Throwback Thursday

Skörheten ändå. Ser en bild av honom, han med den rufsiga kalufsen, i sociala medier och kastas tillbaka i en saknad. Inte våldsam, inte förtvivlad men påtaglig. Så pass att jag lugnt och förnuftigt överväger att kontakta honom. Jag funderar till och med på hur. Genom mail? Genom sms?
Men vad skulle jag säga? Det var ju hans känslor som försvann, inte mina. Det var han som bestämde hur det skulle vara framöver, att det inte skulle vara alls. I sådana lägen är man chanslös. Schack matt och ingenting att säga till om, förhandla om eller köpslå med. Så vad skulle jag kunna säga?
Att jag saknar honom?
Det är ju visserligen sant. Men det är en känsla som inte tjänar någonting till. Ungefär som ånger eller oro.

Jag fick själv ett sådant mail här om kvällen. Någon som i sommarens dunkande hetta och påtagliga ensamhet, den där känslan som kommer när det känns som om precis alla andra flytt staden och har roligt tillsammans någon annanstans, kom på att de saknade någon. Kanske saknades jag på riktigt, kanske var jag en av de närmaste som stod till hands att sakna, jag vet inte. Men summan blir och blev i alla fall noll. Jag svarade inte. Jag hade ingenting att säga. Jag känner inte detsamma.

Så därför ingenting från mig till kalufsen. Därför tystnad och saknad från mitt håll. För det tjänar ingenting till.
Men den stora skillnaden är detta: det gör mig inte förtvivlad. Det är bara så det är.

Viskningarna (och ropen)

Igår kom A över på middag. Han är inne i någon period nu där han ser en massa Ingmar Bergman-filmer. Tror han gick dit via Norén men är osäker. Det blir så där ibland, man upptäcker en grej som leder till en annan. Serendipitet och så vidare.

Själv kände jag bara ett slags inre lugn som samsades med en lätt entusiasm eftersom jag lämnat in en stor del av Åsneprinsen till förlaget nu. Jag är väl klar med 2/3 av boken och är rätt så nöjd med vad jag producerat hittills. Lite nytt språk, lite nya vändningar men allt har känts självklart när jag skrivit. Det är klart att han, Jim min huvudperson, reagerar så här och säger det här. Så måste det bli. Och jag är osäker på om det kan kallas serendipitet (antagligen inte) men via Jim har jag också funnit en slags känsla inom mig, egentligen en bekräftelse på något jag redan anat men inte vågat acceptera, att jag inte är ensam. Jag är faktiskt inte det.

Och jag säger till A att han är min bästa vän. Så är det. Och han säger att det är ömsesidigt. Sedan äter vi en Päronsplitt till efterrätt innan han tackar för sig, tar på sig kepsen och kilar hem och pluggar.

Och jag tänker vidare på att han är min käraste vän men han är heller inte den enda vännen jag har. Och det gör mig lyckligt lottad och det bästa av allt är att jag kan tro på detta, känna det och veta att det är sant. Det har jag inte kunnat förut.

Prosit!

Jag tillhör den fjärdedel av jordens befolkning som nyser av solljus. Inte konstant eller alltid förstås, det vore ju tråkigt, men någon nysning här och var helt och hållet orsakat av solens mäktiga strålar.
Idag är en sådan dag då solen kittlar i näsan, jag blir lätt svettig i pannan och jag korsar gatan för att gå på den skuggiga sidan istället.
Hur ska jag klara en månad i Florida? Jag som inte tål värme särskilt bra. Med andra ord. För precis, jag byter kust i år. Det blev ju ingen LA-resa i våras, såsom traditionen annars förskriver, så istället kör jag en lite längre USA-vistelse i sommar och i höst. En månad i Florida (ombyte förnyar osv) och sedan allas favorithåla Fresno för mitt 20-årsjubileum. Reunion! Class of 95! Och sedan, eftersom jag ändå är på västkusten, två veckor i LA. Skulle gärna stanna längre men både A och mamma fyller jämt i oktober så då bör jag vara tillbaka tänker jag.
Tänker på detta idag när vädret är varmt och jag svettas trots att det inte är ens i närheten av de temperaturer som uppmäts i Miami och Fresno. Herregud, att folk ens kan bo i Fresno utan att självantända! Jag bodde visserligen själv där i typ ett år men jag höll mig mest i luftkonditionerade utrymmen såsom bilar och snabbmatsrestauranger.
Nå. Vad jag menar är att nu är solen här och det är ju trevligt. För mig innebär det nysningar, glass från StikkiNikki, tveksamheter kring hur och om jag kan bära linne och en föraning om vad som komma skall.