Paralleller

Mamma svimmar bakom ratten och kör bilen ned i diket. Airbagen knockar av henne glasögonen och slår upp hennes läpp. Hon förs till sjukhus och vaknar utan att se så bra. Man gör ju inte det utan glasögon.
Det finns inte mycket jag kan göra när hon ringer från sjukhussalen. Hon kan inte se så bra men hon vet inte var hon har extraparet och jag har hur som helst inga nycklar hem till henne. Hon ringer medan jag bakar småkakor, sockerkakor och päronpaj. Oreo-kakorna är redan klara. Det står en äppelpaj i ugnen. Linnéa är på plats, som alltid, och snart kommer en och annan gäst som jag har bjudit på fika.
Världar har en tendens att kollidera, kontraster har en speciell förmåga att göra sig påtagliga i de stunder då de blir som störst.
Det luktar underbart i mitt kök av kanel, vaniljstång, anis och nejlika som vi kastar ned i en kastrull med vin. Det är mulled wine. Ett slags doftkoncentrat av Den Här Tiden På Året.
Samtidigt vet jag inte vad jag ska göra för mamma. Jag önskar att jag hade kunnat ge henne ett par glasögon. Men jag har faktiskt ännu sämre syn än henne och hur som helst tror hon att hon får komma hem i morgon, hon mår ju faktiskt rätt så bra.
Men det får hon inte alls, säger läkarna, som vill fortsätta ha henne i salen. De tar prover och mäter saker och kollar. Hjärtrytm och blodtryck. Allt läskigt.
Och hon har ingen laddare med sig till mobilen, och hon undrar var glasögonen tog vägen. Kanske gick de inte helt sönder? Men på sjukhuset har man inte sett till några glasögon.
Jag äter bara en bit äppelpaj. Och lite kardemummakaka som jag svänger ihop i alla hast. Och det är inte ovanligt att bakning och oro korrelerar i mitt liv, ibland känner jag att det inte finns någonting annat att göra än att svänga ihop den mjukaste och mest väldoftande kaka. Men just i det här fallet råkade våra parallella världar bara ta sig de här uttrycken. Mamma svimmar och kör i diket medan jag tar ut småkakorna med hasselnöt ur ugnen. Och båda påminns vi om att livet är förgängligt.