“Pelle Svanslös-nivå”

Drömmer att mitt bokförlag tycker mitt manus är superdåligt. De säger att det är “Pelle Svanslös-nivå” på det ock illustrerar med en PowerPoint-presentation där de belyser alla dåligheter med det. För att jag verkligen ska fatta hur ruttet och uselt det hela är. Det är inte min vanliga redaktör som håller i detta, hon syns inte till, istället är det en ealk tant som heter Lola. Hon passar också på att håna mig för mitt fula författarfoto där jag, av nån anledning, har en manchesterväst på mig. En brun.
Sedan vaknar jag och tänker att detta är inte bra, det är ett dåligt omen. Och jag har inte hört från redaktören på en vecka nu, sedan jag skickade in. Vad betyder det? VAD BETYDER DET?
Jag går och gör mig en kopp te och äter flingor ur en skål stående medan jag glor på vattenkokaren. Kollar mail, ett meddelande från min snälla, rara redaktör dimper ned och jag hinner tänka “Pelle Svanslös-nivå” innan jag öppnar och möta av världens raraste peppmail där hon skriver att hon tycker min bok är bra.

Mitt undermedvetna och jag har aldrig dragit jämnt.

“Most likely to succeed”

Nu är det bara några dagar kvar i Miami Beach. Konstigt, alltid blir det så. En ocean av tid framför en och plötsligt är oceanen bakom en istället.
Om mindre än en vecka är det reunion i Fresno där jag var utbytesstudent för 20 år sedan. Class of ’95 ska träffas igen och då får man reda på vem som är nyskild, vem som lagt på sig och vem som var den egentliga “most likely to succeed”. Jag vann själv ingen utmärkelse i årsboken men fick pris på förra återträffen – den för tio år sedan – för “rest längst för att komma hit”. Jag slog snubben som numera bor i Skottland. Ha!
Jag minns förra återträffen naturligtvis. Några av klasskompisarna hade jag träffat innan under någon resa till USA. Men några såg jag för första gången sedan avslutningen. Jeff som ville bli clown, som cyklade på enhjuling till skolan och var skolans maskot fyra år i rad, hade blivit brandman istället. Carli och Justin hade gift sig direkt efter skolan, de bodde kvar i Fresno. Hade aldrig sett någon anledning av dra därifrån.
Den här gången kommer fler personer jag känner men inte sett på tjugo år. Facebook gör sånt möjligt. Jag är inte ett dugg nervös eller så, varför skulle jag, men ändå lite smått intresserad av hur de tycker jag förändrats. Intrycket man ger så här tjugo år senare. Vad har hänt med ens utstrålning och med de andras minnen? Sånt lär jag antagligen inte få reda på. Men jag tänker på det.

Den tillfälliga vännen

Han dyker upp ibland. Kallar mig för ett namn jag använde i högstadiet, som jag skrev med ett försök till graffitibokstäver över mitt block. Bara han kallar mig det.
Han hör sällan av sig. Jag hör sällan av mig men i alla fall oftare än han hör av sig. Jag vet inte varför det är så.

Jag skickar texter till honom då och då, jag låtsas att det är anspråkslöst och inte alls för att jag söker efter en länk till honom. Längtar jag efter hans godkännande? Ja, kanske det med.

Ofta svarar han inte. Men jag vet att han läser, vet att han finns där. Jag bygger mina broar, ser över mina länkar. Håller dem täta och intakta så gott jag kan. Varför? Jag vet inte.

Jo, för att ibland, de där tillfällena, då han dyker upp igen och kallar mig det där bara han kallar mig. Då. Och han skriver att han bryr sig. Kanske stämmer det, kanske inte. Men hjärtat stannar till för en sekund ändå.

Söder om söder

Hittar en bra gata i Key West bland alla billiga skämt-tröjor (varav den kanske mest iögonfallande lyder “I’m not gay but 20$ is 20$”). En man klädd i rosa med stor hatt på huvudet säger “Thanks, babe” när jag håller upp dörren. Jag köper superbilliga gamla vykort som slumpas bort till vrakpris och försöker att varken skrämma eller trampa på alla tuppar och hönor som driver omkring. det är så varmt, min vita skjorta är genomfuktig och jag fortsätter att torka ansiktet med en bomullsservett fast jag ser ut som en idiot. Eller i alla fall som 80 år. Hör trubadurer spela, går förbi Sloppy Joe’s och inte för att jag har några närmare känslor för Hemingway men jag tycker ändå synd om honom när jag ser att de gjort en slags Hard Rock Café av hans favoritbar, komplett med fula tishor och annat skräp-merch. Kommer hem, hinner tänka att livet måste bestå av äventyr ändå, annars är det värdelöst. Men att definitionen av äventyr är upp till var och en.

“When your head says one thing and your whole life says another, your head always loses”.

Är besviken på att jag inte hittade fler Key Largo-referenser i turistbutiken. Faktiskt hittade jag inga alls men köpte istället en superstor snäcka som väger säkert ett kilo. Vet inte, blev bara omedelbart förälskad i denna snäcka. Kände ett band till den. Var ska jag ha den? Ingen aning men den kommer med mig hem, det är ett som är säkert.
Åt key lime-paj, givetvis. When in Rome osv. Den var helt suverän, den perfekta blandningen av söt och sur. Så underbar, åt upp hela biten medan jag blickade ut över det glittrande vattnet och den stora, vackra fågeln jag trodde var äkta tills servitrisen påpekade att den var fejk.

Vilken Calle?

Åkte in till Miami och besökte Little Havana. Blev först skitsur på Uber-chaffissen som droppade vid helt fel adress. Fick gå tolv gator i regnet men jaja. Tyckte Calle Ocho var ganska trist, gillar Espanola Way bättre om man nu ska hålla på och leta efter halvromantiserade och amerikaniserade kubanska områden och hak. Och det ska man väl?
Gick femton kilometer igår. Rekord. Trött i ben och fötter idag, funderar på att bara gå till nyttiga caféet som bara serverar skålar med açai och frukt och sitta där hela dagen. Min vardag är helt ur led nu när boken är inlämnad. Hur levde jag innan jag skrev den? Vad sysslade jag med? Förvirringen nu. Tomheten.

Hatten av

Oklart varför jag fick så många “Hey, nice hat!” idag men det hände flertalet gånger. Jag befann mig visserligen, vid ett tillfälle, på ett hipstercafé och hipsters är ju som bekant förtjusta i hatt. Men detta kan inte vara hela förklaringen. Jag fick även hatt-komplimanger på andra ställen längs vägen dit och hem. Kanske var det för att jag hade en ny, för mig ganska urringad klänning och denna framhävde hatten på ett ypperligt sätt?
Sak samma, det är i alla fall kväll nu och jag väntar bara på att klockan ska bli sen så att jag kan få sova. Är supertrött idag, somnade sent igår och har skrivit roman hela dagen. Och – här är grejen – romanen är typ klar! Ska låta den vila och läsa igenom hela(-ish) i morgon bara innan jag skickar den till min ljuvliga och alltigenom underbara redaktör i morgon. En parantes här men en bra redaktör är ju någon som inte bara ser storyn i stort, som ser vart man vill komma, utan kommer med bra, konstruktiv kritik också. Någon som får en att vilja skriva bättre, så bra man kan. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag har fått en sådan redaktör och hoppas bara på att texten håller även i morgon och även efter att jag skickat in den. Just nu är det omöjligt att avgöra.
Sen väntar ju såklart en hel höst av korrvändor och huvudbry men ändå, ett första delmål är avklarat. Och jag är vansinnigt trött.

Dagens “trying to act cool”

Glider in på hipstercaféet, glider upp på barstolen och glider av pga hal. Entré!

I’m so street you need to look both ways before you cross me

Tar mig över bron och in till staden Miami. Börjar i Wynwood idag och känner mig som världens största svennebanan som fotar street art. Torkar svett från pannan under panamahatten, dricker en dyr chai från hippt café och ler artigt åt uteliggare som stirrar. Svennebanan var ordet. Den här mataffären, till exempel, vågade jag inte ens gå in i.
Ligger märkligt nog bara en promenad bort från design district där man inte ens har råd att fönstershoppa. Tänk på någon svindyr designer och denne finns representerad här med största säkerhet. Köper en te för fyra dollar. Fyra dollar? Vad är detta? Venedig?
Nå. Men det är härligt ändå. Att knalla runt bland muralmålningarna (ja, jag kallar dem muralmålningar eftersom jag är medelklass och intellektuell och PK) och känna mig mer som i Unfinished Sympathy-videon än när jag är i LA, till och med, vilket är helt ologiskt såklart. Men så känns det.
Sedan glömmer jag hatten på svindyra caféet, kommer på det efter att jag ätit lunch på ett annat svindyrt – men superbra – ställe för oss what we in Sweden call “champagnesocialister”. Rusar tillbaka till caféet där ingen tagit min hatt. Jag rycker åt mig den och blir nojig och tror att någon ska tro att jag snor någon annans hatt. Möter en farbrors blick. Han säger “Det var en fin hatt” och jag säger “Jag kan inte tro att den låg kvar! Folk är…folk är goda!” och han nickar och svarar “That’s right”.

Fast ändå inte, mannen

Sitter på Starbucks då en dåre kommer in. Spattig som om han ätit amfetamin till lunch. Han pratar lite för sig själv eller med alla, det är oklart. Han slår sig ner vid mig och försöker kränga lite Herbalife. Vilket då gör att jag med absolut säkerhet kan avfärda honom som dåre.
Han insisterar på att ge mig sina kontaktuppgifter, skriver ned dem på en servett, säger “Här är mitt visitkort”.
Jag gör mitt bästa för att signalera att jag är upptagen, att jag jobbar och inte vill bli störd. Men han snackar på och säger “Du är söt förresten…men det får man inte säga högt numera för folk kan bli sura har jag märkt”.
Jag orkar inte med dåren så jag drar vidare.
Men idag när jag går ned för gatan så ser jag honom igen och olyckligtvis ser han mig också så han skyndar sig upp och säger “Wow, tänk att springa på dig igen!” och sträcker fram handen. Jag hälsar men stannar inte utan fortsätter att gå. Han springer ikapp mig och säger “Det måste betyda någonting att vi springer på varandra så här!”.

Nej, det gör det inte.