Jag har ibland svårt att beskriva Los Angeles. Inte staden i sig, det är enkelt, men mitt eget Los Angeles. Jag började resa hit för lite över tio år sedan, då var det i tjänsten. Jag åkte hit på junkets och skrev om film. I samma takt som jag såg Los Angeles öppna sig mer och mer, och mina vänner här blev fler, växte också min kärlek för staden. Det var inte kärlek vid första ögonkastet men närapå.
Jag brukar säga att det jag älskar mest med staden är att ingenting är konstigt. Det är en enkel sammanfattning. För mig personligen har det mer och mer handlat om en fristad, ett ställe där jag är lika mycket Alice i Underlandet som hemma i mitt alldeles egna happy place. Det är hit jag åkt för att skriva böcker och det är hit jag åkt för att pausa världen och bara observera min egen andning, försäkra mig om att den är där.
Jag blir påmind om det av flera anledningar. Dels av några underbara kommentarer här. De som säger att de följer mig och får stöd av att läsa. Det värmer oerhört. Och mitt budskap är – det blir bättre.
Dels ramlar jag över ett foto. Det är taget sex veckor efter att jag skrivits ut från sjukhuset. En två veckor lång vistelse på psykavdelningen. Klinisk depression och inte så lite ångest. Här är bilden och jag vet inte vad ni ser men när jag ser denna bild så minns jag smärta, åtta olika sorters medicin och en jobbigt pockande känsla av utsatthet och skörhet.

Det är alltså sex veckor efter sjukhuset. Sex veckor. Eller mer, jag åkte hit ungefär sex veckor efter att jag blev utskriven. Jag ser att jag försöker le men det är inget leende. Jämför med det här leendet till exempel. Det är något som inte stämmer här.
Jag är mager, vilket jag inte är i vanliga fall, och håret är ledset. Till och med försöket till att rosa till kinderna lite är skevt.
Min impuls, så fort krafterna återvände som smått, var alltså att åka till Los Angeles. Tänker att detta inte är oviktigt i sammanhanget. Inte bara är hyfsat ytliga saker som sol, värme, palmer och tidsskillnaden (man störs inte av att folk försöker nå en) bidragande faktorer här. Utan också den där känslan av att ingenting är konstigt.

Ingenting är konstigt.

Det är lätt att försvinna här, det är mindre lätt att stå ut i mängden. Som i alla större städer skapar man sitt eget lilla universum. Man hittar sin del av staden, området, kvarteret. Och för mig har det varit rent av livsavgörande. Precis det blir jag påmind om när jag läser kommentarerna och när jag hittar den här bilden. Det hade kanske kunnat bli någon annanstans men det blev Los Angeles för mig. Jag gillar kontrasterna mellan det hysteriskt spirituella (med avarterna raw food, yoga, soul cycle, organic, hippie, allt du önskar kan du få, marijuana och individualism i kollektivet) och det hårt materialistiska (med avarterna spa för hundar, Rodeo Dr, enorma bilar och en rädsla för socialism).
Jag älskar att allting finns, allt är tillgängligt. Gå runt i flipflops, gå runt i Louboutins, det är sak samma. Att prata med någon vid busshållplatsen är inte nödvändigtvis ett tecken på att man är galen och maten är närodlad och helt enkelt toppen och givetvis ska portionerna vara stora nog så att de räcker till en familj och fyra för annars är det snålt.
Allt det där och ganska mycket till. Och det är hit jag åker för att ta igen mig, få idéer, skriva, känna att allt ändå är ett äventyr ändå och att det inte alltid är svårare att säga ja än nej.

• Postad 2016-01-31
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 2

Etiketter None