Att brista i respekt

Det började dåligt.
Jag förklarade att jag ville byta medicinsort eftersom jag gått upp femton kilo i vikt av min nuvarande medicin.
Men banta då, sa läkaren.

Jag sa att jag gärna fick ett annat preparat, helst med samma verksamma substans eftersom medicinen funkat bra förutom denna enda biverkning. Jag sa att jag inte vill sluta med medicin, bara byta sort.

Men vilken sort vill du ha då, frågar han.
Det kan väl inte jag veta, säger jag.
Hur ska jag veta det då, svarar han.
Men jag kan ju inte veta vilken sort jag ska äta.
Jag vet inte heller, säger han, det får du bestämma.
Men hur ska jag veta det, svarar jag.
Hur ska JAG veta det, säger han och ber mig att gå hem och googla lite och “kolla i FASS” och sedan säga åt honom vilken medicin jag vill ha. Så skriver han ut den. Jag får bestämma själv. Han kan inte bestämma åt mig, säger han.

Har du självmordstankar, frågar han sen.
Nej, svarar jag.
Varför ska du då ha medicin, säger han.

Hela sessionen avslutas med att han påpekar att jag blinkar mycket när jag är fokuserad. Är det medvetet, undrar han.
Jag vet inte, säger jag. Jag är medveten om att jag gör det.
Ja, nu vet du i alla fall.

Tack. Hej.