Mitt enda liv

Det går en programserie på teve nu om bipolär sjukdom. Jag har inte sett den men jag ska. Självklart tycker jag att det är superbra att man pratar mer om psykisk sjukdom och att man låter belysa detta i public service-teve. På senare år har också ADHD och asperger hamnat i fokus för olika samtal och diskussioner. Och till och med på teve och i film. Men jag hoppas bara att man uppe i detta inte glömmer oss med klinisk depression. Det känns inte som om man är lika intresserad av oss just nu. Och det kan jag förstå. Diagnosen är inte särskilt ny, inte heller behandlingsmetoderna. Det är heller inte ovanligt att behandlas för depression, eller att äta SSRI-medicin. Tydligen knaprar fem procent av Sveriges befolkning.

Men trots detta upplever jag fortfarande en hel del missuppfattningar om depression och en hel del kunskapsluckor. Många talar om att vara “lite deppig”, till exempel. Många upplever kriser, detta är normalt och hör livet till tyvärr. Man kan uppleva nedstämdhet och sorg, särskilt när det finns fog för det. Säg, när någon dör eller vid en separation. Och det är givetvis hemskt, faktiskt det hemskaste som finns. Och jag har vänner som vid dessa tillfällen frågat både sig själva och vården om de inte är deprimerade egentligen, för sorgen och ledsamheten är så stark och jobbig.

Men att reagera kraftfullt på en händelse, att uppleva en stark sorg, att uppleva ett brustet hjärta eller en förlust är inte detsamma som depression. Att vara kliniskt deprimerad är någonting annat även om känslorna är besläktade.