Det tidsinställda avslutet

Näst sista gången hos terapeuten. Det är överenskommet så. Att vi ska sluta nu. Jag ska inte hänga upp min tillvaro på terapeuten (det gör jag inte heller), jag ska känna att jag klarar mig på egen hand och så vidare. Jag är helt med på detta. Har hela tiden vetat att det är tidsbegränsat denna gång, har varit tacksam för den tid jag fått.
Men vill ändå på något sätt krama ur det sista, få någon slags bekräftelse på att jag fattat. Som om inte nedtrappningen av alla olika mediciner räcker, det är ju en typ av bekräftelse och bevis. Men ändå. Finns det någonting i luften mellan mig och terapeuten som jag ännu inte greppat helt? Någonting vitalt?
Jag säger “Kanske skulle vi sammanfatta det hela, kanske kan du räkna upp vad jag har för svårigheter och vad jag ska tänka på? Mina triggers, mina invanda mönster och risker. Allt som framkallar ångest och sånt”.

Hon säger att jag redan vet allt det där.
Och jag vet att jag redan vet allt det där.

Love at first legkontroll

Trädgården har observerat och stjärnmärkt min tweet om deras härliga vakt. Cred till den som cred förtjänar, säger jag. Jag och Josefin gick dit, drack läsk respektive öl och satt i en soffa och pratade i två och en halv timme. Det var underbart. Ibland är livet precis så lätt.
Jag gick hem, köpte en liten jordgubbar från fruktaffären på Nytorgsgatan, vispade lite grädde och tänkte samma sak. Ibland är livet precis så lätt. Det är inte säkert att en sån känsla håller i sig så nu äter vi jordgubbarna, lyssnar på ljudet av lördagseftermiddag i stan och gör ingenting alls. Inte mer än så. Det räcker gott och det räcker långt.