästa fall, sätta sig i över dem. Säga “Du, jag är trött på dig” och ta en omväg.

Som nu. Jag har en impuls när jag pratar med fotbollskillen att fiska efter någon slags försäkran. “Saknar du mig?” vill jag fråga. “Ser du fram emot att jag ska komma till dig?”.
Men, säger jag till mig själv då. Kom igen. Ni snackar oavbrutet från det att ni vaknar tills ni säger god natt. Kom igen. Vad tror du det betyder, att han inte tänker på dig och inte ser fram emot att du ska komma?

Sånt är bra. Att påminna sig själv med. Och tänka att hur man än svarar på frågan “Saknar du mig?” är det falskt. Det är som en sån där gåta. Någon frågar två män om vägen. Den ena säger alltid sanningen, den andra ljuger. Man frågar dem “Vilken väg skulle han säga att du ska ta?”. Båda säger samma svar, det rätta svaret är det motsatta. Typ en gåta. Sådan är frågan “Saknar du mig?” eller “Tänker du på mig?”. Det är en fråga som inte kan ställas.

Vänskaperna

En av skälen till att jag känner mig hemma i LA är min vän Roni. Hon är inte bara härlig att umgås med i största allmänhet utan hon har också bra koll på nya krogar och ställen, jag hade inte upptäckt hälften av alla favorithak om det inte vore för henne. Vi träffades genom en kompis för tio år sedan och åt middag tillsammans samma kväll för att vi hade så mycket att prata om. Och det samtalet pågår ännu.

Igår köade vi i fyrtio minuter för att bruncha på République. Kön var megalång, maten en upplevelse. Alltså verkligen. Allt vi beställde var fulländat. Tre små varma minicroissants som var lätt friterade och rullade i kanel och socker fick mig nästan att börja gråta. Serverades med tjock, krämig varm choklad. Lokalen var rymlig och vacker, såg ut som insidan av en fransk, katolsk kyrka. Charlie Chaplin höll tydligen till där någon gång i tiden. Och jag kan fortfarande häpna över fenomenet vänskap. Ett möte, två människor. I det här fallet med en halv värld emellan oss, som träffas och hittar ett band som gör att man betyder något för varandra. Trots avstånd. Trots allt.
Antagligen blev jag bara sentimental över de där friterade croissanterna.

Fri från ansvar!

Han överlevde! Hamstern dog inte under tiden jag hade fullt ansvar för honom! Han åt morötter och gurka och lät mig klappa honom lite på ryggen! Nu är brorsan och frun tillbaka så jag kan återgå till att inte ha ansvar för någon annan än mig själv.
Skoja.

Och varför går inte dagarna snabbare? Jag vill sätta mig på tåget. I väntan på det gör jag allt jag brukar göra och gilla när jag är här. Och det är fortfarande härligt såklart att dricka Morrocan tea latte från Urth och spana in tidningarna hos Al’s News Stand. Allt det där.

Kommer på nya ärenden. Måste klippa luggen. Beställer tid hos en frisör här i The Bev (såklart) som har ett speciellt rum i salongen för enbart luggklippning. De har åtta eller nio olika luggar man kan beställa och liksom modifiera. En luggmeny. Dit ska jag nästa vecka.
I väntan på.
Som sagt.

På bussen

De finns stunder då jag känner mig mer LA än andra. När jag åker buss, till exempel. Langar in mynten, ler mot chauffören och försöker manövrera mellan sätena och hamna bredvid passageraren som ser ut att vara minst benägen att börja ranta om CIA eller vilka det nu är som förföljer denne.
Men ibland slår prognoserna fel. Eller rätt, beroende på hur man ser det. Hamnade bredvid en farbror som såg ut som en svarthårig John Goodman som vände sig till mig och sa “Luktar det inte väldigt mycket frosting i bussen? Eller är det bara jag som känner det?”
Jag erkände att jag inte kände någon frostingdoft, han skakade min hand, sa att han hette Ron. Fortsatte berätta om konspirationen bakom dagens datorer och om arvtagerskan till Winchester-miljonerna, de från alla vapen, och hennes övertygelse om att hon var förföljd av andarna från alla som dödats av hennes familjs vapen. Vilket jag tyckte var intressant ändå, i alla fall fantasieggande.
Sedan sa han “Är du från LA?” och jag sa “Nej”.
“Men du är från Kalifornien?”
“Nej, jag är från Sverige.”
“Men varför har du inte accent då?”
“Jo, men det har jag ju.”
“Nej, inte alls. Varför lämnade du ditt hemland?”

Och där kunde jag inte svara. Lyckligtvis skulle jag precis av då också men jag hittade inget svar. Lämna mitt hemland. Det lät så dramatiskt. Är det vad jag har gjort? Nej, det är det ju inte. Jag har temporärt lämnat mitt hem (och hemland) för det parallella låtsasliv jag skapat mig på andra sidan Atlanten, där jag med nöje försvinner en stund och känner att allt är möjligt.

Sammanhang

Då var man tillbaka i Beverly Hills, gamla kvarteren. Gick till Urth som har en “tea latte” med mint, matcha och skummad, varm mjölk. Jag vet inte hur många sådana jag dricker när jag är här. Brorsan och han fru har åkt till SF för jobbintervjuer och lämnat hamstern hos mig. Jag tror hela tiden att den ska dö. Den är gammal, den har kuskat land och rike runt (de tog med sig den från Japan) och hamstrar lever väl bara i cirka fem minuter? Den ligger och sover helt stilla nedbäddad under en massa spån, ibland ligger den till och med på rygg. Jag får impulsen att knacka lite på den för att försäkra mig om att den inte kolat men låter bli.
Allt är så bekant. Jag har varit här så mycket och så ofta och ännu är det med iver som jag leende raskar runt. Köper tidningar från Al’s New Stand och farbrorn som brukade kalla mig “kid”. Han är inte där idag. Ikväll äter jag middag med R som bor några gator bort. Hon föreslog “det vanliga stället” vilket fick mig att le. Älskar att ha ett “vanligt ställe”.
Söker man inte alltid efter sammanhang? Är det inte det? Och finns de inte så skapar man dem. Här hör jag hemma, här är min plats. Jag dekorerar mitt hem, skaffar mig vanor och sprider ut mig.
Frågan är bara varför jag inte jobbar lika hårt på det hemma i Stockholm?

Motsägelsernas stad

En annan sak jag älskar med LA är de stora motsatserna. Den hälsosamma livsstilen, alla oändliga cleansing-ställen, organic, vegan, proteinpulver, yoga, spirituella visdomsord och spa. Och samtidigt trashen i form av sunkiga barer, pizza, donuts, pengar, konsumtion och materialism i överflöd.
Exemplifieras så utomordentligt smidigt av tre kvinnor bredvid mig på lunchrestaurangen. De diskuterar vad de ska ha på sig på något big event.
“I want something real elegant, you know. Like real elegant. But also slutty, you know?”

Mer regn

Håret blir rufsigt, ljuset grått och disigt. Gatorna är tomma på folk och på trottoarerna bildas floder man måste manövrera. Jag tar mig i ut i jakt på mat, känner mig som en äventyrare.
Brorsan med fru kommer idag, de bilar från Arizona. Mitt hyrda rum är minimalt även för en person så vi får se hur det går. Kanske går det inte alls. De har en hamster med sig också.

“Jag ser fram emot att ha dig här”, skriver fotbollskillen och jag blir glad. Vi skickar bilder på koalor och pratar om att vi ska försöka göra French toast. Ingen av oss har gjort French toast tidigare. Jag älskar små gemensamma projekt, inget gör mig lyckligare. Skriver godnatt och känner sömntabletten göra sitt. Jag drömmer en oerhört verklig dröm om hur jag träffar killen med kalufsen som jag inte verkar kunna släppa helt. Märkligt. Så pass kraftfull är drömmen att jag vaknar och är på väg att ringa honom. Men sedan kanaliserar jag min inre jungian och tänker att det handlar inte om kalufsen, det handlar om de känslor som väcks.

Palmer i vinden

Idag faller regnet över Los Angeles. Över en ganska stor del av Kalifornien faktiskt, det är El Nino som är på gång och härjar. Men det gör varken mig eller Kalifornien-borna någonting. Torkan har varit påtaglig här, alla har längtat efter regn. Själv älskar jag regn i alla former. Men speciellt kanske jag älskar det kaliforniska regnet där palmerna svajar i regnvinden och bilarna lämnar en våg efter sig i vattnet på gatorna.
Gled in på Starbucks och var tvungen att torka ansiktet med en servett, jag var så blöt. Vilket jag gillade. Det känns storstad och undantagsfall på samma gång. Och vem älskar inte undantagsfall?
“Regnar det hos dig också?”, skriver jag och gillar tanken på ett gemensamt regn.

Det symboliska tåget

Jag har ändå skött det rätt bra tycker jag. När jag sa hej då till honom vid bilen och sedan vände på klacken och gick tillbaka till hotellet fick jag faktiskt säga åt mig själv att andas ordentligt. Gick upp på rummet och kände tomhet och övergivenhet. Inte på ett alarmerande och katastrofalt sätt, jag dränktes inte i känslorna direkt, men på ett påtagligt sätt. Jag grät lite men bara aningen stilla i någon slags “vad händer nu?”-känsla.

Jag kan bli så trött på mig själv, dessa känsloekon från tusen erfarenheter tidigare. Denna separationsångest som hindrar så mycket. Men den här gången försökte jag att mest observera detta, så är det och så känns det, och KBT:a lite. Tänka Varför är det så livsviktigt med bevis och tecken och bekräftelse? Varför räcker det inte med att du är du och kanske, om det vill sig så, så gillar han det? Och det är bra i så fall, men inget som kan forceras, bevisas eller spikas upp på en vägg för all framtid.

Face value: Ni har hörts i tre månader. Ni sågs. Ni pratade oavbrutet. Ni sov ihop och det var fint.

Och jag kunde, i viss mån, lämna det där.
I viss mån.
Tills han hörde av sig igen bara någon timme senare.
Då log jag.
Och igår sa han att han hade kollat sitt schema och kunde ta ledigt i tre dagar om två veckor om jag ville ta tåget och hälsa på.

Då tänkte jag att detta stämmer ju. Alltså, det är något som stämmer här. Vad är det som stämmer?
Jo, det stämmer med hans person. Jag fattar nu att han är genuin. Han hörde av sig enträget utan att för den sakens skulle flirta. Han var lugn. Vi sågs och det gick tydligt framåt utan att rusas. Ingen hets, inga känsloforcerade löften. Han sa att jag kunde komma dit, han skulle kolla schemat. Han gjorde det. Han kom med ett förslag på när.

Det stämmer, tänkte jag. Han är så här.