Internationalen

Känner mig så internationell när jag beställer en fruktsallad på mitt nya stamhak. Fruktsallad. Smaken av hotellfrukostar och fräscha caféer i soligt klimat. En fruktsallad tack!
Fäller upp datorn, dricker mitt te och äter friska tuggor av apelsin, äpple och blåbär. En liten, liten förnimmelse av LA dyker upp. Känner mig hemma, känner mig produktiv. Öppnar dokumentet och låter fingrarna smattra mot tangenterna. Sol ute, fullt ute uteserveringen, flanörer med glass. Detta är frilanslivet.

Mötas och skiljas är livets gång. Skiljas och mötas är hoppets sång

Jag har så otroligt lätt att ratta in kanalen i hjärnan och få upp Hagsätra-frekvensen. Barndomen. Känslan, lukten, smaken. Ljudet av strumpklädda fötter mot marmorgolvet i skolkorridoren.

Någonstans kan jag inte släppa, någonstans finns någonting som är ogjort. Och det är säkert därför jag fortfarande drömmer våldsamma drömmar om pappa där jag skriker, gråter och slåss för att nå honom och för att stanna tiden, göra så att han inte försvinner. För inte heller det kan jag släppa och acceptera som över. Som förgånget.

På samma sätt försöker jag om och om igen att ta farväl av de som lämnat mig men som fortfarande är i livet. Och det är tanken på att deras liv fortsätter som vanligt utan mig som kan hålla mig vaken av mörker om nätterna ibland. Hur det, översatt till känslologik, betyder att jag är betydelselös. Att jag var en gäst, inte mer, som kom och gick utan avtryck alls.

Om detta kan jag såklart inte veta helt säkert. Kanske tänker de som jag, kanske besöker de också min Facebook-sida i hopp om att hitta något, vet inte vad, som skulle kunna bevisa att deras liv ändå inte helt och hållet är precis som de alltid varit.

Det är ett farligt spel, en farlig jakt. Och oh så vansklig. Eftersom den alltid slutar i besvikelse.

Det kommer, det händer

Plötsligt händer det. Kanalerna öppnas och det går bra att skriva. Kan komma på mig själv med att längta efter att få sätta mig framför datorn och berätta mer om Jim, denna älskvärda men menlösa varelse. Jag vet hur han pratar, jag vet hur hans föräldrar ser ut. Jag ser dem framför mig när jag skriver, hör vad de säger. Jag sätter mig ned och låter dem göra sin grej. Det låter superfånigt, jag vet, nästan pretentiöst. Men just nu känns det så och jag försöker att ta vara på det här flödet så länge det varar.

Mitt enda liv

Det går en programserie på teve nu om bipolär sjukdom. Jag har inte sett den men jag ska. Självklart tycker jag att det är superbra att man pratar mer om psykisk sjukdom och att man låter belysa detta i public service-teve. På senare år har också ADHD och asperger hamnat i fokus för olika samtal och diskussioner. Och till och med på teve och i film. Men jag hoppas bara att man uppe i detta inte glömmer oss med klinisk depression. Det känns inte som om man är lika intresserad av oss just nu. Och det kan jag förstå. Diagnosen är inte särskilt ny, inte heller behandlingsmetoderna. Det är heller inte ovanligt att behandlas för depression, eller att äta SSRI-medicin. Tydligen knaprar fem procent av Sveriges befolkning.

Men trots detta upplever jag fortfarande en hel del missuppfattningar om depression och en hel del kunskapsluckor. Många talar om att vara “lite deppig”, till exempel. Många upplever kriser, detta är normalt och hör livet till tyvärr. Man kan uppleva nedstämdhet och sorg, särskilt när det finns fog för det. Säg, när någon dör eller vid en separation. Och det är givetvis hemskt, faktiskt det hemskaste som finns. Och jag har vänner som vid dessa tillfällen frågat både sig själva och vården om de inte är deprimerade egentligen, för sorgen och ledsamheten är så stark och jobbig.

Men att reagera kraftfullt på en händelse, att uppleva en stark sorg, att uppleva ett brustet hjärta eller en förlust är inte detsamma som depression. Att vara kliniskt deprimerad är någonting annat även om känslorna är besläktade.