…och då sa jag…och sen sa jag…och då ville jag….

Men guuuud, när ska detta sluta? När jag skaffat alkolås på telefonen tydligen, varken förr eller senare.
Ja, gott folk, igår skedde det igen. Jag sms:ade under kemisk påverkan. Skrev meddelanden som jag läser med FÖRSKRÄCKELSE morgonen därpå, och inte har något som helst minne av att jag skrivit.
Så här: jag försöker att avstå från de starkare sömntabletterna (och tar mindre starka istället). Dels för att jag blir koko och dels för att jag har så få kvar nu, min läkare vill inte skriva ut fler åt mig. Hon anser att jag ätit för många och för ofta. Så jag snålar. Tar bara i nödfall. Av någon anledning tänkte jag att jag behövde ta en igår och blev i vanlig ordning supergroggy. Sms:ade med gissa vem och skrev långa, översvallande pinsamheter. Han svarar artigt, kort och koncist. Hoppar inte riktigt på mitt dundrande tåg och mina extremt grova försök till komplimangfiske. Slutklämmen är (tydligen) en lång redogörelse över min förtjusning över att vi “lär känna varandra” (aaaaargh!) och att jag är tacksam (!) över detta och att jag verkligen gillar honom. Han svarar “God natt nu, sov gott”.

Åh gud.

Ostburgarbesvikelsen

Läser att det är ostburgarvecka i Pasadena och åker givetvis dit. Självklart. Man uppmuntrar till “burger crawl” vilket låter genialiskt i mina öron: Man drar runt ett par stycken och beställer en burgare först på ett ställe, delar den i typ fyra delar och alla smakar en bit. Sedan drar man vidare till nästa. Burger crawl!
Övertygar brorsan och Becky att komma med och burgarcrawla och vi åker glada i hågen dit och går in på första burgerhaket och frågar glatt om ostburgarspecialen. De ser konstigt på oss och vet inte vad vi pratar om. Samma sak händer i de följande fem burgerställen vi besöker. Ingen i Pasadena verkar ha hört talas om att de är mitt uppe i en ostburgarvecka. Skumt. Jag och brorsan delar på två burgare ändå, vi var ändå inställda på detta. Fast det känns fortfarande som om vi missat nåt, blivit dragna vid näsan.