Då var vi här igen!

Onekligen är det ju tråkigare och mindre intressant med glädje än sorg. Sorgen har många uttryck, glädjen ganska få. Jag vill minnas att min ungdoms idoler REM som sa att det är så mycket svårare, nära på omöjligt, att skriva en glad sång jämfört med en ledsen sång. Och så skrev de Shiny Happy People som de kom att hata sedan och aldrig spelar live. Någonsin.
Okej, vad vill jag säga med det? Jo, att det blir tristare uppdateringar här på bloggen nu eftersom mitt liv för tillfället kan liknas vid en lugn och behaglig bäck som porlar fram i ett ostört skogsbryn. Det är antagligen lite ny medicin, sommarstiltje och allmänna nya tag som resulterat i detta. Vetskapen och erfarenheten säger ju förstås att detta tillstånd, precis som alla andra tillstånd, inte kommer att vara för evigt så jag ser såklart till att ta vara på detta. Promenerar och lyssnar på musik. Äter jordgubbar. Skriver brev till människor jag tycker om. Gläds. Accepterar. Ja, jag har blivit Deepak Chopra, jag vet. Men det kommer inte att vara för evigt. Men jag vill dokumentera, ha det i svart på vitt, att ibland är livet också skönt, lugnt och bra. Som nu.