Mötas och skiljas är livets gång. Skiljas och mötas är hoppets sång

Jag har så otroligt lätt att ratta in kanalen i hjärnan och få upp Hagsätra-frekvensen. Barndomen. Känslan, lukten, smaken. Ljudet av strumpklädda fötter mot marmorgolvet i skolkorridoren.

Någonstans kan jag inte släppa, någonstans finns någonting som är ogjort. Och det är säkert därför jag fortfarande drömmer våldsamma drömmar om pappa där jag skriker, gråter och slåss för att nå honom och för att stanna tiden, göra så att han inte försvinner. För inte heller det kan jag släppa och acceptera som över. Som förgånget.

På samma sätt försöker jag om och om igen att ta farväl av de som lämnat mig men som fortfarande är i livet. Och det är tanken på att deras liv fortsätter som vanligt utan mig som kan hålla mig vaken av mörker om nätterna ibland. Hur det, översatt till känslologik, betyder att jag är betydelselös. Att jag var en gäst, inte mer, som kom och gick utan avtryck alls.

Om detta kan jag såklart inte veta helt säkert. Kanske tänker de som jag, kanske besöker de också min Facebook-sida i hopp om att hitta något, vet inte vad, som skulle kunna bevisa att deras liv ändå inte helt och hållet är precis som de alltid varit.

Det är ett farligt spel, en farlig jakt. Och oh så vansklig. Eftersom den alltid slutar i besvikelse.