Hummerdans och vad som hände sen

Igår såg jag de här stollarna på Scala-teatern. Det var skoj. Jag blev uppdragen på scen vilket är priset man får betala om man sitter längst fram. Jag fick dansa med en hummer och dammsuga mycket hetsigt. Så långt inga konstigheter. Men sedan sa de “Gå och sätt dig nu Caroline”.

Hur vet Grotesco vad jag heter? Jag presenterade mig aldrig.

“The one who got away”

Inte sällan hamnar jag osökt i något sökfält och letar bilder på honom, the one who got away. Egentligen finns ju inte det konceptet, vill man vara tillsammans hittar man ett sätt, tänker jag. Och han ville ju inte, han sa nej.
Så varför är han kvar i mitt sinne, varför tänker jag att jag saknar honom?
Jag vet inte.
För inte sällan skriver jag in hans namn och letar efter något, jag vet inte vad. En bild? Men vad ska den säga mig? Jag vet inte.
Och inte sällan hittar jag en bild, trots att jag vet att han medvetet gör sitt allra bästa för att inte närvara på nätet. Det känns alltid som om jag kommit på honom, knäckt någonting. Kommer honom ett steg närmare, fast det är en befängd och alltigenom falsk tanke.
Och vad händer sedan? Ingenting. Jag ser honom på bilden, känner hur det hugger till lite grann, som om jag sett något jag inte borde. Fast jag egentligen bara ser hans ögon och hans kalufs. På nåt café, på någon fest, ute på en gata.
Tycker mig ibland se att han ser ledsen ut, osäker fast med en lagom självsäker fasad. Sedan skakar jag på huvudet och undrar vad jag håller på mig. Skulle man analysera min livssituation utifrån ett foto på Instagram skulle man naturligtvis antagligen träffa ganska fel.
Jag vet inte vad det är i det mänskliga psyket som får oss att leta bilder, leta info om relationer som är avslutade. Jag vet att jag inte är den enda som knappar in ett namn som borde vara avlägset i sökfältet då och då. Många av mina vänner har generat och besvärat erkänt att de också håller på. Vad hoppas man på egentligen? Vad är det man vill tänkas hitta? Vad, om något, skulle vara den stora vinsten, det ultimata bildfyndet?
Man förlorar bara i detta spel.

Bekanta kvarter, bekanta känslor

Jag träffar terapeuten för ett avstämningsmöte, vårt sista. Vi har avslutat terapin men detta sista möte bokade vi in innan jag reste bara för att kolla att allt är på banan. Och det är det.
Vi pratar om LA kontra Stockholm. Alltså, som jag ser det. Varför jag mår bättre där än här, generellt. Och dels är det ju känslan av bortrest som är laddat med känslan av äventyr och semester. Dels är det regelbundenheten, vanorna jag skaffat och skaffar mig där. Men det är också distansen, känslan av att vara ifred. Där kan ingen nå mig. Till och med mailen når mig inte förrän när jag har kontroll över dem. När jag jobbar, när jag är aktiv ligger folk i Sverige hemma och sover. Det blir ett andrum.
Detta pratar vi om.
Och om hur jag plötsligt, en vecka efter ankomst, vadar i stress. Tre recensioner denna vecka, två grejer för Aftonbladet, tre andra uppdrag och så jobb för Sandqvist-tidningen som jag vikarieredaktörar. Möten, möten. Lunchmöte, middagsmöte. Många koppar te. Helt otroligt, denna känsla känner jag igen. Denna ekorrhjulskänsla. Jag gillar den, den är bekant. Men samtidigt är det också en del av den jag flyr när jag reser iväg.

Solsidan

Lite otippat fick jag idag agera modell åt Björns klubb på Södra Teatern. En bra start på dagen.

För övrigt: långt hår nu!

Tio och en halv

Så sover man plötsligt tio och en halv timme. Men det är okej, har ändå hållit schemat och dygnsrytmen rätt bra. Men hade antagligen lite sömntimmar att ta igen från flygresan. Konstigt att jag efter en inte alls särskilt lång utlandsvistelse (sju veckor, kom igen) känner mig som en turist i stan. Så många tiggare och utslagna människor! Så skräpigt det är på gatorna, de som snackar om att Stockholm är så rent måste flyttat härifrån för tjugo år sedan och jösses vad dyrt det är att åka tunnelbana!
Skickar allt detta i sms till A. Naturligtvis.
Sen går jag hem och sover i tio och en halv timme.

Hemmet

Glömmer fedoran i säkerhetskollen på LAX. Springer dit och hämtar den från Lost & Found precis när planet börjar boarda. Skitstort plan, lång kö. Så jag hinner med. Hamnar bredvid ett brittiskt par med Paul McCartney-mun som dricker non-stop under hela resa från LAX till Heathrow. De har en egen bar, deras små bordsbrickor är helt fulla av små spritflaskor. De väcker mig konstant när jag försöker sova eftersom de behöver springa på toaletten i tid och otid. Jaja, ingen skrikande unge i alla fall. Eller, vilket också hänt, någon som hostar hela resan. På Heathrow manglas istället hatten av en låda på bandet. Hatten hamnar under den och krossas. Jag ser det hända, kan ingenting göra. Någon skriker “oh no” och vi är en liten grupp som står och tittar fascinerat på misshandeln. En vakt rycker bort hatten och ger den till mig. Tack. Den är tilltufsad men går, konstigt nog, att använda. Jag sätter den på huvudet och känner mig som en luffare.
Sen är man hemma. Taxin åker förbi alla bekanta ställen, som för tillfället samtidigt känns lite, lite ovana. Men så tar jag en snabb dusch och kilar till Harvest Home och äter middag med A och allt känns som vanligt igen. Sms:ar fotbollskillen innan jag lägger mig men känner distansen redan nu. Tidsskillnaden, avståndet. Magin börjar avta.

Det som betyder något

Och idag fyller A år och allt. Och om det inte vore så tråkigt skulle jag skratta åt min totala felplanering som funkade så att jag bokade hemresa på samma dag som A fyller år för att hinna hem till hans födelsedag som jag trodde var två dagar senare. Så jag bokade med tanke på honom och samtidigt tänkte jag så fel.
Bokade också hemresan lite tidigare än önskvärt för att vara hemma i tid till mammas födelsedag (70!). Men sedan valde mamma, ironiskt nog, att fira den i LA istället. Tillsammans med brorsan och hans fru.
Så hemåt åker jag, med avsikt av fira min mor och min bästa vän. Och missar båda.

So long my love!

Sista dagen i LA och jag förföljs av ett vemod. Mamma, brorsan och hans fru kom hit i torsdags och i fredags överraskade vi mamma med en tripp till Disneyland. The happiest place on earth.
Sedan förvandlades jag till ett vidrigt barn och var sur för att mamma var tafatt och ovan vid LA, ovan vid avstånden, tiden, trafiken. Ja, vidrigt att bli sur för detta men det blev jag vilket jag såklart ångrar nu när jag är på väg till frukost med de här stollarna innan mitt plan går och mardrömsresan på typ ett dygn väntar.
Dessutom hade mamma köpt en klänning hon kände sig fin i, frågade mig om den dög till restaurangen i Beverly Hills och jag var tveksam. Vad är det för stil? Jag kan helt enkelt dra. Vilket jag nu gör. Lika bra. Mammor lockar av någon anledning fram det sämsta i sina barn, verkar det som. Varför är det så? Det här är inte direkt första gången det händer.
Och allt mamma ville var att vi skulle ha “ett fint minne ihop” från hennes 70-års dag. Hälsningar från Världens Otacksammaste Barn..

Fotbollar och medicin

För det första är jag solbränd vilket är ungefär som att se en enhörning. Händer aldrig. Är för blek och ogillar sol för mycket.
För det andra bytte jag ju mediciner för ett tag sedan, efter att jag inte stod ut med att gå upp mer i vikt av ingen anledning alls förutom kemisk. Och de nya funkar bra. Ingen trötthet som vid tidigare sort. Inga extrakilon så fort man ens går på ICA. Men hyfsat ointresserad av dudes och relationer vilket jag ser som en positiv biverkning. Är numera helt asexuell. Jag är Morrissey. Säkert har min USA-vistelse också med detta att göra, jag uppskattar ensamheten många gånger när jag är här och utforskar.
Men vad skönt det känns att inte hålla på och tolka sms och känna efter i magen och allt jobb man måste lägga ned för att ens hålla sig normal.
Jag fortsätter sms:a med fotbollskillen bara, vi snackar om Halloween och om Malmö FF (som jag ju vet så mycket om…) och det är lugnt. Bra nivå. Inget flirtigt, bara trevligt, uppskattande och utforskande. Gud, så avslappnade.